– Jag var tolv år när jag drack hembränt för första gången. Omedelbart kände jag lugnet och känslan av att ha kommit hem.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Som 15-åring började hon med gas och hasch, och innan hon hunnit fylla 16 år hade hon börjat missbruka metaamfetamin.

– När jag var 17 år började jag med benzo (bensodiazepiner är ett lugnande och smärtstillande läkemedel, reds anm) och morfinklassade preparat, säger hon.

Just känslan av att ”komma hem” tror hon är själva kärnan i missbruket. Längtan tillbaka till den första kicken, trösten eller jungfrusilen. Hon tror också att det är en av förklaringarna till att så många blandmissbrukar i dag.

– Drogerna slutar alltid att fungera, och man byter till ett annat preparat i ren desperation, säger hon.

– Till slut fungerar ingenting längre. Så var det för mig på slutet, säger hon.

Men låt oss inte förhasta oss. I stället drar vi tillbaka historien några år.

Växte upp i ett missbrukarhem

Ayla Villar växte upp med föräldrar som båda var missbrukare. Långa perioder bodde hon på fosterhem, men periodvis också hos sin mamma, och hennes nya karlar – även de missbrukare.

– Jag blev misshandlad och utsatt för övergrepp. Mamma orkade inte göra något eftersom hon själv missbrukade.

– Hela min barndom hade jag hört att jag hade en ärftlighet att själv bli missbrukare. Det kändes rätt hopplöst, och rätt naturligt när jag hittade knarket, säger hon.

Ärftligheten tror hon spelar in. Både den biologiska känsligheten och den miljöbetingade.

– Hade jag inte växt upp i en missbruksmiljö hade jag kanske inte själv börjat, säger hon.

När Ayla Villar var 21 år blev hon själv mamma. Då försökte hon byta ut drogerna mot alkohol.

– Men jag slutade aldrig att missbruka helt, i stället knarkade jag på helgerna. Då tog jag allt jag kom åt.

Hon säger att det är de syntetiska drogerna som har varit värst. 2015 började hon med MDPV, en oberäknelig och svårdoserad drog som tog många liv i Norrköping under åren 2013–2015.

– Jag torskade direkt. Det är den skitigaste drogen på gatan, men den är oerhört beroendeframkallande, säger Ayla Villar.

Omhändertog sonen

I samband med detta, 2015, omhändertog socialtjänsten Ayla Villars yngsta son.

– Då gav jag upp, jag ringde min äldsta sons pappa och sade att han fick ta honom på heltid. Och sedan gav jag mig helt hän åt missbruket.

Hon beskriver tiden därefter som total misär. Vid sidan om MDPV:et missbrukade hon piller och fentanyl. Till slut ville hon bara dö.

– Drogerna fungerade inte längre, och ångesten var total. Jag var genomsjuk och höll på att dö.

I början på sommaren påbörjade hon en tolvstegsbehandling i Norrköping. Och sedan dess har hon varit nykter och drogfri. I dag mår hon bra. Hon är fortfarande kvar i eftervård, och vet att hon kommer att vara tvungen att arbeta med sitt missbruk resten av sitt liv.

– Jag vill för allt i världen inte tillbaka till drogerna. Och jag kommer att göra allt i min makt för att få tillbaka mina barn och vara den mamma de behöver, säger hon.

De senaste åren har hon sett många av sina vänner dö. Till följd av överdoser, eller självmord. Hon säger att det är svårt att beviljas vård, och önskar att den skulle vara mer lättillgänglig

Vid behov av hjälp måste insatserna egentligen komma samma dag.

– Får man svaret: vi återkommer till dig, då går man ut igen. Ingen missbrukare vill knarka, vi vet bara inte hur vi ska sluta, säger Ayla Villar.