Tusentals svenska barn är så kallade hemmasittare och går av olika anledningar inte i skolan. Långvarig skolfrånvaro kan leda till arbetslöshet och andra sociala problem senare i livet.
Samtidigt är samhällskostnaderna för ungdomar med ofullständiga gymnasiebetyg enorma – det uppskattas att de långsiktigt uppgår till 200 miljarder kronor per årskull.
När Skolverket undersökte långvarig skolfrånvaro 2010 kom de fram till att 1 650 elever hade varit helt frånvarande i minst en månad i sträck under det föregående läsåret. Och det gällde bara ogiltig frånvaro – hur många barn som inte går i skolan med anmäld frånvaro är svårt att veta. Och någon färskare statistik än så har inte Skolverket eftersom ansvaret ligger på kommunerna.
– Det är kommunerna som ska ha koll på elever. Det måste nästan vara så, huvudmännen ansvarar för verksamheten och kommunerna för eleverna, säger Ulrika Lundqvist, enhetschef för förskole- och grundskoleenheten på Skolverket.
Men att kommunerna har ansvar kan innebära att hjälpen tillbaka ser olika ut i olika delar av landet.
– Det är många som provar egna vägar, lite som att alla ska uppfinna hjulet på nytt, vilket kostar både tid och pengar. Det vore önskvärt med ett samlat kunskapsläge, att fler lär sig hur man upptäcker och förstår situationer som kan leda till att barn blir hemmasittare, säger Ia Sundberg Lax, som jobbar som chef för behandling av hemmasittare på det personalägda behandlingsbolaget Magelungen Utveckling.
– Man behöver också öka kunskapen om hur man förstår problematiken hos den enskilde eleven innan man sätter in åtgärder. Skolfrånvaro är ett svårt problem då det på ytan kan se likadant ut men orsakerna kan skilja sig från elev till elev och då måste också åtgärderna se olika ut.
”Tas inte på allvar”
Hemmasittare utgör en del av de 13 000 ungdomar som varje år går ut gymnasiet utan fullständiga betyg och som inte sedan klarar upp det i efterhand. Att det handlar om så många ungdomar är ett tecken på att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar, säger nationalekonomen Ingvar Nilsson.
– Varje gång en ungdom lämnar skolan för vad som mycket väl kan vara ett livslångt utanförskap är det ett misslyckande. Det är ett generellt problem att vi tappar barn i skolan som sedan inte riktigt platsar i samhället – det är svårt att komma in på arbetsmarknaden utan gymnasiebetyg.
– Förutom det mänskliga lidande som ”hemmasittandet” många gånger innebär, både för ungdomarna och för deras familjer, är det också en enorm kostnad för samhället, säger Nilsson, som under lång tid har studerat marginaliseringens ekonomi.
– Ekonomi anges som skäl till att inte sätta in insatser, men det som blir dyrt är oftast att inte agera. Många hemmasittare går vidare in i arbetslöshet, många kanske får psykiatriska problem som hade kunnat avhjälpas. Den samlade långsiktiga samhällskostnaden grund av ofullständiga skolbetyg uppgår till mer än 200 miljarder kronor per årskull.
Till Magelungen kommer oftast elever som har haft stora svårigheter och redan tagit del av insatser från skola, socialtjänsten samt barn- och ungdomspsykiatrin, men fortfarande upplever att det är svårt att komma tillbaka till skolan. Ia Sundberg Lax understryker att skolor ofta är bra på att se problemen och att eleverna faktiskt vill gå i skolan, men att svårigheten handlar om att skolpersonalen inte alltid vet hur de kan hjälpa eller vilka krav som är okej att ställa. Hennes kollega Robert Palmér håller med.
– Det vore bra om riktlinjer kunde väljas ut och utvärderas. Det finns mycket kunskap och bra inom arbetet vi och kommunerna gör men insatserna är också väldigt varierande.
”Elevhälsoarbetet är viktigt”
Ulrika Lundqvist pekar dock på Skolverkets allmänna råd, som fungerar som en vägledning.
– Där betonas vikten av att upptäcka vilka elever som kan hamna i den här situationen och inte klara sin utbildning tidigt.
De allmänna råden förklarar hur man bör arbeta med hemmasittare och ger förslag på konkreta åtgärder, men inte på detaljnivå, säger Lundqvist.
– De ska man förhålla sig till om man inte har hittat andra strategier som fungerar minst lika bra och som är i linje med skollagen.
– Det vi vet är viktigt är ett välfungerande elevhälsoarbete. Det är genom att elevhälsoarbetet fungerar som vi kan bedriva förebyggande arbete så att eleverna inte hamnar i den här sitsen.
Ia Sundberg Lax anser att Skolverkets rekommendationer är bra, men påpekar att det i hennes erfarenhet är speciellt en sak kan vara svår att få till – en god samverkan mellan berörda myndigheter och andra samhällsorgan.
– För elever med långvarig frånvaro är det avgörande att samverkan mellan de olika aktörerna kommer till stånd. Skolfrånvaro är också ett problem som påverkar hela familjen, även andra familjemedlemmar kan behöva hjälp, vilka riktlinjer finns för det?
