Under det senaste året har även andra toppryttare inom flera grenar anklagats för djurplågeri i medierna, baserat på smygfilmade videos som visar när de på olika sätt tvingar och plågar hästar. Filmerna har fått stor spridning och många har reagerat med starkt ifrågasättande av ridsporten. När ETC möter Pelle Strindlund blir det därför en naturlig ingång till samtalet om människans ”rätt” att bruka djuren.

– Mitt engagemang gäller den moraliska katastrof som animalieproduktion innebär i vår tid. Utan att på något sätt förminska det som skett, så bleknar alla andra djuretiska frågor i jämförelse med vad som sker i djurfabrikerna. Att det blivit så starka reaktioner, visar hur vi tilldelar olika djur olika status. En häst eller hund ska ha det bra och få kärlek, men mot en gris kan vi göra vad som helst, säger Pelle Strindlund.

Bilderna till artikeln är tagna på friluftsmuseet Norra berget i hans hemstad Sundsvall, där det bland annat finns lantrasdjur som fanns på svenska bondgårdar förr i tiden. Men trots den lantliga friden var det svårt för honom att helt njuta av besöket, berättar Pelle. Att ha insikt i djurindustrin innebär att förlora oskulden och få en dubbel blick som inte nöjer sig med ytan, konstaterar han. Att se kor på sommarbete tränger inte undan vetskapen om att de resten av året står inne på betonggolv, äter kraftfoder som gör att de får diarré och måste skiljas från sin kalv. 

– Om man med den insikten lärt sig att se bortom den vackra ytan och vet att bakom bilden av till synes lyckliga kor som går och betar finns en annan verklighet med höga avkastningskrav, så kan man inte heller vara spontant entusiastisk när man ser getter på ett sådant här ställe. Men jag har inget emot att vi i en vegansk utopi skulle låta djur leva liv utanför animalieproduktion för sin egen skull i någon slags reservat som vi kunde besöka för att titta på dem.

Det blir lätt fel när människor umgås med djur eftersom det är en så ojämlik relation där vi har så mycket makt, konstaterar han.

– De här getterna ser ju ut att ha det bra, men jag vet för lite om hur de behandlas utöver det jag ser för att kunna vila tryggt i det. Hur lever de resten av året? Får mor och avkomma leva tillsammans?

På tal om kor så försöker ju KD, SD, LRF och Arla nu bli av med beteskravet för mjölkkor, med argumentet att vi måste anpassa oss efter förhållandena för mjölkproducenter i EU. Hur ser du på det?

– Det finns en term för det, ”race to the bottom”. Man kan alltid peka på ett annat land där villkoren är sämre och så kan producenter kräva att det här är konkurrensfördelar som vi måste rätta oss efter. En sak jag har studsat på när jag har sett det där är att man också hävdar att korna är nöjda med att vara inomhus vilket är så uppenbart i strid med både forskningen och sunt förnuft. Alla förstår att en ko hellre vill vara ute och beta gräs än att stå på kala betonggolv. Grundproblemet som man borde titta på är att mjölkanläggningarna blivit så stora, en del har ju uppemot tusen kor, vilket gör det svårt för bönderna att hitta angränsande betesmarker.

I din senaste bok tar du upp hur kontroversiellt det fortfarande är att lyfta djurens perspektiv genom en recension av dokumentärfilmen Cow, där kritikern anser att filmaren enögt tagit kornas parti. 

– Implicit i recensentens kritik finns att filmaren även borde lyft mjölkböndernas perspektiv för balansens skull. Det visar ju vilken skev blick vi har på djurindustrin när vi ser djuren och deras ägare som två jämbördiga parter. Självklart får man göra filmer som visar mjölkböndernas vardag, men vi skulle inte kräva samma sak av en film som vill visa underordnade människors livsvillkor till exempel i textilindustrin i Asien, att filmaren även skildrar industriägarnas liv och vill väcka inlevelse med deras upplevda behov av att göra vinst.

Tonen i nya boken ” Upp med djuren” känns väldigt hoppfull och peppande, jämfört med din förra bok ”Alla mot djuren” – har du bytt strategi?

– Ja, jag kanske skulle kallat den för ”Alla för djuren”, säger Pelle Strindlund med ett skratt.

– Med den här boken ville jag gå emot den förhärskande synen att det bara har varit i öst man haft synen på djuren som jämlika bröder och systrar. Den köttnorm vi har idag vilar ju till stor del på att ”vi har alltid ätit kött” och många hävdar att Gud givit människan makten över djuren, men enligt Bibelns skapelsemyt var Adam och Eva veganer, som levde på frukter, nötter, spannmål och andra vegetabilier.

Pelle Strindlund har skrivit nio böcker om djurrätt och tecknar historiken bakom de svenska djurfabrikernas framväxt, som en del av folkhemmets trygghet. Djurfabrikerna ger billigare kött till folket och mängden djur som trängs på betonggolven stiger explosionsartat. Tillgång och efterfrågan har levt i symbios och den svenska köttkonsumtionen ökade med 60 procent mellan 1968 och 2020. 

