BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– De frågade om jag ville vara med och coacha de här kidsen, så jag träffade dem och startade upp det. Vi ska hjälpa dem att rappa. Vi har berättat lite om hur det funkar, gått igenom rytmik och olika stilar. Vi har varit ganska fria med kidsen, har satt dem på en skrivarväg och låtit dem jobba själva, berättar ADL.
Börjat tröttna på branschen
Han är en av de verkliga pionjärerna inom svensk hiphop. Redan 1989 släppte han sin första rapsingel och under nästan tre decennier har han samarbetat med alla från Petter och Timbuktu till Stonefunkers och Jocke Berg från Kent. De senaste åren har han börjat tröttna på musikbranschen och hela klimatet.
– Jag är lite anti musikvärlden för tillfället. Det känns som att allting bara handlar om att göra musik som spelas på radion, och det är bara samma tio låtar på radion hela tiden. Då är det inte för mig. Jag försöker hitta tillbaks till glädjen i varför jag gör musik, och vill slippa någon skivbolagsperson som kommer in och talar om hur refrängen ska vara och dödar hela viben.
"Alla discipliner kräver sin uppoffring"
ADL, eller Adam Baptiste som han heter i passet, är svensk-amerikan och slänger konstant in engelska ord och uttryck när han pratar. Projektet med Mozarts Rekviem Speak på Konserthuset kom välkommet i hans liv just nu. Något som går utanför det vanliga.
Vad är din egen relation till Mozart och klassisk musik i stort?
– Det man vet om Mozart är att han har skrivit alla de här symfonierna. Men när man har hållit på med musik så länge som jag så förstår man att alla discipliner kräver sin uppoffring. På äldre dagar förstår man lite mer deras handkraft, det komplexa i det. Jag har inte lyssnat jättemycket på klassiskt. Jag gillar Rachmaninov, det är något med hans melodier som jag fastnade för. Och Wagner har ju sin speciella historia, det här mastodontmässiga, väldigt filmiska.
Vad finns det för likheter mellan rap och klassisk musik?
– Det finns en hel del likheter. Klassisk musik är ganska temadriven, om du tittar på Mozarts Rekviem så har den en speciell karaktär som är ganska nära rappen. Att man har ett mål, en ganska tydlig idé vad man vill göra med sin låt. Det finns alltid ett mål.
Det är ganska vanligt att sampla klassisk musik inom hiphopen, vilka är dina favoriter?
– Oj, svårt att säga. Xzibit gjorde väl någon som var bra. Oftast när folk gör sådana grejer tycker jag själv, smakmässigt, att det blir fel. Jag kommer ju från en hiphopvärld där man inte gör något som en kitsch-grej. Jag tycker ofta att det har blivit för pop-betonat när folk har använt klassisk musik inom hiphopen. Jag gillar det mer underground. De hade väl säkert samma struggle, de som skrev klassiskt förr. Vissa var underground och vissa var mer hitbetonade, skrattar ADL.
Tror du att det här kan leda till att fler Konserthuset-besökare får upp ögonen för rap?
– Vad de kommer få upp ögonen för är hur struliga rappare är, haha. Det viktigaste för mig är de här ungdomarna. De är i en väldigt speciell ålder och att få dem att våga gå upp på en scen och lämna sin comfort zone, för mig blir det grejen, Att de vågar, thats good. Det är allt.
Kommer ni att göra fler liknande samarbeten framöver?
– Vi får se vad som händer. Jag gillar alltid att utmana mig själv, sådant här gillar jag och vill göra. Men det är jobbigt rent praktiskt att jobba med en skolklass. Det är mycket tidspress och det behövs mer tid för att det ska bli superbra. Vi får se vad som funkar och vad som funkar mindre bra helt enkelt.
Vad har du annars på gång framöver?
– Nu ska jag faktiskt bara lägga ner lite tid på mig själv. Jag vill tillbaks till glädjen och rötterna igen, inte att allt ska vara så strukturerat. Min rätt som människa är att vara glad, så jag ska bara göra saker som gör mig glad nu, säger ADL.
