Pulsen rusar. Emma visste, hon visste ju att det skulle hända förr eller senare, ändå är chocken total.

Hon måste skydda barnen. De kan inte få reda på det här nu, hon måste ha tid att samla sig först. Hon vet inte hur de kommer att reagera, men hon vet att hon måste vara beredd, att hon måste vara den som tar emot dem, fortsätta vara deras stabila punkt. Deras pappa är sannolikt en mördare. De kommer att behöva leva med det för resten av sina liv.

Förra året dödades 22 kvinnor av en man de har eller har haft en relation med. Henrik Lugn är en av de männen. På förmiddagen den första maj hugger han ihjäl sin fru Camilla. Då har grannar hört högljudda bråk sedan klockan fyra på natten. När ljuden från lägenheten inte avtar, utan snarare eskalerar, ringer en av grannarna till störningsjouren. De inser att polisen måste kopplas in, och polisen ringer tillbaka till grannen. Klockan är strax efter elva på förmiddagen.

– Hörde du det där? Hörde du skriket där?

Kvinnan i andra änden, hon som jobbar som operatör på polisens Regionledningscentral, hör skriket tydligt. Det är gällt och högt, som om det kom från grannens rum och inte alls från en annan lägenhet. Så tar det tvärt slut. En stunds tystnad, och sedan ett till skrik. Den här gången ett svagt. Ungefär en halvtimme senare är polisen på plats. De möter en förvirrad man i bar överkropp, han gråter och svamlar. I köket ser de henne, hon vars skrik alldeles nyss tystnade. Ett naket ben sticker fram under ett täcke.

Henrik Lugn grips direkt.

Några veckor tidigare, i andra änden av landet. Det är tidig natt när polisen larmas till villaområdet i Åhus. 30-åriga Andreas Moberg har ringt och berättat att hans flickvän Cecilia ligger död i deras bostad. Två maskerade män har tagit sig in hos dem, säger han, och attackerat hans flickvän med kniv. Själv tvingades han iväg från huset. När han kom tillbaka hittade han henne död. För poliserna på plats berättar han samma sak, med ett påfallande lugn. ”Andreas kan vara i någon form av chock under förhöret men att han inte reagerar under hela förhöret när han återberättar vad som hänt upplever jag och förhörsledaren som mycket märkligt”, säger en av de poliser som gjorde det första förhöret med honom.

Morgonen efter är det uppenbart att något är annorlunda i det fridfulla området. Blåvita plastband spärrar av tomten där Andreas och flickvännen bor. I lokalpressen skrivs det om ett misstänkt mord, och ryktet sprider sig snabbt. Det är Andreas. Hur osannolikt det än kan tyckas, är det Andreas som är gripen. Efter tre dagar häktas han på sannolika skäl misstänkt för mord.

Henrik Lugn och Andreas Moberg är på många sätt två helt olika typer av kvinnomördare. 42-årige Henrik Lugn har mängder av domar bakom sig. Inte minst har han dömts för att ha misshandlat tidigare flickvänner. Han är känd av såväl polis som socialtjänst. Andreas Moberg däremot är ostraffad, förutom att han någon månad före mordnatten blev av med sitt körkort. Samtliga vittnen som hörs under förundersökningen tycks förvånande. Han beskrivs som lugn, som en sportintresserad kille med en trygg uppväxt. Han ägnar stor del av fritiden åt att spela tennis och golf. Efter gymnasiet flyttar han till Växjö och läser coaching och sport management på universitetet. En tid som hans bror i förhör med polisen beskriver som Andreas lyckligaste år. Men någon gång efter det vänder det. Kanske är det när Andreas är med i en bilolycka och får tramadol utskrivet. Ungefär samtidigt gör hans ex slut. Andreas börjar missbruka starka tabletter. Människor i hans närhet vittnar om att han mår psykiskt dåligt. Men döda? Nej, aldrig Andreas.

– Det gick inte att föreställa sig, jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att Andreas hade gjort något sådant. I början tänkte jag nog att det var som han sa, att de hade fått besök av torpeder. Men sen på något vis förstod jag att det kanske var så, att Andreas var inblandad, säger Ulf Samuelsson, tennistränare i Åhus som har känt Andreas sedan han var fyra år.

Samtidigt fanns det varningssignaler. Andreas var drogberoende, men framför allt – hans flickvän var rädd för honom. Hon hade de senaste veckorna vid flera tillfällen ringt till sin mamma på nätterna, i samband med att hon och Andreas bråkade, och sagt att hon var rädd. Att han slog henne. Att hon inte vågade lägga ifrån sig luren. Hon hade berättat att han hotat med att gräva ned henne på tomten. Men ingen förstod allvaret. I förhör berättar hennes mamma att hon inte visste vad hon skulle tro. Hon menar att dottern kunde vara provokativ. Hon var bipolär och inte riktigt att lita på. ”Vi har ju inte trott på Cecilia. Alltså vi ... vi tycker om Andreas, och det fanns inte i våran värld att Andreas skulle göra Cecilia något illa.”

