– Det går lite i vågor, men idag orkar jag ingenting. Jag är fruktansvärt trött.

Det har gått över sex månader sedan Lisa Halldén blev sjuk. Hon som i egenskap av journalist hade ägnat de två senaste månaderna åt att på olika sätt bevaka pandemin, vaknade en morgon och insåg att hon själv smittats. Feber, svårt att andas, en förlamande orkeslöshet. Det kom ändå inte som en överraskning, hennes sambo Ed hade insjuknat några dagar tidigare.

– Han var sjuk i tre dagar, sedan var han uppe på benen. Så jag var inställd på att det skulle vara så för mig också, att jag skulle följa samma mall.

Så blev det inte. Sjukdomen bara fortsatte. Lisa hade aldrig särskilt hög feber, men hon hostade, hade svårt att andas, tappade smak och lukt. Och framförallt var det som att kroppen tappat alla sina muskler, samtidigt som hjärnan satts på paus.

– Jag kunde inte hålla fokus. Jag förstod inte vad orden betydde, ingenting gick in.

Hon minns det som att hon var frånkopplad från världen. Och inte bara från den – också från det som hände i hennes absoluta närhet. Barnens prat, deras skratt, tjafs och ständiga ljud, ingenting nådde henne. I veckor bara låg eller satt hon, samtidigt som vardagen fladdrade förbi.

– Jag satt och tittade mycket på min bokhylla. Jag kunde sitta och bara titta på olika titlar och liksom observera att de stod där, och så hade plötsligt flera timmar gått.

Rädd att dö

Även om sjukdomen höll sig på en ganska jämn nivå blev Lisa då och då sämre. Hon åkte in till sjukhuset ett par gånger, med en surrande tanke om att det kanske skulle bli sista gången. Att hon skulle bli kvar där och aldrig komma hem igen.

– Jag kände mig sällan jätterädd, det var som att jag inte orkade. Men jag minns att jag ändå tänkte på en intervju jag hade gjort under våren där en läkare sagt att hon sett en kvinna komma in och tänkt ”vet hon nu att hon inte kommer komma ut härifrån?”. Jag tänkte att nu kanske de ser på mig på samma sätt. Att jag inte skulle komma därifrån.

Men Lisa blev aldrig långvarig på sjukhuset. Efter kontroller konstaterades att hon inte behövde intensivvård, hennes organ fungerade trots att det kändes som att hela hon var trasig. Det enda hon kunde göra var att vänta ut coviden. Förr eller senare skulle hon bli frisk.

– Det tog ungefär en månad, sedan kände jag att den akuta kampen i kroppen var över, även om jag fortfarande var oerhört trött.

Det var i slutet av juni. Semestern låg en vecka framåt. Lisa ville hinna jobba lite innan, hinna sätta sig in i den nya roll hon skulle ha sedan efter ledigheten. Sambon Ed skjutsade henne in till redaktionen.

– Jag förstod ju att jag inte skulle kunna jobba helt som vanligt, men jag var så inställd på att nu är jag på väg tillbaka, jag får ta det stegvis. Jag stapplade in där, och när jag skulle gå över till en kollega på andra sidan rummet, kanske tio meter bort, kunde jag knappt ta mig dit. Det blev solklart att nä, det här går inte.

Tappade synen

Coviden var kanske ute ur kroppen, men Lisa var fortfarande långt ifrån frisk. Det blev en semester där hon mest bara var. Som ett slags trött bihang försökte hon ändå hänga på familjen.

– Vi var och campade i Skåne, men jag orkade ingenting. Jag bara låg där utanför tältet.

Hon beskriver det som att vara i en slags dimma. Det var inte bara det att kroppen inte orkade, hjärnan hängde inte heller med.

– Om jag fick för mig att försöka ta en kort promenad kunde synen ge upp när jag blev för trött. Det började flimra för ögonen, och jag förstod inte vad jag såg. Istället för att se marken kunde jag bara fokusera på ett enda grässtrå. Som att inget mer än just det grässtrået fanns.

Trots att Lisa insåg att hon inte var frisk tänkte hon i augusti att hon kanske ändå skulle kunna jobba lite när semestern var slut. Hon hade ju gjort som läkarna sagt nu – ägnat fyra veckor åt vila och rehabilitering. Något måste det ha gett.

– Jag tänkte att det är bara att göra, nu får jag se till att orka det här. Men dagen innan jag skulle börja jobba var en kompis som är sjukgymnast hemma hos mig. Han tittade på mig och såg hur jag  knappt orkade sitta upp. Han konstaterade att det går ju inte, ”det finns inte en chans att du kan jobba nu”.

