BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I boken har författaren sammanställt berättelser och minnesfragment från ett hundratal människor som var barn under tiden för Nazitysklands blixtangrepp på Sovjet 1941. Deras fäder försvann till östfronten, en del mödrar till partisanerna, många barn blev föräldralösa. De som överlevde är ”de sista vittnena”.

– Barnen idag hör samma berättelser om krig i Syrien, Irak och Jemen som jag får mig till livs till frukost, men de har ingenstans där de får vara med om ett möte om det de hör och ser, säger Ulla Kassius.

Föreställningen är ett sätt att fylla det tomrummet och att ge de lite förbisedda mellanstadiebarnen en kulturupplevelse som tar dem på allvar.

– Det finns ganska mycket kultur som riktar sig till mindre barn och de större finner sina egna vägar, men just i tio- till tolvårsåldern är det en skarv, säger Ulla Kassius.

Ett minne av empati

– Men är det klokt att ta upp så svåra ämnen för så unga människor? frågar hon i nästa andetag, och svarar sedan själv på sin fråga.

– Jag tror på barnen och deras förmåga att ta vara på det de får uppleva. Jag vill att de här berättelserna ska gå vidare till barnen, att de känner sig respekterade och tilltalade i den värld vi lever i – att de också känner att de vet något. Barn i den här åldern respekteras inte riktigt för de små människor de är, säger Ulla Kassius.

Ett bärande tema i föreställningen och en fråga många av vittnena brottas med är om det är bättre att minnas eller glömma-

– Hedi Fried (författare som överlevde Förintelsen, red. anm.) brukar säga att man måste berätta – för att det inte ska hända igen. Berättelserna kanske skapar ett minne av empati i kroppen som gör att barnen i framtiden inte kan orsaka någon den smärta som de fått ta del av, säger Ulla Kassius.

Inte bara tragedi

I vintras besökte Ulla Kassius Svetlana Aleksijevitj i hennes lägenhet åtta trappor upp i Minsk i Vitryssland.

– Vi drack kaffe och pratade i tre timmar i hennes kök. Om vittnena, om kärleken och gemensamma vänner, om åldrandet … Det var ett underbart möte. Hon är otroligt lyssnande och lågmäld, hon är jättefin, säger Ulla Kassius.

Sedan dess har situationen i Vitryssland skärpts ytterligare. I samband med helgens fredliga protester i landet greps 300 demonstranter, flera av dem vänner till Svetlana Aleksijevitj.

Ulla Kassius drar paralleller mellan det som händer i Vitryssland och pjäsen, och påminner om att de fängslade demonstranterna har barn. Hon berättar att tolken hon hade med sig vid besöket hos Svetlana Aleksijevitj nu tar hand om flera av barnen som lämnats utan sina föräldrar.

– I framtiden ska de barnen berätta, säger hon.

Men föreställningen De sista vittnena handlar inte bara om de tragedier krig för med sig. En minst lika stor del handlar om hopp och överlevnad.

– Många av berättelserna handlar om hur människor klarar sig, hur de tar hand om varandra. Fantastiska berättelser om kärlek och om att vi behöver varandra. Det är på de ställena jag börjar gråta, säger Ulla Kassius.

Hon minns när hon läste Svetlana Aleksijevitj bok första gången.

– Då slog det mig, Gud så bra det är. Ja, just det ja, så fick hon ju Nobelpriset också …!