– Vårt mål är att försöka se om någon kunde ha gjort något, någon gång, för att förhindra att det dödliga våldet skedde. Och i så fall vem, när och hur? Det som driver oss är att vi vill skapa kunskap för förändring, säger Viveka Enander.

Framförallt män

De flesta som mördar sin partner är män. Viveka Enander nämner den engelska forskarduon Dobash och Dobash som studerat manliga förövare.

– Det handlar om att hålla kvinnan kvar i relationen, ägandebegär och svartsjuka. När hon vill bryta från honom ökar hans kontrollbehov ytterligare. När han märker att han inte kan lyckas, hon kanske har träffat någon annan, kanske är hon verkligen på väg – då ändras ”projektet”, som de kallar det för, från att försöka hålla kvar henne till att förgöra henne, döda henne. Vi är intresserade av hur upptrappningen ser ut i vårt material och när projektet ändras. Och ser det likadant ut när det är kvinnliga förövare? säger Viveka Enander. 

I den västsvenska studien är tio förövare kvinnor. En av dem har frikänts för att hon handlade i självförsvar. För ingen av dem föregås mordet av stalkning och kontrollbegär på samma sätt som bland männen. I flera fall har det skett efter att kvinnorna varit utsatta för långvariga trakasserier eller våld från partnern. Men det händer också att kvinnor dödar utan denna bakgrund. I studien finns också exempel på äldre par där våld inte tidigare förekommit, utan det rör sig snarare om någon form av barmhärtighetsmord där mannen dödat kvinnan i en situation där båda varit gamla och sjuka.

Vad får kvinnor att lämna?

Det som studeras i det nuvarande forskningsarbetet är det för sent för samhället att stoppa. Men Viveka Enanders tidigare forskning avslutades med boken “Varför går hon?”. Tillsammans med Carin Holmberg undersökte hon vad som fick våldsutsatta kvinnor att till slut lämna. 

– Den dag en kvinna inser att barnen mår illa av att hon stannar i relationen, det är en väldigt stark utlösande faktor, konstaterar hon.

Generellt fann de att det ofta hade gått väldigt långt innan vändpunkten kom.

– De kände då att går jag inte nu så kommer jag att dö. Antingen bli ihjälslagen rent fysiskt, men oftare mentalt – en känsla av att man håller på att försvinna och bli gjord till ingenting av nedvärderingen från mannen. Att det gäller livet eller att det gäller någon annan var de vändpunkter vi fann. 

Känner inte igen sig

För boken intervjuades kvinnor som bott på kvinnojourer. I forskning syns sällan de som går vid första slaget, eller då mannen börjar bete sig osunt kontrollerande, för de kvinnorna ser sig sällan som misshandlade. Men inte heller de intervjuade ville känna igen sig i schablonen av den misshandlade kvinnan.

– Man har gjort motstånd och sagt ifrån, kanske slagit tillbaks, man är inte den svaga kvinnan som stereotypen målar upp. Någonting gör att vi har svårt att tänka oss att någon kan vara offer utan att vara en svag person. Det har blivit sammanknippat med att man har en offeridentitet, inte har någon egen agens eller inte gör motstånd. Det tycker jag är djupt problematiskt, säger hon.

Alla upplever att de satt gränser. Gränser som förflyttas efterhand som de överträds. 

Viveka Enander ser en lång rad åtgärder som samhället skulle kunna ta till. Sju av gärningsmännen i den nuvarande studien tog sitt liv efter mordet och liksom VKV poängterar hon att sjukvården måste våga ställa frågor till män som mår psykiskt dåligt.

– Det är dags att vi börjar fråga inte bara om de tänkt ta livet av sig, utan också om de tänkt tanken att ta med någon annan.

Större skyddstänk

Därtill skulle hon vilja se ett större skyddstänk, som att våldsamma män får frågor hur långt de kan komma att gå med sitt våld. Konkret borde också rätten till vårdnad om barnen omedelbart tas ifrån en förälder som mördat den andra, så sker inte per automatik idag. Hon ser också ett problem i att det som beskrivs som våld och nedvärdering tolkas som ”bråk” i vårdnadstvister.

– Vi måste vara otroligt uppmärksamma på kontrollerande beteenden. Det är nummer ett. Kontrollerande beteende är det mest skadliga för hälsan och ägandebegär är en av de största riskfaktorerna för dödligt våld. Man kanske inte använt fysiskt våld, tittar vi bara efter det så kanske vi missar kontrollen.

Förebyggande arbete måste ske på alla nivåer – i mötet med personer, i verksamheters rutiner och genom lagstiftning.

– Man behöver arbeta stort, ha stora kampanjer. Vi har nästan blivit av med rökningen, vi borde också kunna bli av med svartsjuka och kontrollbeteende. Det borde vi satsa jättemycket förebyggandepengar på.

Samhället gör mycket bra

Viveka Enander konstaterar att en rad samhälleliga institutioner också gör mycket bra. Om samhället märker att försök att hjälpa en våldsam man, till exempel med terapi, inte fungerar så måste fokus övergå till att skydda den utsatta. 

– Om man ska ta sig ur gängkriminalitet eller liknande så får man enormt mycket resurser i form av vittnesskydd och stort pådrag. Det är jättebra! Men man kan fundera över varför inte detsamma gäller för våldsutsatta kvinnor.

Under de 30 år som hon varit professionellt engagerad i frågorna har hon bevittnat en begreppsförändring i debatten. På 1990-talet var det fokus på att det mest är män som brukar våld mot kvinnor. För att inte missa hbtq-relationer talas det idag istället ofta om våld i nära relationer.

– Det är jättebra och viktigt. Men väldigt ofta tycker jag att vi inte pratar om hbtq-relationer utan om mäns våld mot kvinnor, men säger ändå ”våld i nära relationer”. Genom att göra det pratar vi varken om mäns våld eller samkönat våld utan det blir nånstans neutralt om våld i relationer. Då undviker vi det som är laddat. Vissa saker är gemensamma men många är det inte, säger hon.

Varför mördar män kvinnor?

– Det är kopplat till att män använder våld mot kvinnor. Den största riskfaktorn för att begå dödligt våld är att man har varit våldsam tidigare. Samtidigt är väldigt många män våldsamma mot sina partners, tyvärr.

Svåra att identifiera

Hon konstaterar att män som mördar sin partner vanligtvis är mer välfungerande än andra manliga mördare. Däremot har de oftare psykisk problematik, drogmissbruk och andra problem jämfört med de kvinnomisshandlare som inte går så långt att de dödar. Det gör dem svåra att identifiera i förväg. 

– Och varför det är främst män finns det många olika teoretiska förklaringar och perspektiv till. Min egen ingång är att det bottnar i normer kring maskulinitet och femininitet och att våld skapar olika maktrelationer mellan kvinnor och män. Det räcker att det finns en våldtäktsman i Slottsskogen för att inga kvinnor ska våga gå där. Det skapar ett ojämlikt samhälle – men det ojämlika samhället medverkar också till att skapa strukturer som underlättar för män att vara våldsamma. Det blir ett slags cirkel.