Läs också: Är världen redo för mutanter?

Anna Tunlid är idéhistoriker vid Lunds universitet och har forskat kring genetikens framväxt, från rasbiologin till idag. 

– Det är jätteviktigt att den här diskussionen kommer upp. Den måste föras av många. Den nya tekniken gör ju saker möjliga som tidigare inte var inom räckhåll. Historien ger oss inget facit för hur vi ska handla idag, men det finns lärdomar. Vad som är otänkbart i dag kan i ett annat samhälle vara tänkbart och det är viktigt att fundera kring vad man öppnar upp för.

Anna Tunlid beskriver rasbiologin i Sverige bestående av två delar. Dels indelning i raser och rangordningen av raser, med den ariska rasen i topp. Och dels rashygienen, med målet att behålla befolkningen i gott skick. 

– Det fanns en rädsla för degenerering och icke önskvärda egenskaper i samhället. Samt att grupperna med dessa icke önskvärda egenskaper fick fler barn, och på sikt skulle försämra folkstammen. Då kunde man inte redigera egenskaper, så tekniken man använde var att hindra folk från att fortplanta sig, det var grunden till steriliseringslagstiftningen. Steriliseringarna handlade inte bara om genetiska egenskaper utan också om sociala förhållanden. Dessa orsaker till sterilisering hölls ofta inte isär. Man såg på socialt framgångsrika människor som att de hade ett bättre arv och tvärtom. 

Riskerar att förändra egenskaper

Anna Tunlid beskriver hur reproduktionspolitiken sedan frångått tvång och statens direkta inblandning till att läggas mer i händerna på individen, som ett val. Kvinnor erbjuds fosterdiagnostik och får själva bestämma om de vill behålla foster med exempelvis Downs syndrom. Men även denna väg kan innebära diskriminering och utsatthet. Vad händer med de som väljer bort tester, vilket stöd finns kvar till de som får de barnen som man enligt samhället får välja bort, vad händer med synen på de barnen? 

– Föräldrar tar ju inte de här besluten i ett vakuum. De är omgivna av normer kring vad som är friskt och normalt och beroende av vilket stöd som finns runt dem. 

Anna Tunlid framhåller att det är svårt att vara emot en teknik som kan bota svåra sjukdomar, men hon tror att man bör akta sig för att använda tekniken på könsceller och skapa förändringar som går i arv, att det är en gräns som inte bör överträdas. 

– Om man också tillåter att man går in och förändrar det genetiska materialet är det inte uteslutet att det till slut används till att förändra egenskaper. Då riskerar vi att komma tillbaka till det gamla rasbiologiska tänkandet. Då blir det en värdering av egenskaper där vissa är mer önskvärda än andra.  Det finns också en gråzon kring vad som egentligen är en sjukdom. Vi behöver inte gå långt tillbaka för att se att homosexualitet en gång var klassat som sjukdom.

”Skulle tekniken kunna missbrukas?”

Anna Tunlid framhåller att steriliseringslagen hade full politisk majoritet och att under riksdagsdebatter framhölls det som lika självklart att se om människans arv som att se till sin hästs stamtavla. Hon framhåller också den då nya genforskningen som pådrivande. 

– När det gäller tidiga 1900-talets rasforskning så spelade genetikerna, från början växtforskare, en stor roll som pådrivande kraft. Om man med genetikens hjälp kunde förädla och avla fram bättre växter och djur, varför inte också människor? Men man ska också komma ihåg att de gjorde detta i ett samhällsklimat som var väldigt mottagligt för det. Det är de frågorna vi måste ställa idag. Hur skulle tekniken kunna missbrukas i ett annat samhälle?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.