Begrunda meningen ovan. Läskunnig som du är ser du ­direkt att det är rena rappa­kaljan. Tecken efter tecken, slumpmässigt kombinerade utan mening. Men tänk om allt du läste, all skrift omkring dig, vore lika obegripligt. Tidningar, böcker, informationsbroschyrer, skyltar, prislappar, anslagstavlor. Det är den verklighet analfabeter lever i. Och det är om dessa personer Gulistan Kavak skriver i sin bok Analfabetism – det osynliga funktionshindret. 

– Jag vill öka medvetenheten om ämnet, som jag tycker saknas i dagens samhälle. Jag har jobbat i skola, inom kriminalvården, inom socialtjänsten, och jag märker att mycket av problematiken där hänger ihop med att föräldrarna är analfabeter. Jag vill att det ska börja talas om detta. 

I nivå med en elvaåring

Textens inledande teckenkakafoni är naturligtvis tillspetsad. Den skulle lika gärna kuNNat haaahh SszEeT ût saAaåÅ HäÄarr. Analfabetism är inte ett allt-eller-­inget-tillstånd där du antingen har förmåga att dechiffrera och skapa mening av bokstavskombinationer framför dig eller där det enda du ser är en ogenomtränglig teckensallad. Gruppen analfabeter innehåller allt från den som inte har en chans att ta till sig skriftspråk till den som först efter ansträngning kan ta till sig det skrivna ordet. 

– Nej, precis, analfabetism brukar definieras som att antingen sakna läsförmåga helt eller att ha gått skolan i mindre än fyra år, det vill säga vara läskunnig i nivå med en elvaåring. 

Enligt en PIAAC-undersökning från 2011–2012, en internationell statistisk undersökning av vuxnas kompetenser, hade 7 procent av den svenska befolkningen mellan 16 och 65 år otillräckliga läskunskaper, definierat som ”otillräckliga för att klara sig i arbetslivet och i samhället” och som behöver riktigt enkla texter för att ta till sig innehållet.

Det motsvarade över 400 000 människor. Då. Sedan dess har Sveriges befolkning vuxit, bland annat via några hundratusentals fler människor från regioner där analfabetismen är vida högre än här. Det vill säga personer som om de inte får hjälp med detta handikapp är dömda att åtminstone som grupp fastna i  utanförskap.

– En gång jobbade jag på en skola där vi hade ett ärende med en elev vars föräldrar vi försökte kontakta, men de hörde aldrig av sig tillbaka. Mina kollegor ville göra som brukligt är, alltså göra en orosanmälan, men jag fick säga stopp. ”De kanske inte kan läsa”, föreslog jag. 

Inte bara invandrade

Och mycket riktigt. När Gulistan Kavak pratade med barnet berättade denne att hens föräldrar tillhörde en minoritetsgrupp och att de aldrig gått i skolan. 

– Hur når vi dem bäst, frågade jag. ”Ring bara”, svarade eleven. Så det gjorde jag och de kom till skolan direkt. När det gäller skolans värld måste man våga prata med eleverna. Fråga dem om föräldrarna kan språket eller om de behöver tolkhjälp. I  värsta fall kan okunskap kring analfabetism leda till att barn inte får den hjälp de behöver och till slut hamnar utanför samhället, blir bortglömda, kanske hamnar i kriminalitet eller i alla fall långt från arbetsmarknaden.

– Analfabetism kopplas ofta till invandrare, men man stöter också på etniska svenskar i gruppen. Inom skolan kallar vi dem hemmasittare, de som aldrig kommer till skolan, som missar åratal av sin grundskoleutbildning. Senast idag dök en elev upp hos oss som inte varit i  skolan på tre år.