En rad ur Sara Stridsbergs roman Beckomberga. Det är Sabina, en av patienterna som talar. Orden lämnar mig inte. Sabina och hennes medpatienter hade alla fallit.

Vi diskuterar boken i min bokcirkel. Det visar sig att flera runt bordet arbetat på mentalsjukhus även om det var ett tag sen.

De berättar mardrömshistorier om Stormen där de våldsamma och utagerande patienterna placerades.

Om ”hibernalhattarna” som skulle skydda huden från att missfärgas av solljus, en av många svåra biverkningar av den tidens medicinering.

Om ”tossingamöblerna” som var extremt tunga för att vara svåra att kasta omkring sig.

Om dem som släpptes ut när mentalsjukhusen rustade ned men inte erbjöds något alternativ och som i brist på detta hjälplöst drev runt. Många återvände dag efter dag till sina tidigare hem, bara stod på gatan och tittade.  Många gick under i hemlöshet och drogmissbruk.

Det har hänt en del sen dess. Samhället har blivit rikare, kunskapen större. Men har vi blivit bättre på att fånga den som faller?

Ni såg kanske Uppdrag gransknings ”Mellan stolarna”?  En scen visar en kvinna som mitt framför UG:s kamera bärs ut på gatan utanför polisarresten på Södermalm i Stockholm. Mitt i vintern lämnas hon liggande i smuts och kyla.

Kvinnan hade vänt sig till psykakuten och blivit våldsam först när läkaren, mot hennes vilja, skrev ut henne. Polis tillkallades och förde henne till arresten. Där ville hon stanna, men fick inte. I stället hivades hon ut på gatan, trots att det var minusgrader.

Hon bara föll.

Liksom Åsa, en annan kvinna i programmet. En heroinmissbrukare som också var i uppenbart behov av hjälp men inte fick det. Hon dog, en vecka efter sitt sista försök att få vård.

Ibland hugger en iskall hand tag om mitt hjärta när jag tänker på en vän som det kunde ha slutat lika illa för. Min vän var lika ambivalent som alla missbrukare. Ena delen vill ha hjälp, den andra sitter fast i drogen. En dag följde jag med till soc. Min vän var lite flummig och blev nedlåtande behandlad. När det visade sig att jag hörde ihop med hen blev tonen plötsligt annorlunda.  Jag var en uppenbart respektabel medborgare och bemöttes också som sådan, artigt och respektfullt. Hen var missbrukare och behandlades som skräp.

När jag frågade om kommunen hade kontakt med behandlingshem X, som jag fått veta var hyfsat och som skulle kunna innebära räddningen, kunde den förvånade socialsekreteraren inte göra annat än ta fram pärmen som visade att jo, det fanns kontrakt.

Det gick bra för min vän. Hen var en begåvad person som kunde tala för sig själv och på egen hand övertygade socialnämnden om att det var lönt att satsa på vård. Hen hade dessutom starka anhöriga som kunde laborera i rättighetsdjungeln.  Det är resurser som så många saknar. Som kvinnan på trottoaren. Som Åsa.

Nedrustningen av välfärden har pågått länge. De som vågat kritisera har tagit risker. Ibland har de blivit av med jobbet, ibland ”bara” hotats med avsked, omplacering eller annat straff.

Därför blir jag så glad när fem chefer inom socialtjänsten i Malmö tar bladet från munnen och säger som det är. Att socialtjänsten har svårt att uppfylla sitt lagstadgade uppdrag. Att utsatta barn och deras familjer inte får den hjälp de behöver. Att otillräckligheten ställdes på sin spets genom mordet på åttaåriga Yara i Karlskrona.

Jag hoppas att politikerna lyssnar. Noga.