Strindlund är inte skonsam mot läsaren när det gäller att visa på förhållandena i fabriker och slakterier. Verkligheten bakom Kronfågels trallvänliga reklam ”Kyckling på fredag” där färdiggrillade kroppsdelar serveras i ett förföriskt ljus är en gigantisk slakt av 200 000 kycklingar per dag, där en del utsätts för en plågsam koldioxidbedövning och hängs upp och ner i en stålbygel för att få huvudet avhugget av en automatisk klinga. Om de har tur och koldioxidbedövningen tagit, vill säga. Den kyckling som är vid medvetande och höjer huvudet för att undkomma kan istället bli av med halva ansiktet och förblöda långsamt.

Även förhållandena för värphöns och mjölkkor lyfts fram, där de ökade produktionskraven innebär smärta, inflammationer och ett förkortat liv. 

I dina böcker verkar du inte heller vara särskilt imponerad av KRAV. Är inte den produktionen bättre ur djuretisk synpunkt?

– Det beror på vad man tittar på. KRAV-grisar, som bara är någon procent av alla grisar, får ju gå ute, vilket är en avsevärd skillnad mot att leva instängd på ett betonggolv, men även de utsätts ju för koldioxidbedövning inför slakten, vilket forskningen visat skapar stark ångest. När det gäller mjölkproduktion är grundförutsättningen alltid att kon skiljs från sin kalv och där tvistar forskningen och bönderna fortfarande om vilket som är bäst, att skilja kon från kalven direkt eller att låta dem vara tillsammans några dagar. Där lutar det åt att det skapar värre separationsångest hos både mor och avkomma om de fått bonda under några dagar. Men jag tycker frågan är felställd, man väljer bara mellan två dåliga alternativ. Mor och avkomma bör överhuvudtaget inte skiljas åt.

Men även om ägg och mjölkindustri åsamkar djuren lidande är det köttindustrin som är värst, poängterar Pelle Strindlund.

– Det absolut viktigaste en människa kan göra för djuren är att sluta äta kött. Jag tillhör också de som tycker att vegetarianer och veganer ska hålla ihop, vi spelar i samma lag. Att vegetarianer börjar äta kött är heller inget som hetsar upp mig. Det sker hela tiden. Jag blir inte arg på någon som inte lever som jag. Även de som minskar sin köttkonsumtion gör ett positivt val, för det minskar antalet djur som måste lida.

Konsumentmakten är stor, men vi konsumenter ska inte heller vara alltför dömande mot oss själva menar han, eftersom den härskande köttnormen gör att det är svårt för den ensamma människan att välja annat. 

– Det är otroligt starka krafter som verkar. Där går lobbyismen och reklamen hand i hand i normaliseringen av människans makt över djuren. Köttätande framhålls också ofta i trivselsammanhang, det skapas gemenskap runt köttgrytorna, medan vegetarianism och särskilt veganism framhålls som asketism. 

– Ibland finns det ju också fog för det, tillägger han med ett skratt. 

– Många restauranger serverar bara en grillad kronärtskocka som vegetariskt alternativ, det blir inte jag heller mätt på. Det kan göra mig irriterad, att det fortfarande idag är så att köttet alltid hamnar högst upp på menyn, medan det vegetariska står längst ner och ofta inte är särskilt vällagat. Hoppet ligger i att vända normen från kött till vego, men då behöver den vegetariska maten vara bra så den får en chans. 

Där har den offentliga sektorn både ett stort ansvar och en stor möjlighet att bidra, tycker han. Såväl skolkök, sjukhus, fängelser och äldreboenden serverar i huvudsak kött, med vegetariskt som undantag och specialkost.

Själv växte Pelle Strindlund upp i en köttätande familj, där både pappa och morfar jagade. Den första vegetarian han stötte på var genom TV-serien Fleksnes, där ett skinntorrt och humorbefriat par var med och förstärkte nidbilden av tråkmånsar som levde på ”kaninmat”. Att han som 23-åring blev vegetarian berodde dock inte på att han fick en uppenbarelse om att köttätande var fel mot djuren, utan insikten att det var resursslöseri.

– Jag åkte till Texas med en kristen organisation som volontär och arbetade med utsatta människor i staden Tyler. Det var ett politiskt uppvaknande för mig att möta människor som inte hade det så bra som jag. Efter det insåg jag vilket resursslöseri det är att odla grödor och mata djuren för att sedan äta köttet, när man kan äta grödorna direkt och därigenom få mycket mer mat till mindre kostnad. Därför blev jag först vegetarian och sedan vegan. 

– Först efter det upptäckte jag djurrätten och det var ju lätt för mig att ansluta mig till det tankesättet eftersom jag inte behövde offra mina matvanor. 

Det finns många vägar in i djurrättsrörelsen och för några handlar det om känslomässiga band till egna husdjur. För Pelle var det tvärtemot. Uppvuxen i en familj av älgjägare och utan sällskapsdjur.

