För två år sedan startade Christina Rhedin föreningen ARV, Adopterades Resurscenter Väst.
– Syftet är dels att vi ska vara ett forum för adopterade att träffas och utbyta erfarenheter, men också förmedla våra erfarenheter till samhället, tjänstemän och institutioner. Det finns stora kunskapsluckor om adopterade, säger Christina Rhedin.
– När jag gick ut socionomprogrammet hade adoption inte nämnts under utbildningen. I arbetet har jag ofta stött på socialsekreterare och kuratorer som inte riktigt vet hur de ska bemöta adopterade. Det vill jag ändra på, fortsätter hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hudfärg spelar roll
Christina Rhedin adopterades till Sverige och Floda utanför Göteborg från Chennai i södra Indien på 70-talet. Ett decennium då adoption blev vanligt. Några år senare hade många svenska skolklasser en eller ett par adopterade elever. De svenskfödda barnen fick lära sig att det var inget konstigt alls och att de adopterade var lika svenska som dem.
– Själv fick jag lära mig att hudfärg inte spelar någon roll och att inte prata i termer som vit och svart. Det är först nu som vuxen som jag kunnat börja göra det och först nu som jag förstått varför jag aldrig tyckte om att sjunga pepparkaksgubbesången eller baka negerbollar som barn, säger Christina Rhedin.
– Hudfärg spelar roll i ett samhälle där normen är vit. Det är svårt att vara avvikande och att vara det under uppväxten har följt med mig i hela livet.
Det är första sedan den första stora adoptionsgenerationen nått upp i medelåldern som det kommit adoptionskritisk litteratur. Forskning visar att adopterade har lägre medelinkomst, lägre utbildning och i mindre utsträckning bildar familj än svenskfödda.
Det blir särskilt slående eftersom klass och social position ofta går i arv och de adopterade i hög utsträckning kommer från socioekonomiskt starka familjer i medelklassen och uppåt.
Psykisk ohälsa och självmord
Statistik visar också att adopterade är överrepresenterade i siffror som rör psykisk ohälsa och självmord.
– Jag känner själv att jag haft det ganska tufft och har fått gå i terapi. Det kan skapa ett självhat att växa upp i ett vitt, svenskt område, att själv ha en svensk blick på omgivningen och vara kulturellt väldigt svensk i sitt sätt men ändå aldrig kunna smälta in och höra dit utseendemässigt, berättar Christina Rhedin.
– Som adopterad kan du gå runt och känna dig svensk och så kommer det faktum att du inte ser svensk ut och slår dig plötsligt och oväntat. Ett exempel är när jag pratat med någon i telefon. En gång sökte jag lägenhet och när jag kom dit fick jag ”Men, men jag pratade ju med någon som hette Christina i telefon ... ”
I efterhand har Christina Rhedin konstaterat att hon saknat ett forum där hon kunnat utbyta erfarenheter med andra som delar dem. En inte ovanlig attityd mot adopterade med problem är att de ju trots allt fått det mycket bättre tack vare att de fått komma till Sverige.
Även om det ofta inte är osant så är det inte en anledning till att ignorera de problem som finns.
– Adoptivföräldrar är en stark grupp och det finns en rädsla där inför att kritisera adoption. Både från föräldrarna och en del adopterade. Det är inte föreningens syfte. Vi behöver en grupp som står upp för våra frågor, menar Christina Rhedin.
En sådan fråga är Återresan. Att som adopterad åka tillbaka till ursprungslandet och söka sina rötter.
Hon har egen erfarenhet av hur viktig och givande en sådan resa kan vara. Som 27-åring och delvis som ett resultat av sin terapi, reste hon tillbaka till Indien.
– De första veckorna var det hemskt. Jag kände bara att jag måste åka hem. Där stack jag ut för att jag är västerländsk både i mitt uppträdande och i min klädsel, berättar hon.
– Men jag hade tur. Jag fick tips om en bergsby en bit utanför Chennai där jag föddes. Där träffade jag dels en dansk familj med nio adopterade indiska flickor som jag fick bra kontakt med. Jag kom också i riktig kontakt med indisk kultur, lärde mig gå i sari och kunde på ett givande sätt träffa indiska människor. Allt det var väldigt viktigt för mig, fortsätter hon.
Det är långt ifrån alla adopterade som är intresserade av att göra en återresa, men för dem som åtminstone överväger det hoppas Christina Rhedin att ARV ska kunna vara ett forum för att ge vägledning för hur en sådan resa blir bra.
– Jag har erfarenheter som jag gärna delar för att hjälpa andra och känner själv hur jag blir hjälpt av att ta del av andra adopterades upplevelser.
ARV ska i framtiden utvecklas till mer än en samtalsgrupp som ordnar föreläsningar och filmvisningar. Christina Rhedin hoppas att föreningen ska bli en intresseorganisation som på allvar driver adopterades frågor.
– Det finns bidrag att söka för par som vill adoptera, men än så länge inga bidrag för adopterade som vill göra sin återresa. Det är en fråga föreningen vill driva, säger hon.
