BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Förändringen var global. Från Sydostasien, via den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen och dess satellitstater i östra Europa, till Västeuropa och Amerika i väster. Från Sydpolen till Nordpolen. Alla människor (utom överlevande fascister som vid denna tid förstod klokheten i att hålla käft) förenades i en överenskommelse: Nazism var oacceptabelt.
Det fanns ingen plats för nazism i de mänskliga samhällena. Nazism var för evigt exkluderat, utifrån dess fruktansvärda historiska facit.
Bort från antinazism
Denna efterkrigstidens antinazistiska överideologi erbjöd en gemensam mänsklig plattform att stå på – och därmed viss trygghet, även under kalla krigets kärnvapenskräck. Därav det verkligt intressanta – varför intresset 2017 för ”år noll” 1945?
Yvonne Hirdman resonerade kring detta nyligen i samtalsform, vid ett mindre seminarium på Stockholms universitets historiska institution. Diskussionen blev mycket intressant. Om jag tolkar Hirdman rätt är tanken enligt följande:
Förklaringen kan vara att vi – just nu – lever i ett nytt ”år noll”. Att vi existerar mitt i en övergång, då mänskligheten lämnar överideologin antinazism, som är på väg att ersättas med något nytt. Ännu okänt vad.
Detta utgör i så fall en förändring, vars socio-existentiella betydelse är svår att överskatta. Upplevelsen av ”år noll” förklarar mer än intresset för 1945. Den kan även kasta ljus över vår tids polarisering, vilsenhet och politiska hat.
Ideologiskt epokskifte
Kanske slutade inte efterkrigstiden med murens fall och kalla krigets slut, åren runt 1990? Kanske slutar efterkrigstiden först i dag – med nazismens comeback som empirisk manifestation? Marken försvinner under våra fötter, i ett ideologiskt epokskifte. Vi hisnar.
Det gick fort när antinazismen upphörde vara allmänmänsklig konsensus. Det syns vid en analys av det offentliga samtalet. Källmaterialet flödar. Exempelvis i filmklassikern ”Manhattan” från 1979, där en nazistmarsch i New Jersey diskuteras.
Budskapet är att man inte ska argumentera mot nazism – den ska enbart krossas med överlägset våld; basebollträn och tegelstenar. Detta var 1979 inget kontroversiellt tankegods. Samma tanke finns i fler samtida källor, eftersom den då var upplevd sanning.
En satansgestalt
Nazismen var ännu, för bara några år sedan, en satansgestalt. Som elaka häxor i gamla sagoböcker skulle nazism ovillkorligen nedkämpas.
Anledningen till oförsonligheten var enkel: Mänskligheten kom ännu ihåg den desperata striden mot Nazityskland 1939–1945 och de enorma förluster i människoliv kriget kostat. Priset för att krossa nazismen hade varit skyhögt – och detta var ännu ett levande minne. Det har nu förändrats.
Till exempel: när datorspelet Wolfenstein kom 1981 var det ännu helt okontroversiellt att skjuta nazister. Men när efterföljaren Wolfenstein II lanserades i år blev dödandet av nazister omstritt.
På samma sätt var fotot på en kvinna som dänger handväskan i huvudet på ett skinhead vid rasistkravallerna i Växjö 1985 tidigare en ikonisk hjälterepresentation. I dag är ikonografin i stället kontroversiell. Statyn Med handväskan som vapen anklagades för att ”vara våldsbejakande” (SVT, 170522).
Ny betydelse av nazism
Denna utvecklings moraliska dimension kan diskuteras (även nazister har rätt till liv och hälsa). Men min poäng är alltså en annan; en avgörande förändring har skett.
Själva det ideologiska begreppet nazism har snabbt bytt betydelse. I dag avses inte längre huvudsakligen utrotningspolitik, rasistiska folkmord och förintelsekrig. I stället benämns nazism abstrakt som en ”obehaglig åsikt”.
