– Ja kanske det, säger hon med ett stort skratt. 

– Men det kräver också mycket jobb i maj när killingarna kommer hit. Det är viktigt att hålla nära kontakt med dem i början för annars blir de lätt förvildade.

Hagarna är stora. Det innebär många steg, upp och ner för berg och åsar och mycket tid för att hitta och locka på killingar i början av säsongen. Nej, Anna Sundberg behöver inget gym under sommaren.

För att prägla getterna på sig själv krävs det tid, gos, samvaro och något gott att äta. Varje hage har en ”bas” dit Anna Sundberg vallar killingarna, som då får havre i belöning när de kommer fram. Efter ett tag behöver hon inte jaga getter, då kommer de så fort hon visslar. Maken Niklas Sundberg, som också jobbar deltid i det gemensamma företaget Enöga mat, har byggt fodertrågen i trä och killingarna kastar sig över den attraktiva havren.

– Fodertrågen är viktiga eftersom getter inte vill äta där de bajsat, säger Anna Sundberg.

Att inte bajsa där man äter är en annan femma. Getter har ingen som helst koll på var de bajsar. Det ramlar där det ramlar. Naturreservatet Orlången i Gladövik utanför Stockholm omfattar drygt 1 600 hektar och består till stora delar av ett riktigt gammalt kulturlandskap. Det har präglats av människor sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Här finns gott om lämningar från järnåldern och vikingarna färdades via Orlången till Östersjön. Vikingahistorien har också bidragit till att paret Sundberg döpte sitt företag till Enöga mat. Oden, asagudarnas chef, kallas också för Enöga eftersom han offrade sitt ena öga i Mimers, vishetens, brunn för att på det viset kunna se ut över hela världen.

Det är lätt att förstå att naturreservatet är välbesökt. Förutom alla spår av tidigare kulturer är det också vackert och nära till busshållplatsen, varifrån det tar 35 minuter till Huddinge centrum. Vi står precis vid sjön Orlången med lite böljande kullar runt omkring oss och vacker lövskog med en hel del ek. Numera finns det också en sak till som drar.

– Vi befinner oss nu i det som jag brukar kalla för turisthagarna. I år har vi haft närmare 4 000 besökare.

Varje dag när hon tittar till sina getter får hon svara på frågor från besökarna som vill veta mer om getterna, naturvården och om naturreservatet. Hon håller även välbesökta guidningar i hagarna.

– Det är som att vara på savannen, säger folk när de besöker oss.

Att träffa på grupper om 60-70 getter, som det är frågan om i de olika hagarna, för onekligen tankarna till betydligt mer öppna vidder och det känns exotiskt. Det är ovanligt att möta getter på det här sättet och något helt annat än getklapp på 4H-gårdar, vilket också kan vara en trevlig upplevelse. Jag, fotograf Johan Carlberg och Anna Sundberg omsvärmas av killingar som springer, hoppar, klättrar upp på rastplatsbordet där vi sitter, nosar och tuggar på oss och våra ryggsäckar. Vi är överväldigade, både bildligt och bokstavligt. Efter ett tags skojfriskt tumult och ätande av havre i fodertrågen, blir allt plötsligt stilla. Nästan alla killingar har lagt sig ner för att ta igen sig. Anna Sundberg smyger fram till gruppen och lägger sig ner bland högen av killingar på marken.

– Det här är så mysigt och avkopplande. Att bara ligga här och höra ljudet av alla som idisslar.

I det här läget är det lätt att förstå att det går att kombinera getter och yoga. Under sommaren arrangerar hon just detta – yoga med getter. I början av passen brukar killingarna vara nyfikna och klättra upp på de tvåbenta deltagarna, men är man bara lugn och tyst lägger sig getterna ner efter ett tag och idisslar och bidrar till sinnesfriden.

Getyoga är tillsammans med guidade visningar av hagarna evenemang som bidrar till intäkterna i företaget. Dessutom har man olika ”killingklubbar” för vuxna, barn, och barn med funktionsnedsättningar.

– Killingar är behändiga djur så man behöver inte vara rädd för att någon ska bli skadad.

Men det stora arbetet och det som driver Anna Sundberg handlar främst om naturvård, biologisk mångfald och att ta vara på de resurser som finns. Hon växte upp i värmländska Sunnemo, i en familj av självhushållare och odlare och fick tidigt insikten om att mat är något viktigt. Att det spelar roll varifrån den kommer, hur den har odlats och fötts upp.

