Inger var 25 år och hade precis insett att hon var gravid när hon upptäckte att hennes sambo, som hon hade ett barn ihop med sedan tidigare, var otrogen.
– Jag var inte gift, hade inget jobb och jag skulle bli tvungen att flytta. Då tänkte jag ”vad fasiken ska jag göra nu?” Det var en väldigt påfrestande situation, säger hon.
Inger beslöt sig ganska omgående för att hon skulle göra abort och bokade tid hos läkare. Där berättade hon om sitt dilemma och fick remiss till en psykolog. För att få beviljad abort var man tvungen att genomgå en psykologutredning, och under hela tiden möttes hon av ifrågasättande från sjukvårdspersonalen. Inger upplevde att de gjorde allt för att förhala beslutet. Hon minns inte hur länge hon fick vänta, men hon minns känslan.
– Det tog alldeles för lång tid innan dom bestämde sig. Det skulle gå så många turer fram och tillbaka, samtidigt som tiden gick och fostret växte. Jag kände mig oerhört frustrerad på alla sätt och vis, säger hon.
Tabu
För Inger var det aldrig ett alternativ att genomföra aborten på illegal väg. Hon hade vänninor som gjort det och hade hört på omvägar hur man kunde få tag på läkare och andra som utförde illegala aborter. Men det kändes alldeles för osäkert och farligt.
– Isåfall hade jag aldrig gjort det. Men nu fick jag ju igenom att göra det legalt, vilket är konstigt egentligen för det var väldigt svårt att få beviljat, säger hon.
Även om Inger var säker på sitt beslut och visste att hon aldrig skulle klara av att föda barnet innebar det en psykisk påfrestning. Trots att abort var vanligt och de flesta kände till flera som gjort det var det väldigt mycket ”hyschpysch” och ingenting man pratade om. Inger berättade om aborten för sin mamma, men processen och ingreppet gick hon igenom på egen hand. Hon fick först komma till sjukhuset för att få en vätskelösning injicerad som framkallade missfall. Dagen efter utfördes en skrapning för att ta bort eventuella rester. Under ingreppet drabbades hon av en stor blodförlust.
– Hon som låg i sängen bredvid kollade på mig och sa ”herregud, det rinner utanför på sängen”. Det bara forsade. Jag kunde knappt vakna och hela taket bara snurrade runt. Det var fruktansvärt! säger Inger.
Inger upplevde att sjukvårdspersonalen inte brydde sig om blodet. I stället kändes det som att hon skulle straffas.
– Jag tror inte att dom hade låtit mig ligga och nästan förblöda om dom hade tittat ordentligt på mig. Men dom gav ju fullständigt fan i det. De tittade på en som om man hade skabb ungefär, säger hon.
”Sluppit förnedringen”
Tiden efteråt minns Inger som jobbig. Hon blödde mycket och kände sig nedstämd.
– Ibland kan jag få lite dåligt samvete. Men det ska jag ju inte ha egentligen för det hade ju aldrig gått, säger hon.
I dag är Inger 70 år. På frågan om hur hon tror att det hade varit annorlunda om hon gjort abort efter 1975, när Sverige införde rätt till fri abort, svarar hon att det framför allt hade varit skönt att slippa gå och vänta så länge på ett beslut som hon inte kunde styra över själv.
– Det hade gått mycket snabbare, varit lättare och man hade sluppit förnedringen från sjukvårdspersonalen. Och all den pina jag upplevde när jag nästan höll på att stryka med av blodförlust. Det hade jag ju sluppit idag. Det är tur att utvecklingen går framåt, säger hon.
Fotnot: Inger är ett fingerat namn
