Solen faller in genom fönstren till matsalen på asylboendet Englagård i Västra Å. I den här matsalen äter 140 personer sina måltider, tre gånger om dagen. Omaka stolar och bord står uppradade och familjen Al Khalaf behåller jackorna på när det sätter sig. Det är kallt inomhus, trots att det känns som årets första vårdag.

– Vi levde ett normalt liv. Vi hade vårt hus. Barnen gick i skolan. Jag läste på universitetet för att bli engelsklärare. Men så kom kriget, säger Samar.

Striderna i deras hemstad Aleppo har varit svåra. Idag ligger nästan hela staden, Syriens största, i ruiner. Familjen fick fly ut på landsbygden.

– Vi bodde några månader i taget hos olika människor som upplät sina bostäder, säger pappa Ahmad Al Khalaf.

Förhoppningen var hela tiden att kriget skulle ta slut. Men åren gick. Tre år utan att barnen kunde gå i skolan. Det började bli brist på allt. Särskilt mediciner. Mamma Samar Wissi kunde inte längre få rätt dos av den medicin hon behöver för sin epilepsi. När IS stärkte kontrollen över området och bestämde att kvinnor och barn inte skulle få gå ut överhuvudtaget blev det omöjligt. Familjen tog beslutet att lämna Syrien. Precis som fyra miljoner andra syrier har gjort.

Den 26 juli förra året började den långa resan. Mitt under månaden ramadan. Allt de ägde hade familjen sålt. Och varje steg på vägen skulle nu kosta pengar. Mycket pengar. Först för att ta sig över gränsen till Turkiet där familjen blev kvar i en månad. Och sedan till de smugglare som arrangerade de livsfarliga resorna över Medelhavet.

– Vi fick betala 2 500 euro per person. Och sedan packades vi 15 personer i en båt för sju personer. Fyra gånger försökte vi nå Grekland men fick vända när den turkiska sjöpolisen stoppade oss. Vid ett tillfälle höll vår yngsta dotter, Habiba, på att dunkna, berättar Ahmad.

Svårt att sitta stilla

Habiba har som alla andra treåringar svårt att sitta still under den långa berättelsen om vägen till Sverige. Hon springer ut i köket där en radio står på och musik dunkar i högtalarna. Hon lyfts upp i famnen av en av männen som jobbar i köket och de tar några danssteg. Habiba charmar alla med sina stora bruna ögon och ostyriga lockar.

Hennes föräldrar fortsätter berättelsen. Motorn i den lilla båten på väg över Medel­havet hade gått sönder och den drevs nu med vågorna. När den tillslut närmade sig en turkisk ö bestämde sig alla passagerarna för att lämna båten och vada i land. Ahmad skulle lyfta över Habiba till en annan man som stod i vattnet. Båda ramlade och tappade taget om flickan som försvann under vattenytan. Under några minuter verkade hon vara försvunnen, innan en annan passagerare lyckades fånga upp henne.

Efter den händelsen bestämde sig familjen för att betala ytterligare 15 000 euro för att få åka med en säkrare båt. Den gången nådde de fram till den grekiska ön Lesbos. Resan som egentligen tar en halvtimme tog tre timmar, eftersom de som körde båten lämnade den mitt ute på havet och lät den driva sista biten.

– Jag trodde att vi skulle dö. Jag ville bara åka hem igen, säger äldsta dottern Farah som är 15 år.

Mamma Samars ögon tåras när hon berättar om resan över havet.

– Du måste förstå. I Syrien var vi redan som döda allihop. Även om vi visste att vi kunde dö på väg över havet så fanns det ändå ett litet hopp om att vi skulle nå fram och få tillbaka livet, säger hon.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ville ta sig till Sverige

Ett första mål var nått när familjen kunde kliva i land, men en lång väg återstod. Samars systerson hade tagit sig till Sverige och det var dit familjen ville. Det var en resa som skulle ta en månad. Ofta till fots. Ibland med buss och tåg. En gång till och med i en container på en lastbil. Genom Makedonien, Serbien, Ungern, Schweiz, Tyskland och Danmark.

– Det var svårt. Det var så kallt. Det gick flera nätter då vi inte kunde sova. Vi fick ofta sova ute, på bara kartonger, berättar 14-åriga Omar.

Flera gånger tvingades familjen vänta i överfulla flyktingläger innan de kunde fortsätta. På vissa ställen fanns det inte ens mat så att det räckte. I Serbien fick de försöka övertala människor på andra sidan stängslet som inhägnade lägret att sälja mat till dem. I Budapest i Ungern samlades alla flyktingar i en park utan att någon visste vad som skulle hända. I Tyskland fick familjen rymma från flyktinglägret för att kunna ta sig vidare.

– Vi tog oss till järnvägsstationen och köpte biljetter. Precis när vi skulle kliva på kom en polis. Han skulle föra oss tillbaka till flyktinglägret. Men jag grät och bad honom att låta oss åka. Jag sa att vi vill till Sverige där vi har släktingar. Han var snäll. Han vände sig om och lät oss åka, berättar Samar.

Den 2 september 2015 kom familjen till Malmö. Där fick de en lapp i handen. 11:30 kommer en buss till Stockholm. De fick registrera sig hos Migrationsverket och påbörja den långa asylprocessen. Sedan fördes de hit till Englagård. Ut på landet till ett samhälle med lite drygt 1 000 personer. Nu är det bara att vänta.

– Det är bra här. Jag önskar bara att vi hade en egen toalett, säger Samar.

Familjen delar nu toalett med de andra familjerna som bor i samma hus.

Ahmad längtar efter att jobba.

– Jag har alltid jobbat. Nu bara väntar jag. Jag vill börja jobba och bygga ett bra liv för min familj, säger han.

14-åriga Omar vill ha jämnåriga vänner och så vill han simma. 15-åriga Farah vill studera. Och Samar vill träffa svenskar.

– Ingen svensk granne har kommit och hälsat på. De verkar rädda. Men vi är inte dåliga. Jag hoppas att vi kan blanda oss.