En journalist svävar mellan liv och död, en annan journalist har redan gett upp andan, efter att ha blivit attackerade inom loppet av bara en vecka. Det är ett uselt betyg för respekten för pressfriheten i Europa.
Mycket tyder på att skjutningen av nederländaren Peter de Vries är kopplad till hans granskningar av organiserad brottslighet. Samma slags frågor granskade också Daphne Caruana Galizia på Malta och Ján Kuciak i Slovakien, vilket ledde till att de mördades. Georgiern Alexander Lashkarava föll i stället offer för den homofobiska radikalhögerns gatuvåld.
Men det är viktigt i sammanhanget att tala om kontext. I flera europeiska länder har det varit regeringarna själva som stått bakom de största attackerna mot pressfriheten – även om de inte nödvändigtvis lett till dödade journalister.
I Belarus har Lukasjenkoregimen ytterligare trappat upp sina angrepp mot oberoende medier och journalister. I Turkiet har Erdoganregimen i princip förintat de oberoende medierna.
Ungern och Polen är ständiga referenspunkter för hur regeringar kan förstöra pressfriheten även i länder som ligger i EU, en union som säger sig bygga på respekten för grundläggande fri- och rättigheter. I Budapest har jag träffat journalister som tvingats bära överfallslarm runt sina handleder, till följd av upprepade verbala angrepp från regeringsrepresentanter.
Den högernationalistiska regeringen Lega-Femstjärnerörelsen som tillträdde i Italien 2018 gjorde journalister till en måltavla. Efter ett år fastslog en årsrapport från Europeiska rådet att pressfriheten i Italien tydligt hade försämrats och att antalet attacker mot journalister hade tredubblats under 2018, till att bli det högsta antalet i hela EU. Rapporten namngav specifikt landets två vice premiärministrar och sa att deras attacker mot journalister i sociala medier eldade på ”en konstant risk för våld”.
Ett mönster uppenbarar sig i exemplen ovan och i Europa generellt, på senare år. I varje fall där högerauktoritära nationalistpartier kommit till makten har regeringarna sedan stått bakom växande angrepp mot pressfriheten. Sådana regeringar avskyr oberoende medier och journalister, både för att deras rapportering kan visa en annorlunda världsbild än den som de högerauktoritära vill visa upp, och för att de granskar regeringarnas maktfullkomlighet och vanstyre.
Av detta skäl oroar sig allt fler över vad som kan ske med pressfriheten och journalisters säkerhet också i en svensk kontext, om även Sverigedemokraterna lyckas komma till regeringsmakten.