– För mig var det de filosofiska argumenten som övertygade. Läsupplevelsen och insikten att det var rätt. Men jag har inget generellt emot att folk har husdjur om de behandlar dem väl och utifrån dess behov. En hund som lever med en omtänksam husse eller matte är nog en av de lyckligaste individer som finns.

Djurrätten är fortfarande en het potatis, inte minst bland politiker. Men även ur folkhälsoperspektiv och klimataspekt borde det vara i deras intresse att vända köttnormen till vego, påpekar Pelle Strindlund. I ”Alla mot djuren” lyfts statistik som visar att 61 procent av alla infektionssjukdomar har överförts från djur till människa och i ett citat av Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, som länge varnat för pandemier, står att läsa: ”Vi knaprar i oss djur. Det var där det startade. Hade vi varit vegetarianer hade vi inte haft pandemier överhuvudtaget”.

– Både coronapandemin och svininfluensan har ju överförts från djur till människa, så där finns det starka argument för att övergå till vegetarisk kost. Och för djurens skull spelar det ingen roll varför vi släpper köttet. Man kan tänka sig i framtiden att vi av klimatskäl måste bli mer vegetariska, då kanske det blir lättare att få igenom de djurrättsliga argumenten eftersom djurrätten inte blir ett hot mot våra matvanor. För mig gick det ju i den ordningen.

Det är många i boken ”Alla mot djuren” som uttalar att de inte bryr sig om djuren. Varför det, tror du? Är det coolt eller är de rädda för att vara PK?

– Det verkar nästan vara lite chict i vissa kretsar, som att man vill lyfta fram sin mörka sida. Att vara omtänksam och inte vilja orsaka lidande har ju historiskt alltid varit kvinnligt kodat så för en del kvinnor är det kanske en slags revolt mot det. 

Trots att köttätande och framförallt dödande av djur är manligt kodat finns det också gott om kvinnor som ansluter sig till köttnormen. Såväl KD:s partiledare Ebba Busch som historieätaren Lotta Lundgren stoltserar i ” Upp med djuren” inte bara med att jaga, utan även med att dödandet ger dem en euforisk upplevelse. 

Det är lite intressant med den här romantiseringen av att döda djur, om de hade sagt samma sak om att döda människor skulle de ses som psykopater, men den kopplingen verkar inte göras?

– Avindividualiseringen av djur är en förutsättning för att vi ska kunna utsätta dem för det lidande som de får utstå både under sin livstid och när de slaktas. Och även dödandet av människor romantiseras ju, i krig, säger Pelle Strindlund.

Det handlar om det klassiska ”vi” och ”dom” menar han. På det sättet liknar människans förtryck och exploatering av djuren det som utövats av människor som sett sig överlägsna människor med annan etnicitet eller tro. I boken ”Jordens herrar”, som blev Pelle Strindlunds genombrott som författare, jämförs dagens djursyn och hantering med slaveriet under 17- och 1800-talet och i ”Djurens förintelse”, med nazismen.

– Exploateringen av människor pågår ju även idag med motiveringen att de som utsätts är mindre värda. Nazisterna såg sig som mer värda än judarna och tyckte det var självklart att de därför hade rätt att utnyttja dem i arbetsläger och sedan döda dem. Det talas på samma sätt om djur, de ses som dumma och därför mindre värda. 

I ”Djurens förintelse” visar Pelle Strindlund och medförfattaren Henrik Wik hur argumenten som nazisterna använde är identiska med de som idag används för att rättfärdiga det storskaliga dödandet av djur. Så länge dödandet sker ”humant” och utan lidande är det oproblematiskt. Likheten mellan hur det utförs har också stora likheter; fabriksmässigt med löpande band-princip.

Vad fick ni för reaktioner på boken och jämförelsen? Var det någon som tyckte det var osmakligt?

– Många reaktioner var positiva. Det kan vara väldigt verkningsfullt att använda historien för att få ett historiskt jämförelseobjekt till idag, men då är det förstås viktigt att ta hänsyn till alla offer. Boken är en skildring av inte en utan två moraliska katastrofer.

Att använda sig av historien är ett sätt att undslippa ”nuets tyranni”, menar Pelle Strindlund och drar parallellen till barnaga, som var lagligt ända till 1979, då Sverige var det första land i världen som förbjöd våld mot barn både i hemmet och skolan. 

– Vi verkar ha en benägenhet att tycka att det som är nu, är en slags normal och naturlig ordning. Men på 50-talet uppgav 95 procent av mödrarna i Sverige att de slog sina barn. Det vi lär oss av historien är att moraliska normer kan förändras radikalt.

Pelle Strindlund visar att argumenten för att överge köttet på tallriken är många, men han vill hellre använda sig av morot än piska. En av tänkarna som citeras i ”Upp med djuren” är författaren Franz Kafka, som hördes yttra framför fiskarna i akvariet i Berlin: ”Nu kan jag se på er med ro, för jag äter er inte längre”. 

– Att sluta äta kött är inte att offra något, utan att bli befriad från att vara en del av ett förtryck. Det är en oerhörd lättnad.