Dagens ETC träffar henne i staden där hon ännu bor. Men hon vet inte hur länge till. Bahareh pratar med låg röst och hon har svårt att berätta om vad som hänt. Ännu svårare har hon att prata om framtiden.
För Bahareh har fått beslut om utvisning. Hennes äldre bror, mamma och tre yngre systrar har alla fått uppehållstillstånd i Sverige. Själv måste hon gå till polisen varje onsdag och registrera sig. Hon har fått avslag efter avslag från Migrationsverket och hennes utvisningsbeslut har lämnats över till polisen för verkställighet.
– De säger bara att jag måste komma dit, men jag vet inte vad som ska hända. Jag är jätterädd varje gång för jag vet att de har tagit andra när de varit där för att skriva på, säger hon.
Flydde med småsyskon
När hon var liten dödades hennes pappa av talibanerna och familjen tvingades fly till Iran. Bahareh minns inte mycket från Afghanistan, men hon minns livet i Iran. Hon kunde inte gå i skola och de levde som papperslösa.
– Vi bodde trångt och vi var fattiga. Mamma försökte jobba men pengarna räckte inte till hyra, el och mat, säger hon.
Hennes bror flydde till Sverige och fick uppehållstillstånd. Så småningom fick också mamman det som anhörig, men Bahareh och hennes systrar blev kvar i Iran.
– Det var svårt. Min yngsta syster vaknade varje natt och skrek. Hon grät och letade efter mamma. Jag mådde inte bra. Det var en stor press på mig att vara stor och ta hand om dem.
Efter flera år bestämde de sig för att fly till Sverige. Bahareh hade hunnit bli 17 år och hon berättar hur hon bar sina syskon i famnen och på ryggen genom bergen när de gick från Iran till Turkiet.
– Det var svårt för mig att trösta dem. Vi var rädda och grät mycket.
Båten fylldes med vatten
Vandringen till Turkiets gräns tog elva timmar. Bahareh säger att de hade tur, smugglarna var snälla mot dem. De åt bara det de behövde och under de kalla nätterna sov de nära varandra tillsammans i skogen.
– Jag var rädd för vad som kunde hända med oss. Jag var rädd att vi inte skulle komma över gränsen.
Men de tog sig över och fick plats på en båt som skulle ta dem till Grekland. De två yngsta systrarna satt i Baharehs knä när de åkte över. De var många i båten som fylldes med vatten. Två gånger slutade motorn fungera.
– Det var fruktansvärt. Alla grät och vi fick ösa vatten ur båten hela tiden. Jag trodde att vi skulle drunkna, att jag och mina systrar skulle dö. Vi kunde inte simma.
Med tåg och buss tog de sig genom Europa till mamma och storebror i Sverige. Bahareh var hoppfull. Hon såg fram emot att utbilda sig och börja jobba inom förskola och hon var glad att vara tillsammans med sin familj.
– Jag kände att jag kommer att få en lycklig framtid här i Sverige.
Hann fylla 18 år
De fyra systrarna sökte asyl och kom till ro. De tre yngre fick uppehållstillstånd, men Bahareh hade hunnit fylla 18 år. Efter tre år fick hon sitt beskedet att hon fått avslag. Hon åkte för att träffa en handläggare som sa till henne att hon är vuxen nu och kan klara sig själv, att det är hennes eget ansvar.
– Han sa du har inget val, du ska lämna Sverige men du kan överklaga och säga att du inte vill åka.
Bahareh har överklagat tre gånger, men fått samma svar varje gång.
– De säger att jag måste lämna Sverige men jag har sagt att jag inte har någon släkt i Afghanistan och att min familj är här. Jag kan inte leva där själv.
Rädd för våldtäkt
Bahareh suckar och rynkar ögonbrynen. Hon hoppas att de ska ändra sig, att hon ska få stanna med sin familj. Hon förklarar att hon inte kan klara sig ensam i Afghanistan.
– Det finns massa hemskt som kan hända. De kan döda mig eller våldta mig. Jag kan bli kidnappad. Jag har ingen där som kan skydda mig. Det är farligt för alla i Afghanistan men jag är kvinna. Jag kan inte leva där.
Finns ingen påstådd morbror
Migrationsverket har information om att Bahareh har en morbror i Afghanistan som de menar kan vara hennes manliga nätverk, vilket krävs vid utvisning med tvång av kvinnor till Afghanistan. Bahareh känner inte sin morbror men vet att han flytt från Afghanistan för flera år sedan.
– Jag har sagt det till Migrationsverket men de säger att jag måste bevisa att han inte är där längre. Hur ska jag bevisa det.
Hon vrider på sig, för händerna till ansiktet och mumlar ”herregud”. När hon samlat sig tittar hon upp med klar blick.
– Det går inte att jag åker. Jag ska försöka mitt bästa och göra allt jag kan för att få stanna. Om de ska skicka mig dit så kan de hellre skicka mitt lik.
Bahareh har svårt att tänka på framtiden. Hon pratar om att gömma sig och hon är hela tiden på sin vakt. När hon ser poliser blir hon rädd.
– Jag är rädd att de ska ta mig och inte meddela min familj, att jag inte ska hinna träffa dem igen.