–  Tåget var försenat och vi blev utskällda av kvinnan som hämtade oss. Två små barn på stationen, helt vilsna. Så gick vi mot barnhemmet alldeles ledsna, säger Börje Landberg.

Det nya boendet var något helt annat. Där jobbade tre systrar – ogifta kvinnor som bodde tillsammans med barnen. Så fort någon gjorde någonting olydigt så fick barnen följa med systrarna till sovsalarna på övervåningen där de fick de klä av sig nakna. Två av systrarna höll fast dem i armarna och den tredje misshandlade dem med en käpp.

– De slog oss på ryggen hela vägen från nacken och nedåt. Sedan kollade de skolschemat, och om man hade gymnastik nästa dag fick man inte gå till skolan för ingen fick se våra ryggar, säger han och fortsätter:

– Det var ett barnhem i uppfostringssyfte. Så fort man gjorde något fel, och det är ju lätt gjort som barn, så var det upp på andra våningen. Det var en fruktansvärd misshandel, säger han.

Hemska morgonrutiner

På morgnarna öppnade systrarna fönstren på vid gavel även om det var minusgrader utomhus. De drog av barnen sina filtar och tvingade in dem i iskalla duschar.

– På vintern var det svinkallt, det var ren tortyr. Sedan gick vi ner i matsalen där de hade lagt upp havregrynsgröt som hade hunnit bli kall. Den simmade i mjölken och var full av stora saltklumpar. Om man inte åt upp fick man gå upp på övervåningen och vara utan mat hela dagen, säger Börje Landberg.

Ingen vuxen lyssnade

När barnen blev äldre blev de också utsatta för andra typer av bestraffningar. För Börje Landberg började det en dag när han gick i femte klass och busade med en av systrarna i lekrummet. De nöp och kittlade varandra på skoj, men efteråt blev han inkallad på hennes rum där hon utnyttjade honom sexuellt. Börje Landberg förstod att det var något fel med vad systern tvingade honom att göra och bestämde sig för att berätta om händelsen för sin lärare.

– Men hon körde ut mig och sa att hon inte ville höra sådant sladder. Jag tänkte ändå att det måste vara något fel så efter ett tag berättade jag för den näst högsta chefen på barnhemmet. Hon beordrade mig att gå upp på andra våningen, och så kom hon upp tillsammans med hon jag anmälde och en tredje kvinna Det var av med kläderna och stryk igen, säger han.

Långt senare fick han reda på att chefen han anförtrott sig åt också hade en ung kille som hon utnyttjade, och hon var rädd att det skulle avslöjas.

– Man var så utlämnad och hade ingen att gå till. Ingenstans att söka tröst. Vi blev inlåsta på nätterna och grät oss till sömns, säger han.

Brodern repade sig aldrig

Efter tre år stod han inte ut längre. Han hoppade av skolan i sjunde klass och gick till sjöss. Idag har Börje Landberg hunnit fylla 85 år och han försöker att inte tänka så mycket på de hemska åren på barnhemmet. Men de senaste åren har minnena väckts till liv. År 2011 visade den så kallade vanvårdsutredningen att det hade förekommit misshandel och övergrepp på många svenska barnhem mellan 1920 och 1980. Under en pampig tillställning i Stockholms stadshus bad den dåvarande talmannen Per Westerberg om ursäkt å samhällets vägnar och i publiken satt drottning Silvia och representanter från riksdagspartierna. Barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) lovade att göra allt hon kunde för att det inte skulle hända igen.

Det upprättades även en särskild ersättningsnämnd som mellan 2013 och 2016 betalade ut 250 000 kronor till de barnhemsbarn som farit illa under sin uppväxt. Börje Landberg tog mod till sig och åkte till Stockholm för att ansöka om ersättning. Men att berätta om övergreppen och misshandeln för främmande domare och nämndemän var en obehaglig upplevelse.

– Det var väldigt svårt att sitta där och berätta för allting jobbigt kom tillbaka. Det kändes som ett förhör, domaren ställde kontrollfrågor och kollade om jag ändrade mig eller stakade mig. De andra satt tysta och stirrade på mig. Det var som att bli straffad igen, säger han.

”Rena lotteriet”

Till slut fick han den statliga ersättningen. Ändå beskriver han hela upprättelseprocessen som ett dubbelt svek. Inte ens hälften av de tusentals sökande fick ersättning och när nämnden avslutade sitt arbete för två år sedan hade de bara använt halva den miljard som var avsatt för projektet.

– Det var rena lotteriet där uppe i Stockholm. Jag vet inte vad de gick på för premisser. Vi har två systrar i vår förening här i Göteborg och de var på Vidkärrs barnhem samtidigt. De upplevde  samma skit och elände, men den ena fick och inte den andra, säger han.

Föreningen han syftar på heter Nya föreningen Samhällets Styvbarn Göteborg och de arbetar för att få upprättelseprocessen på agendan igen. De vill ha en utredning kring ersättningsnämndens bedömningar som de upplever som mycket orättvisa. Föreningen arbetar också för att de personer som vanvårdats i statens regi även efter år 1980 ska få upprättelse, och för att dagens omhändertagna barn och ungdomar inte ska fara illa.

Börje Landberg vill att de som fått avslag på sina ansökningar ska kunna överklaga besluten och få en ny chans. För honom fungerade den ekonomiska ersättningen som plåster på såren, men han kände ändå inte att han fick den upprättelse han hade hoppats på.

– Ersättningen var såklart en liten tröst. Men pengar kan aldrig plocka bort min barndoms upplevelser, säger han.