Ska ett riksdagsmandat tillhöra den enskilda ledamoten eller ska det tillhöra ledamotens parti? Frågan är högst aktuell nu när makten över vem som ska få bilda regering ligger i politiska vilden Amineh Kakabavehs händer.
Bakgrunden kan få ha missat. När riksdagen imorgon röstar om Stefan Löfven som statsminister krävs att en majoritet av riksdagsledamöterna inte röstar emot honom för att han ska få bilda regering. Och eftersom kvarvarande januaripartierna S, MP och C tillsammans med V samlar ihop 174 mandat, precis lika många som M, KD, SD och januariutbrytaren L, är det Amineh Kakabaveh och hennes 349:e mandat som kommer att avgöra åt vilket håll riksdagsvågen tippar.
Tydlighet för väljare
Det är situationer som dessa som riksdagsledamoten Maria Stockhaus (M) vill lagstifta bort. I oktober 2020 lämnade hon in sin senaste motion i ämnet där hon föreslår en lag som tvingar den som blir partilös eller byter parti att också ge upp sitt riksdagsämbete – vilket alltså skulle omöjliggöra en partilös riksdagsledamot som vågmästare.
– De flesta av oss är invalda för att vi står på en viss plats i riksdagslistorna, det är ganska få som kommer in som inkryssade, så väljarna förväntar sig att ledamöterna ska representera det parti man röstat på, säger Maria Stockhaus och nämner före detta partikollegan Patrick Reslow, som 2017 gick över till SD, som ett särskilt flagrant exempel på när dagens regler kring vem ett riksdagsmandat tillhör kan missbrukas.
Samtidigt är hon fullt på det klara med att frågan inte är enkel.
– Det finns såklart svåra avvägningar att göra. Det kan till exempel inte vara rimligt att en ledamot blir utesluten ur partiet och tvingas lämna sin plats. Men det är inte heller rimligt att lämna eller byta parti och ändå behålla mandatet, det vill säga om man inte är personkryssad. Det här handlar om att vi ska återspegla invånarnas röster.
Enskild motion
Hur stort stöd hon har i riksdagen för att stoppa framtida politiska vildar är oklart. Hennes motioner har varit enskilda sådana, det vill säga inget som förankrats hos partiet.
SD är det parti som varit kanske mest kritiskt till de politiska vildarna – möjligen för att SD på senare tid fått se flest riksdagsledamöter, åtta stycken sedan 2010, antingen hoppa av eller gå över till högerextrema Alternativ för Sverige – men liknande motioner har lämnats in av ledamöter från de flesta partier.
I våras togs ett litet steg åt Maria Stockhaus håll när samtliga riksdagspartier enades om att göra det svårare att skolka från sitt riksdagsarbete. I höst väntas beslut om att den som har för hög frånvaro ska tvingas betala tillbaka sitt riksdagsarvode.
Så sent som för ett par veckor sedan ställde en annan riksdagsledamot, Louise Meijer (M), en fråga till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) om vilka åtgärder han avser att vidta för att ”förhindra att politiska vildar kan rubba mandatfördelningen i politiska församlingar”. Hon ifrågasatte precis som Maria Stockhaus att mandatet i första hand skulle vara kopplat till person istället för till parti.
Garant mot grupptryck
Det stämmer dock inte riktigt, i alla fall inte historiskt, enligt Patrik Öhberg, forskare och docent vid SOM-institutet.
– Historiskt har det snarare varit partierna man sett som problemet. Om vi går tillbaka till 1800-talet, när vi gick ifrån ståndsriksdagen, var meningen att man också skulle gå ifrån stånden, särintressen, partier som riskerade att korrumpera människors omdöme. Istället ville man ha starka, ”dugliga” män, som kunde fatta viktiga beslut för landets bästa. Idealet var en enskild ledamot som går emot grupptrycket. Först i och med att partiväsendet utvecklas börjar man också förstå vikten av partisammanhållning, säger han.
– Att mandatet ägs av en enskild ledamot är med andra ord en jättegammal princip, fastslagen sedan principalatstriden på 1700-talet, säger han och påminner om att partier i dagens mening inte fanns när ståndsriksdagen avskaffades 1865 och att det därför naturligt blev en större betoning på den enskilda individen.
Lösning utan lag
Patrik Öhberg har noterat att åsikter som Maria Stockhaus på senare tid fått ökat stöd, men han är osäker på vilket det sätt det skulle gagna demokratin att överlåta mandatet till partierna.
– Friheten gör att man vågar ha hårda debatter. Partipiskan är en sista utväg då alla andra alternativ försvunnit. Samtidigt brukar det inte gå så bra för dem som sätter sig upp mot partilinjen. Man tappar i trovärdighet då. Och är du illojal med ditt parti kommer inte heller dina kollegor att följa dig. Det gäller att få med sig gruppen.
Därmed inte sagt att problemet som Maria Stockhaus pekar på enligt Patrik Öhberg inte är värt att uppmärksamma. Men det är kanske inte via ny lagstiftning det bör lösas.
– Kanske är det så att partierna måste bli bättre i sina rekryteringsprocesser.
I riksdagen sitter ännu en politisk vilde, Emma Carlsson Löfdahl, som 2019 lämnade Liberalerna efter att det framkommit att hon sökt och fått ersättning från riksdagen för att hyra en lägenhet som ägdes av hennes make. Till Sveriges Radio P4 har hon tidigare sagt att hon kommer att rösta som Liberalerna i alla riksdagens omröstningar.