Arbetarklassen är däremot fortfarande lika underrepresenterad, enligt en ny studie från Stockholms universitet. Runt hälften av befolkningen tillhörde arbetarklassen såväl 1973 som 2018, enligt forskarnas kategorisering. Och såväl 1973 som 2018 tillhörde endast 13 procent av riksdagsledamöterna arbetarklassen. Också andelen arbetare bland kommunfullmäktigeledamöter låg stilla på 28 procent.

Inte bra, tycker Ciczie Weidby, vänsterpartistisk riksdagsledamot.

– Det är tokviktigt med en massa olika erfarenheter i en beslutande församling, säger hon.

När Ciczie Weidby kom in i riksdagen hade hon kört truck på ett lager och sålt möbler på Ikea, parallellt med fackliga uppdrag för Handels. Idag är hon Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson. Sin bakgrund har hon stor nytta av i sitt dagliga arbete, upplever hon.

Hon pekar på situationen för de många deltidsanställda i handeln som jagar extra timmar för att ha råd med mat och hyra. Det handlar om en ekonomisk utsatthet som många är omedvetna om, enligt Ciczie Weidby. Kanske tror man att det är en enkel sak att jobba mer om det är svårt att gå runt.

– Då är det skitviktigt att det finns någon som jag som kommer från handeln och kan säga ”nej, det är bara inte att jobba mer, för ni har sett till att arbetsgivarna får hyvla timmar”, säger Ciczie Weidby.

Dum debatt

Det märks i den politiska debatten att rösterna som kan vittna om arbetares villkor är få, enligt Ciczie Weidby. Hon tycker diskussionen ofta blir verklighetsfrånvänd. Som när högerpolitiker argumenterar för att drivkrafterna för arbete ska stärkas genom att begränsa bidrag och socialförsäkringar.

– Man går på någon ideologisk känsla av att ”hungriga vargar jagar bäst” eller att den som har ont om pengar bara kan anstränga sig lite mer, säger Ciczie Weidby.

Vad beror då arbetarnas underrepresentation på? Lägre kunskapsnivå och intelligens? Nej. Studien ger inget stöd för att det är en fråga om kompetens. Forskarna har jämfört karriärvägarna för de förtroendevalda och samkört med skolbetyg och resultat från kognitiva tester vid mönstring. Även om arbetarna på gruppnivå har lägre resultat visar det sig inte vara en förklaring när man följer upp vilka individer som avancerar i politiken och inte.

– Vad orsaken är istället är svårare att säga, säger Johanna Rickne, professor i nationalekonomi, som är en av författarna bakom studien.

I flera länder, däribland Storbritannien, har man kunnat notera hur etablerade partier till vänster, som säger sig representera arbetarklassen, i allt högre grad kommit att företrädas av akademiker.

Ett parti sticker ut genom högre representation av arbetare: Sverigedemokraterna. Bland partiets ledamöter i kommunfullmäktige var arbetare rent av överrepresenterade jämfört med befolkningen i stort. Bland SD:s riksdagsledamöter var arbetare något underrepresenterade, men i mindre utsträckning än Vänsterpartiet som hade näst högst arbetarrepresentation.

Att Sverigedemokraterna är ett ungt parti tror Johanna Rickne är ett viktigt skäl till att de hade den största andelen arbetare bland sina förtroendevalda. Det har inte varit ett parti att söka sig till för att göra karriär. Men när partiet nu är en del av etablissemanget kan det förändras.

– Mycket talar för att andelen arbetare kommer sjunka nu, säger Johanna Rickne.

Känslan: Elit som styr

Att besluten påverkas av hur representationen ser ut är ett skäl till att uppmärksamma frågan, anser Johanna Rickne. Ett annat är partiernas legitimitet hos väljarna. Risken att uppfattas som en elit utan förankring hos befolkningen ökar när grupper är underrepresenterade.

Vänsterpartiets ambition är att nå breda grupper av arbetare som historiskt har varit ”givna” röster för Socialdemokraterna. För ett parti som gör anspråk på arbetarväljares röster är det en förtroendefråga att ha arbetare som företrädare, konstaterar Ciszie Weidby. Samtidigt kan partiföreningar ha fullt sjå med att överhuvudtaget hitta tillräckligt med personer som är villiga att ställa upp på kommunala uppdrag.

– Att sedan dessutom göra ett stort mark- och grundarbete för att organisera alla, det kräver en ganska stor maskin.

Nyckeln tror hon ligger i att stärka medlemmar som är fackligt engagerade och uppmuntra dem att också ta politiska uppdrag. Det var hennes egen väg in i politiken. För den som överväger att göra det samma hoppas hon kunna vara en förebild.

– Jag hoppas att folk tänker, ”om hon kan, den där adhd-medarbetaren från Ikeabutiken utan akademisk utbildning, så kanske jag också kan”.

Det egna självförtroendet sviktade när hon lämnade butiksgolvet för riksdagskorridorerna. När hon satte sig i arbetsmarknadsutskottet tillsammans med nationalekonomen Ali Esbati, som då var partiets talesperson i arbetsmarknadsfrågor, funderade hon på vad hon skulle kunna tillföra.

– Jag menar, han har norra Europas smartaste hjärna, säger hon.

Med tiden upplevde hon att de kompletterade varandra.

– Det behövs en Ali som kan se alla samband och göra alla uträkningar och det behövs någon som mig som kan säga ”hörrudu, vet du hur det är att sitta och förhandla med arbetsgivare?”.