Även om intresset för den goda maten går som en röd tråd i hennes liv, hon är bland annat utbildad kock, har det också funnits olika stickspår. Under 13 år jobbade hon som inredare i möbelbranschen, sedan bestämde hon sig för att byta inriktning eller kanske snarare, återvända till ursprunget. Drömmen om en egen gård och självhushållning levde kvar, trots att hon flyttat till Stockholm och numera bodde med familjen i en villa i Huddinge.

Hon gick en kurs i ”Hållbar utveckling i praktiken” på Österfärnebo Folkhögskola med inriktning på djurskötsel. När hon i samband med utbildningen praktiserade på ett gårdsmejeri som gjorde getost, började hennes kärlek till getter. Men hon fick också en chock. På gårdsmejeriet slogs nämligen alla bockkillingar ihjäl direkt vid födseln. De betraktades enbart som en kostnad eftersom de aldrig skulle ge någon mjölk som kunde ystas utan bara drack upp mjölken under tiden de diade. Det var inget unikt för den här getgården, det ser likadant ut i hela Sverige och i större delen av västvärlden där man främst föder upp getter för mjölkens och inte köttets skull.

Anna Sundberg tyckte inte bara att detta var etiskt tveksamt.

– Det är ju verkligen jättedumt. Ett gigantiskt matsvinn och ett slöseri med resurser. Dessutom finns det så mycket mark som behöver betas av djur, samtidigt som det är svårt att få tag på djur som kan bedriva den naturvården.

Hon fick en praktisk lektion i hur marknadsekonomin fungerar där kortsiktiga vinster ger negativ påverkan för samhället i stort. Inom matproduktionen finns det flera sådana exempel. Tuppkycklingar av värphönsraser avlivas direkt, därför att de aldrig kommer värpa ägg och det inte anses löna sig att föda upp dem till mat. En tredjedel av alla värphöns blir heller aldrig livsmedel. Av samma skäl har våra artrikaste marker, ängar och hagar minskat radikalt under de senaste hundra åren, trots att de är oerhört viktiga för den biologiska mångfalden och där dessutom de betande djuren kan gå och fodra sig själva. I vår ekonomi är det mer lönsamt att omvandla landskapet till monokulturer i form av spannmålsåkrar och granplantage. I en ekonomi som hushåller med resurserna skulle både naturbetesmarker och bockkillingar ses som värdefulla.

Att som Anna Sundberg också föda upp små bockar till slakt och sälja köttet, är dessutom att ge sig i kast med en rejäl marknadsuppförsbacke. I Sverige äts det så lite getkött att det saknas statistik. Ändå bestämde sig Anna Sundberg för att ge sig i kast med detta. I Huddinge var familjens villa omgärdad av naturreservat som hade brist på betande djur. Hon kontaktade med kommunen som tog emot paret Sundberg och deras killingar med öppna armar. Plötsligt fanns det möjligheter för villabönder utan egen mark!

Och så började det, med 20 bockkillingar som köptes från gårdsmejeriet där hon hade praktiserat. Den här säsongen blir paret Sundbergs nionde som getfarmare och nu handlar det om 200 djur, fortfarande främst killingar men även några vuxna ”utrangerade getter” som fungerar som hjälpledare till ynglingarna. 

– Nu ringer getgårdarna till mig innan de betäcker sina getter för att höra hur många killingar jag kan ta emot till våren.

Hennes arbete har gett ringar på vattnet. Under tre års tid har hon varit involverad i ett nationellt projekt som handlat om att koppla samman getgårdar med företag som vill bedriva naturvårdsarbete med hjälp av killingar. Det har resulterat i en rad samarbeten och att cirka 3 000 killingar har kommit ut på bete. 

– Man skulle lätt kunna ha hundratusen killingar på bete om tio år. Mark finns och kan jag, så kan alla!

Naturbetesmarkerna är beroende av betande djur och eftersom olika djurslag betar på olika sätt är det allra bäst med en mix. Även om getter äter gräs så är deras specialitet att de är utmärkta busk- och slyröjare. Favoriter är rönn, sälg och slån. På hösten äter de gärna nässlor, vilket exempelvis kor ratar. Det finns alltså en viktig roll för getter som naturvårdare, ändå är de ovanliga. Helt enkelt för att det inte finns så många getgårdar.