Andreas Moberg är inte unik. Inte heller är Henrik Lugn det. Kvinnomördaren går inte att stoppa i en mall. En forskningsstudie av Shilan Caman, forskare vid Karolinska Institutet och verksamhetsutvecklare på Rättsmedicinalverket, visar att det ofta finns förekommande drag hos dem som dödat sin partner eller sitt ex – som att de lider av depression eller ångest, att de är påverkade av någon substans, och att brottet sker i hemmet.

Men mycket skiljer dem också åt. Det är till exempel ungefär lika ofta en man som är tidigare ostraffad, som Andreas, som en kriminellt belastad person, som Henrik, som begår dessa brott. Marianne Kristiansson, överläkare på Rättsmedicinalverket och professor i rättspsykiatri vid Karolinska Institutet, menar att bakgrunden inte avgör vem som mördar sin partner.

– Det tycks inte vara det viktiga. På sätt och vis är det svårt att säga något generellt om de här personerna eftersom det ändå handlar om få fall, men det vi kan se är att det ofta handlar om män som upplever att de fullständigt förlorar sin kontroll, de upplever en enorm frustration inför en separation, säger hon.

Studien visar också att männen som mördat en partner, i jämförelser med andra morddömda, lever mer stabilt. De har i högre grad ett fast boende, och är i lägre grad arbetslösa. Och i de flesta fall har antingen kvinnan eller mannen själv sökt hjälp av samhället.

– Där kan samhället vara mer observant. Söker man flera gånger för nedstämdhet till exempel, och samtidigt säger sig ha problem i relationen, så är det en varningssignal, säger Marianne Kristiansson.

Emma vet att det är så här. Hon vet att det inte går att se vem som är en kvinnomördare, på samma sätt som det inte går att veta vem som blir offret. Men hon tänker ändå att vissa personer borde vara enklare att hindra. Som Henrik. På något sätt måste det gå att stoppa en man som han.

– Jag hade ju sagt detta hur många gånger som helst. Han kommer ha ihjäl någon. Jag har varnat poliser, socialtjänst, alla myndigheter som varit involverade i honom. Men ingen kan agera. Och nu är Camilla död.

Efter tolv år tillsammans känner Emma förmodligen Henrik bättre än de flesta.

– Om det nu går att känna honom, tillägger hon.

De träffades strax innan Emma skulle fylla 16. Henrik var nio år äldre. Spännande, vuxen. En väg ut ur barndomen, till vuxenlivet som Emma längtade så efter. Redan då var Henrik straffad.

– Sommaren efter att vi träffats skulle han avtjäna en fängelsedom. Han sa till mig att han hamnat i krogslagsmål, och jag såg ingen anledning att ifrågasätta det. Senare fick jag veta att domen egentligen gällde våld mot hans förra flickvän, säger Emma.

I efterhand kan hon tydligt se hur den psykiska misshandeln blev en del av deras relation redan från start. Henrik var extremt svartsjuk och kontrollerande. Han ville styra Emma, forma hennes åsikter, hennes sätt.

– Han hade bestämt sig för att jag skulle bli den som gjorde allt rätt för honom, det som blivit fel i hans förra relation skulle ställas till rätta. Han var duktig på det, det manipulativa, nedbrytande.

Henrik övertalar Emma att de ska flytta till en annan stad. Emma intalar sig själv att det också är för hennes egen skull. Men snart börjar isoleringen.

– Om jag började umgås med någon på jobbet såg han till att det inte fortsatte, det var som att ingen dög. All kontakt med familjen hade jag på telefon, men vid det laget var jag duktig på att täcka upp, låtsas som att allt var bra. Jag hade ju gett mig in i det här, lämnat allt, så jag kände att det var upp till mig nu, jag skulle se till att han blir bra. Han fick det att tro att allt det trasiga och skeva var mitt ansvar.

Efter sex år tillsammans blir Emma gravid. Ungefär samtidigt börjar den psykiska misshandeln också bli fysisk. Det kom inte som en överraskning. Även om Henrik inte varit våldsam mot Emma, hade hon sett hans aggressivitet många gånger. Våldet låg alltid där som ett hot.

– Han var våldsam mot andra, kunde slå sönder saker. Det är ett våld som inte är mot din kropp, men det ska få dig att förstå att ”den här väggen hade lika gärna kunnat vara du”.

Ytterligare sex år följer, misshandeln fortsätter och är både psykisk och fysisk. Emma beskriver en relation där hon kunde tvingas vara vaken hela nätter för att förhöras om någon inbillad otrohet, där hon samtidigt fick ta allt ansvar för barnen och för ekonomin. Henrik har åsikter om allt Emma gör, allt hon säger och är. Han är hatisk, inte bara mot Emma.

– Det fanns ett enormt kvinnohat i honom. Och en slags tomhet, som att han saknade många känslor. Han sa till mig någon gång att han förstod i huvudet vad han skulle känna för mig och barnen, men att de känslorna inte fanns.