Nazister blir intervjuade i media, nästan som vanliga politiker. Att vilja mörda och utrota judar, vilket är nazismens slutgiltiga lösning på samhällsproblemen, har metapolitiskt ombearbetats till ”yttrandefrihet”.
Nazism kallas samhällskritik
Svensk ledande gestalt i transitionen är publicisten Nils Funcke, ledamot av prestigefyllda Publicistklubbens styrelse och titulerad ”yttrandefrihetsexpert”. Han agerar ständig försvarsadvokat åt nazismen, vilket Funcke ser som skydd av yttrandefriheten.
Funcke tolkar nazismen som samhällskritik. ”Även de mest etablerade sanningarna” måste tillåtas att ”ifrågasättas och diskuteras”, skriver han. Men har även demokrater rätt till yttrandefrihet, enligt Funcke? Här är tre exempel:
1. September 2014 kritiserade Funcke att icke-nazister demonstrerar när nazister marscherar. Arrangörer av icke-nazistiska manifestationer, i anslutning till nazistiska dito, borde enligt Funcke ”ta sig en funderare på det lämpliga att överhuvudtaget arrangera samtidiga motdemonstrationer”. (Journalisten, 140911)
2. Vid en nazistmarsch i Jönköping greps, åtalades och dömdes kristna aktivister då de satte sig framför nazisterna och sjöng psalmer (”Jesus älskar alla barnen”, etc.). Funcke reagerade 2015 med ilska. Men inte utifrån att demokraternas yttrandefrihet hotades av staten. Tvärtom. De kristna demokraterna borde straffas ännu hårdare eftersom deras blockering genom sittande psalmsång hindrat nazisterna från ”att utöva sina demokratiska fri- och rättigheter”. (Borås tidning, 150222)
3. Funckes krav på laglydnad omformuleras dock, när det gäller nazism. När den nazistiska terrorn i form av Nordiska motståndsrörelsen (NMR) släpptes lös i Almedalen i somras försvarades den av Funcke. Argumentet att NMR är en våldsbejakande terrororganisation bemötte han med att ”det är jättebra att vi har provokatörer som utmanar gränserna”. (Expressen TV, 170704.)
Döda judiska kroppar försvinner
Jag anklagar inte Nils Funcke för nazistiska tendenser (några sådana kan jag inte se) utan vill peka på nedmonteringen av antinazismen som överideologi.
Försvar av mordiskt judehat, som för bara några år sedan hade avfärdats som extremism, kan i dag framföras av respekterade personer i det svenska medielandskapet, vars rykten inte påverkas av agerandet.
Det finns många Funcke i dagens Sverige, och de får ofta beröm. De döda judarnas kroppar från Förintelsen 1941–1945 försvinner därmed från våra blickar. Det är illa nog.
Osäkerheten göder rädsla
Men nutidens ”år noll” har ännu mer långtgående konsekvenser. Nedmonteringen av mänsklighetens gemensamma överideologi innebär en kris, eftersom ingen vet vad vi ska ersätta antinazismen med.
Förslagen simmar 2017 runt på ett diskursivt slagfält, där ideologiska övertygelser slåss mot varandra. De utgör proto-överideologier. Deras förhoppning under vår tids ”år noll” är att vinna kampen och utgöra ny bas för mänsklig framtida existens.
Osäkerheten göder rädsla. Demokrati står ideologiskt lågt i kurs. Mig synes att statsvetaren Samuel Huntingtons idé om världshistoriens tolkad som ”civilisationernas kamp” har övertaget i denna idéernas strid.
En unken rasistisk retorik om evigt krig mellan ”västerlandet” och övriga världen. Särskilt ”islam”. Samtidigt som antisemitism blir allt mer rumsrent.
Möjligen är det därför nazismen tagits till nåder igen, utifrån en comeback för Adolf Hitlers grundläggande tanke, som vi begravde förra ”år noll” 1945:
Att enbart extremt politiskt våld kan lösa världens problem.
