− Det känns fantastiskt och som en stor seger att få igenom ett avtal, säger Beatrice Fihn. Det är historiskt och en väldigt stark signal om att de här vapnen inte längre är acceptabla.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I övermorgon är det Hiroshima-dagen.
− Överlevarna och deras vittnesmål har varit centrala i processen. De har ju erfarenhet av vad kärnvapen faktiskt gör med människor. Det blir en viktigt dag - både att fira vad vi uppnått, men också att se framåt vad vi behöver göra nu.
Välkänd i FN
Beatrice Fihn är numera en välbekant person i FN-huset och bland toppolitiker, men inte mycket omskriven i Sverige.
Hon är uppvuxen i Angered med en mamma som är konstnär och en pappa som är folkhögskolelärare, tidigare journalist. Bägge föräldrarna har ett samhällsengagemang.
− Jag har alltid varit intresserad av internationell politik, FN och sådana frågor, säger Beatrice Fihn.
Hon minns många politiska diskussioner under uppväxten. Efter skolan började hon läsa Internationella relationer i Stockholm och fick så småningom en praktikplats hos Internationella Kvinnoförbundet för fred i Geneve.
− Då kom jag i kontakt med kärnvapenfrågan och nedrustningsprocessen inom FN i allmänhet och blev helt fascinerad. Jag har jobbat med det sedan dess. Det är åtta år sedan och jag är kvar i Geneve fortfarande, säger Beatrice. Det var inte något jättegenomtänkt, det bara blev så.
Hon tycker att vapenfrågorna är ett fascinerande ämne, "otroligt hopplöst" många gånger. Men hon minns hur förbudet kom mot klusterbomber och hur upplyftande det var att se att det fanns folk som jobbade med de här frågorna.
− Och att det görs många framsteg fast det inte låter så ibland i media. Det kommer till regler och avtal som gör att det går framåt. Det måste föras fram ibland - inte bara allt negativt.
Vad tror du om ICAN:s betydelse för att det blivit ett avtal?
− Jag tror inte det här hade skett utan vår kampanj och påtryckningar. Det har varit en enorm mobilisering i civilsamfundet på ett sätt som vi inte sett på många år. Kärnvapenfrågan har ju inte varit särskilt aktuell på ganska länge. Men nu med det som händer i Nordkorea och med Donald Trump som president har det blivit en aktuell fråga igen.
Men kärnvapenstaterna är inte med. Betyder avtalet något då?
− Ja, absolut. Så fort resten av världen förbjuder det måste kärnvapenstaterna förhålla sig till det. Det kommer att bli svårare för dem att investera i kärnvapenproduktion och det kommer att vara svårare för Nato-länder att vara stolta över kärnvapen.
"Demokrati in action"
Beatrice menar att civilsamfundet bara har blivit starkare och starkare i dom här frågorna. Kampanjen mot landminor och klusterbomber har visat att när civilsamhället går samman - många organisationer, stora och små - så kan man göra väldigt mycket.
− Det är demokrati in action, alltså!
Har du bokstavligen suttit med i förhandlingarna?
− Javisst, till stor del. Vi talade i FN och gav input. Och vi har många experter som har deltagit med råd och information till staterna. Så ja, vi har varit väldigt aktiva. Fast en del förhandlingar var förstås slutna.
Speciella svårigheter?
− Det var väldigt spännande att få vara med om en så stor förhandling, under tre månader. Men det är svårt att förhandla avtal med så många länder. Otroligt mycket pusslande. Man måste kompromissa, olika stater ser olika på samma detaljer.
En särskild svårighet blev hur avtalet skulle utformas för att ge kärnvapenmakterna chansen att gå med på avtalet. Hur detaljerat skulle det vara i frågan om att göra sig av med kärnvapnen?
− Vi ville ju ha ett avtal där de skall kunna gå med, där det ska finnas med en process för hur de ska kunna göra sig av med sina vapen. USA och Ryssland med 7000-8000 kärnvapen är ju annorlunda än Nordkorea som har tio kärnvapen. Det behövs inte samma process. Det var mycket snack om de här processerna. De ska ju inte får göra hur de vill, ta 50 år på sig. Men samtidigt inte ha för mycket detaljer så de inte kan gå med av prestigeskäl. Det var nog den stora utmaningen, att få alla sådana detaljer rätt.
Ratificering tar tid
Först ska avtalet skrivas på, signeras, och sedan väntar ratificeringen.
− Signering kan göras ganska snabbt, men ratificeringen tar oftast lite tid - det handlar exempelvis om att se till att avtalet fungerar ihop med landets lagstiftning.
Minst 50 stater måste ratificera för att avtalet ska träda i kraft. Beatrice tror att det målet kan nås inom 18-24 månader.
− Vi hoppas Sverige skriver på nu i september, men det är inte självklart. Det är inte lätt för Sverige, det är Natofrågor. Alliansen har säkert synpunkter.
Framöver gäller det att jobba med de länder som inte har engagerat sig, kärnvapenstaterna framför allt.
− Vi ska pressa dem, lyfta frågan nationellt i deras parlament runt om i världen, jobba med medier, få dem att förstå att nu är de oacceptabelt att investera i de här vapnen.
Beatrice Fihn berättar att ICAN har en kampanj som heter "Don't bank on the bomb". Det är en kampanj de haft i flera år och den visar vilka banker och pensionsfonder som investerar i kärnvapenproduktion. Redan tidigare har det varit banker som sagt nej och nu finns ju ytterligare ett väldigt starkt argument för varför de inte ska investera.
Men Japan, är inte det konstigt att de inte skriver på?
− Japan är ju ett speciellt fall, de enda som attackerats i krig med kärnvapen. Samtidigt är de i dag en väldigt nära allierad med USA. Trots att de talar så starkt om det som hände i Hiroshima och Nagasaki så är de beredda att göra så med andra städer genom sitt kärnvapenengagemang ihop med USA.