Många av de män som döms för kvinnovåld har själva växt upp med våld. Så var det också i Henriks fall, säger Emma. Barndomen var allt annat än lätt. Mamman brottas med psykisk sjukdom, pappan har alkoholproblem och misshandlar henne. Henrik skickas mellan olika fosterhem, och hamnar på ungdomsvårdsanstalter. Det föds ett hat mot samhället. Inte minst mot de kvinnor som Henrik menar svikit honom. Hans egen mamma, de på socialtjänsten.

– Han pratade ofta om det, alltså 30 år senare, hur han skulle ta hämnd på soc-tanterna. Jag fick inte ha klackar på skorna, för då lät jag som en soc-kärring, säger Emma.

Hon kan se orsaker till att Henrik blev som han blev, samtidigt som hon menar att ingenting ändå hade behövt leda till att han blev en kvinnomisshandlare, en man som faktiskt dödat sin fru. Ingenting är skäl nog för att minska hans eget ansvar.

I skånska Åhus funderar Ulf Samuelsson över Andreas. Han har inget svar på varför Andreas blev en kvinnomördare. Men han tror att drogberoendet var avgörande.

– Hur man än vänder och vrider på det är han skyldig. Men jag har svårt att se att det skulle kunna hända om det inte vore för drogerna. Att gå över gränsen på det viset, det måste ha slagit slint i huvudet på honom.

I domen mot Andreas framgår det att han knivhuggit Cecilia flera gånger. Det dödliga hugget har han enligt kriminalteknikernas bedömning gett henne när han suttit grensle över henne på golvet. Andreas hävdar nödvärn, men det tror varken tingsrätten eller hovrätten på.

När Cecilia dödas har hon och Andreas bara varit tillsammans i drygt ett halvår. Om Andreas varit våldsam mot henne tidigare vet ingen utanför relationen, men Cecilia har veckorna före mordet berättat att hon är rädd för Andreas. Enligt hennes mamma har hon talat om att lämna honom och flytta till Malmö. Hon hinner aldrig göra det.

Emma lyckas fly från Henrik, och hon anmäler honom för grov kvinnofridskränkning. Men det finns få bevis.

– Jag förde inte dagbok, det skulle ju ha varit ett självmordsuppdrag utan dess like, han var till och med på mitt jobb och gick igenom mina saker, säger Emma.

Henrik döms bara för ringa misshandel. Trots det görs bedömningen att Emmas liv är så pass hotat att hon och barnen får gå under jorden och leva med skyddad identitet. Samtidigt fortsätter livet för Henrik. Han träffar en ny flickvän. Efter bara några månader tillsammans anmäler hon honom för misshandel, och han döms till två månaders fängelse. Knappt ett år därefter träffar han Camilla. Hon beskrivs som levnadsglad och kärleksfull. En 48-årig trebarnsmamma med framtidsplaner. Under rättegångens sista dag för nästan exakt ett år sedan berättar hennes barn om sin mamma. Västerbottens-kuriren återger:

– Hon var en stark, självständig och kärleksfull människa, men från den dag en då Henrik kom in i hennes liv så förändrades allt. Sakta försvann hon som person, allt hon tyckt, att hon stått för. Till slut var hon som ett inspelat band som försökte övertyga oss om vilken fantastisk man hon hade, säger dottern.

Vid 18 tillfällen under två år larmas polis eller störningsjour till parets lägenhet. Precis som de gör den första maj 2018. Men den gången kommer de försent. Då är Camilla redan död. 

Fotnot: Emma lever med skyddad identitet och heter egentligen något annat.

I genomsnitt dödas ungefär 16 kvinnor varje år av en partner de är eller varit i en relation med.

2018 var dock ett rekordår – 22 kvinnor dödades.

95

... procent av brottsoffren är kvinnor. Sedan 2012 utreder Socialstyrelsen fall där en kvinna eller en man dödas av en närstående eller före detta närstående.

98

... procent av gärningspersonerna är män.

I Socialstyrelsens senaste rapport om dödsfallsutredningar (2016-2017) ingick 21 dödsfall som rör vuxna, av dem var 19 offer kvinnor.

Hälften av förövarna hade psykisk ohälsa, hälften missbruksproblem, och hälften hade tidigare dömts för våldsbrott mot närstående.

17

... hade utsatts för våld före gärningen.

15

... av 19 mord skedde i samband med en separation.

14

... hade döds-hotats före gärningen.

Källa: Brå, Socialstyrelsen, Nationellt centrum för kvinnofrid

Vilka dödar?

I närmare 40 procent av morden där gärningspersonen dödat sin partner, inträffar mordet under en uppbrottsfas i relationen.

Depression och ångeststörningar är vanliga drag hos gärningspersonerna.

Var femte gärningsperson tar sitt eget liv i samband med mordet.

Gärningspersonerna är överrepresenterade när det gäller rättsliga domar, men de är inte lika tungt kriminellt belastade som andra personer som dömts för mord (mord på någon utanför relationen).

48 procent har aldrig tidigare dömts för brott.

Drygt en av fyra är dömd för våldsbrott.