Tecken på svält

Nu har ytterligare tre månader gått. Och nästan 30 veckor sedan Lisa vaknade den där lördagsmorgonen i maj och kände att hon inte kunde andas. Hon som tränar flera gånger i veckan, som gymmar och springer, har blivit en i gruppen långtidssjuka. En i den diffusa massan som läkarkåren fortfarande vet så lite om. Efter mängder av läkarbesök finns få klara besked – mer än att Lisas organ fungerar som de ska. För några dagar sedan var Lisa återigen på Karolinska för att göra tester. Lungorna är friska, hjärtat också. Det mesta ser bra ut, förutom att Lisas kropp visar tecken på svält. Trötthet och illamående har gjort att Lisa haft svårt att äta. Totalt har hon tappat tio kilo. Musklerna har tagit stryk, men Lisa tycker ändå att kroppen fungerar orimligt dåligt. Hon kan ju knappt gå. Varje steg kräver fokus.

– Det är så jäkla märkligt. Jag går som om jag går på lina ungefär, måste försiktigt sätta den ena foten framför den andra. Sådant som brukar ske per automatik gör inte det längre.

Dagen efter besöket på Karolinska träffar Lisa en neuropsykolog på Danderyds rehabmottagning. Hon drar samma slutsats som läkarna på Karolinska – Lisas fysik är det inget större fel på – men någonting har hänt med hennes hjärna.

– Teorin är att det är något som har gått sönder, eller i alla fall att det är något som inte står rätt till. Min förmåga att sätta ihop information, att skapa ett sammanhang, är kraftigt sänkt. Och det har jag ju känt hela tiden! Redan morgonen jag vaknade och var sjuk var det så tydligt att det var hjärnan som påverkats mest av allt.

Lisa ser det som ett typ av svar. Nu vet hon i alla fall att det är hjärnan som är påverkad. Ett svar som mest känns skönt.

– Jag tycker att jag har koll på min hjärna, och för mig har det varit så tydligt att den liksom övergett mig. Det är skönt att få det bekräftat, att det är där det sitter.

Är du rädd för att du inte ska bli bra?

– Nej jag skulle inte säga det ändå. Jag tänker att det faktiskt går att träna upp en hjärna, den reparerar ju sig. Folk har haft betydligt värre än det här, jag behöver bara lite verktyg.

Hur hanterar du ovissheten, att ingen kan ge besked på hur lång tid det kommer ta att komma tillbaka?

– Det klart att jag hade velat veta, men jag förstår ju att det inte går. För mig känns det viktigt att fokusera på första steget, att kunna tro på att jag kommer kunna börja jobba lite grann i januari någon gång. Alla säger att det kommer ta tid, men jag måste ha det som mål.

När Lisa ser tillbaka på de senaste månaderna kan hon ändå konstatera att hon har gjort framsteg. Fortfarande känns varje morgon som att hon vaknar och är bakfull, tröttheten är monumental, men metrarna hon orkar gå blir fler och fler, hon kan vara delaktig i samtal, hon kan läsa med sina barn.

– Jag och min son hade just börjat läsa en bok när jag blev sjuk. I början fick han hålla i boken och jag kunde läsa max en mening, sen fick han läsa. När jag i september kunde läsa en hel sida kändes det som en sådan seger. Nu kan jag läsa flera sidor på raken.

Lång väg tillbaka

Samtidigt är vägen tillbaka till arbetslivet fortfarande brant och lång. Hjärnan är inte redo, inte kroppen heller. Dagar som innebär något utöver det vanliga – som ett sjukhusbesök inne i stan – gör Lisa totalt utmattad. Bara bilresan dit är uttröttande. Att höra trafiken brusa utanför. Att sedan kliva ur och befinna sig bland människor i rörelse. Hur deras tempo som egentligen är helt normalt, känns totalt uppskruvat. Omgivningen snabbspolas, blir ett dånande gytter. Lisa står still.

– Jag känner mig som en fågelunge i världen, säger hon och skrattar.

Trots allt ramlar skrattet ofta fram. Och trots att hon själv tycker att allt går trögt, att orden försvinner, låter rösten ganska pigg. Men samtidigt – efter en halvtimma behöver Lisa en paus. Då orkar hon inte prata längre. Det är som att hennes kraft bara räcker till i små, små stunder. Just energin är det Lisa saknar allra mest. Hon som alltid håller ett högt tempo, som sällan blir trött, är dränerad.

– Jag har alltid värdesatt min energi väldigt högt och kan sakna det enormt. Min dotter visade ett klipp för mig som hon filmat för exakt ett år sedan, när jag står och fuldansar i vardagsrummet. Jag kände bara att ”gud det där är en helt annan verklighet att jag skulle kunna dansa till dåliga Disneysånger”! Samtidigt tänker jag att jag kommer dit igen. Jag kommer stå där och fuldansa. Jag vet bara inte när.