När hon frågade sig själv vad det viktiga i livet faktiskt var fick hon svaret. Semestern.
– Det blev mycket fokus på vad jag skulle göra under de där fem veckorna. 

Terapeutisk effekt

2013 startade hon bloggen Vandringsbloggen, och hon upplevde att det fanns en terapeutisk effekt i att skriva om vandring.
– När livet skavde som värst och jag inte visste vad jag skulle göra så tog jag ut all min flex och alla övertidstimmar och pilgrimsvandrade. I 800 kilometer längs Santiago de Compostela i Spanien. När jag kom hem därifrån visste jag att livet skulle bli på ett annat sätt, säger hon.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Efter ännu en pilgrimsvandring bestämde hon sig för att lämna sitt jobb. I dag har hon gjort sin hobby till sitt företag och driver en av Sveriges största vandringsbloggar.
– Företaget handlar mycket om att inspirera andra att hitta sitt Mount Everest, att se till att andra hittar den kunskap de behöver för att komma ut. Jag skapar digitala möjligheter för att folk ska kunna träffas och har ett community dit omkring 2 000 personer är kopplade. 

Bland annat kan hennes följare diskutera utrustning och planera träffar. Hon har också lokala grupper på 20 platser i Sverige. 

Angeliqa Mejstedt har även drivit ett projekt som heter Kvinnliga äventyrare där hon vill peppa och inspirera fler kvinnor att upptäcka friluftsliv och ta sig ut.
– Många är ensamma i sitt intresse. Ibland kan man ha en partner som inte är intresserad av vandring. Eller vänner som inte är intresserade. Men man kanske går bra ihop med de här människorna på andra plan. Flera har sagt till mig att man kan känna sig ”som en alien” då de försöker föra ett samtal om friluftsliv kring fikabordet på jobbet. Ingen hakar på utan i stället kommenterar hur konstiga de är som ska ut och tälta i stället för att vara hemma och ha det skönt. Man kan bli nedslagen av sådana kommentarer och så blir det i stället mindre friluftsliv i de här personernas tillvaro. 

Hon konstaterar att den traditionella rapporteringen om vandring är inriktad på att man ska vara i fjällen, ha tung packning och att man måste vara vältränad.
– Det behöver inte vara så om man inte vill att det ska vara så. Kan man hitta äventyr närmare? Kan man låna grejer? Hur pratar man om vandring? Den vänder sig ofta till killar. Ofta när det kommer nya prylar, som en ny jacka, så kommer den först ut till män. Två år senare kommer det en variant till kvinnor. Det ska inte behöva vara så ”snubbigt” när vi pratar om friluftsliv. 

Angeliqa Mejstedt pekar ut en konkret upplevelse som kunde ha fått en mindre rutinerad vandrare att tappa motivationen.
– När jag var uppe i Jämtlandsfjällen förra sommaren så var det en kille i fjällstugan som tittade på mig uppifrån och ner och sade ”Är det tungt i uppförsbackarna? Skulle du kalla dig själv för vandrare?”. Man blir ofta bedömd utifrån vad man har på sig. Jag hade precis gått hela S:t Olavsleden och kunde luta mig tillbaka på min kunskap och skaka av mig det där. Men har man nyligen börjat med vandring kan en låga släckas som just har börjat brinna. Kanske orkar man inte gå ut igen, säger hon. 

Angeliqa Mejstedt förklarar att det finns en plats för alla i naturen.
– Det handlar inte om vem som går fortast. Det gäller också att vara schysstare mot varandra och i hur man pratar. 

Mount Everest inte mål

Trots att hon gärna pratar om att hitta ”sitt Everest” är inte Mount Everest hennes mål.
– Jag går hellre längre än högre. Det händer fantastiska saker med kroppen när man går länge. Jag är inte troende, men pilgrimsvandringen längs Santiago de Compostela är ändå en inre upplevelse. Man tänker på andning, blåsor, skavsår och träningsvärk. Redan andra och definitivt tredje veckan så har kroppen blivit så stark att man går av sig själv. Man får en stillhet i tankarna och man bara är där och gör en sak – alltså går. Man går utan en klocka och får lyssna på kroppen, äta när man är hungrig och så är man tvärslut på kvällen. En riklig rehab. Efter det är det svårt att gå tillbaka till det andra. 

Kan du må dåligt ändå? Har du dippar?
– Jag har aldrig måndagsångest. Det händer inte. Så som jag jobbar nu kan jag släppa allt och gå ut två timmar i naturen och därefter plocka upp det som jag höll på med. Det är otroligt mycket värt för mig.