Anna Sundberg tar oss med till en hage med det som på naturvårdssvenska brukar kallas för ”särskilda värden”, det vill säga att det finns natur- eller kulturvärden som anses viktiga att vårda. I det här fallet handlar det bland annat om ängsmark med flera äldre ekar och habitat för fladdermöss.

– När vi tog oss an den här hagen hade tistlarna börjat ta över på vissa platser där det nu har blivit äng igen. Det var så nära att de särskilda värden som finns här gick förlorade.

I år har killingarna ägnat sig åt naturvård på nästan 80 hektar mark. Merparten av marken finns i olika naturreservat i Huddinge kommun, men 10-talet getter betar även mark hos en privatperson och ett 40-tal åker färja ut till ön Landsort där fyren med samma namn finns.  

Med sitt system slipper hon kostnader för mark, stall och vinterfoder. Anna Sundberg har nyttjanderättsavtal som löper ett år i taget. Kommunen står dessutom för stängselkostnaderna och de är rätt omfattande. Till skillnad från kor eller får ser nämligen getter på stängsel som främst en utmaning som ska övervinnas. Men hon tar det med ro.

– Det är inga problem att de rymmer ibland. Det ingår i att ha getter. Jag lockar tillbaka dem.

Anna Sundberg har fått en rad olika utmärkelser för sitt arbete. Förra året fick hon Huddinge kommuns miljöpris. Då fick också kommunens politiker upp ögonen för henne och kom till Orlången för ett studiebesök. Kommunpolitikernas första fråga löd: ”Hur länge har du varit här?”

– Nio år, svarade jag, säger Anna Sundberg med ett stort skratt.

Förra året fick hon också pris för hennes naturvård och minskning av matsvinn från Cirkular Gastronomy, som belönar hållbara innovationer inom mat- och restaurangbranschen. Det ska hon använda för att öppna upp ögonen på kockarna för killingköttet genom matlabb på Restaurangakademien. En kokbok är också under produktion.

– Stefan Eriksson på restaurang Brutalisten i Stockholm hör till de kockar som redan har förstått köttet och som regelbundet köper killingar.

Killingarna kommer till Sundbergs i maj när de är cirka 45 dagar gamla och då är det ”killingsläpp” för allmänheten. Biljetterna till detta brukar ta slut i ett nafs. Men nu är det höst. Första omgången killingar har redan åkt i väg på slakt. Jag ställer den fråga som jag anar att hon fått flera gånger tidigare: Känns det inte hemskt att slakta alla de här gulliga djuren?

– Nej det gör det inte, för jag vet varifrån maten kommer och jag vet att de har haft det bra. Det här handlar ju också om kretsloppet. En viss mängd mark kan bara föda en viss mängd djur under en viss tid.  

Att de slaktas innan de är helt färdigväxta då? Det kan man naturligtvis diskutera, men samma sak gäller för lamm, kalvar och renkalvar (i princip allt renkött i Sverige är kalv). Yngre djur ger ett mörare och mildare kött som skiljer sig från kött från de vuxna djuren som oftast smakar mer, men är något mindre mört.

Matrespekten, som Anna Sundberg fick med sig från barndomen, handlar också om att ta hand om hela djuret. De fina pälsarna bereds och säljs. Inälvorna blir leverpastej och andra charkvaror. Köttet säljs som kött, hamburgare eller korv. Det allra sista som blir kvar av geten säljer hon som hundmat. Inget ska förfaras. Matvarorna säljs direkt till konsument, främst på REKO-ringar i Stockholm och Uppsala.

– Jag skulle kunna ha hur många killingar som helst. Killingar finns och mark finns. Det handlar bara om att kunna sälja köttet.

Och så hoppas hon på en ny kundgrupp. På Hitachi Energy i Ludvika jobbar 2 000 indier och i Indien förstår man sig på att äta getkött. Gör hon succé i Ludvika så kanske hon kan växla upp sin halvtid som 08-bonde.

– Drömmen vore ju att vara getvallare på heltid, säger hon när vi går runt i hagarna.

Det är lätt att förstå henne. Den här arbetsplatsen är något annat än ett kontorslandskap. Och vilka fantastiska fikaraster hon har med sina medarbetare.