– Hemlöshet kan inte bara lösas på socialdepartementet, finans­departementet måste vara med på hur man långsiktigt ska kunna stötta kommuner för att strategin ska kunna bli verklig, säger han.

Socialt arbete i all ära, men socialarbetare bygger inte hus. Vi återkommer till detta. Den nya strategin ger en direkt signal om att trappstegsmodellen ska ersättas av Bostad först. Den senare har Stadsmissionen såväl infört, utbildat i, byggt sajt om och sett till att det finns en svensk handbok.

– Du måste ha en fast punkt för att kunna integreras i ­samhället. Du kan hoppa på projekt och bo på institutioner, men från en dag till en annan kan man hamna på gatan. Trappstegen har ingen tydlig plats, inget ”här kan du slå ner dina bopålar”, säger Kjell Larsson. 

Som Dagens ETC rapporterat om har många trappstegs­boenden för personer i missbruk till exempel krav på att du är drogfri. 

– Samma orsak till att du fick ett boende, till exempel att har ett missbruk, är samma orsak till att du skrivs ut. Det blir ett logiskt krumsprång som är svårt att hantera.

Han är glad för att Bostad först, med allt vad det innebär, antas som mål för hela landet och att det för första gången utlysts pengar för att utveckla det arbetet. Men han hade önskat en hårdare pådrivning och att det inte blir en hel massa småstarter. Ekonomisk morot och piska ger en ekonomisk dimension för kommuner, det är dyrt att ha människor i hemlöshet, och därpå följer den sociala frågan om livskvalitet. 

Bättre hos våra grannländer

Kjell Larsson är också president i Feantsa, den europeiska federationen för organisationer som arbetar mot hemlöshet. Han har under många år sett hur olika europeiska länder tagit sig an hemlöshetsarbete, de flesta i ungefär samma riktningar men några sticker ut. Finland slutade snacka och utreda och bara gjorde, 2008 införde de aningen överraskande Bostad först. Runt 2016 vaknade så halva världen och kom på studiebesök. Våra nordiska grannar har alla olika, men mer utvecklade sätt att ta sig an den superkonkreta frågan om bostäder, jämfört med Sverige.

– I Danmark går var fjärde hyresrätt till sociala kontrakt, så som Bostad först. Oavsett om det är privata värdar eller allmännyttan. Socialtjänsten förfogar över kontrakten och måste inte stå med mössan i näven, utan lägenheterna finns som en resurs i det sociala arbetet. Det blir så mycket lättare att jobba då, säger Kjell Larsson.

Värt att notera är att bara några få procent av dem som räknas som hemlösa i Sverige sover ute på gatan. Många finns i sociala kontrakt som skulle kunna bli trygga hem. 

– Oftast är lösningarna som finns i trappstegen i dag oerhört kostsamma. Och när någon åker ut från ett härbärge eller socialt kontrakt är de fortfarande hemlösa. I Bostad först försvinner man ur den statistiken, slipper stigmatiseringen och kan integreras i sitt liv. 

Samma ansvar

En ”bostad först-are” ska ha samma ansvar som andra hyresgäster, men får också stöd i det. Det gäller helt vanliga grejer som att ta kontakt med myndigheter, eller vårdinstanser, att vara någorlunda tyst efter ett visst klockslag, eller att betala räkningar. Blir det fel får man be om ursäkt – alltid själv och till den det berör, inte till sitt eget stöd.  

– De ska kunna lita på den relation man byggt upp, och den ska inte göra att man hamnar i ett underläge så som man gör om någon ger en ett bidrag. Man vänder på det sociala arbetet, i vanliga fall är handläggaren den som talar om för personen vad den måste göra. Det här är en form av systemförändring, säger Kjell Larsson. 

– Det är så viktigt att separera boende och behandling. Och även om ens boendeassistent har till uppgift att se till att man inte samlar på sig en massa grejer, eller drar egna elledningar, så sitter den på den boendes sida om det skulle bli störningar som gör att man måste prata med fastighets­ägaren. 

När en innovation som Bostad först kommer, där man får vara berusad eller påtänd i sin lägenhet så länge man inte stör andra, så blir det en krock. 

Ibland handlar det om fötterna

Kjell Larsson har många års erfarenhet av arbete med personer i missbruk. Han har bland annat varit chef på tillnyktringsenheten, då Göteborg hade en sådan, och sedan 14 år jobbar han på Stadsmissionen. Han känner starkt för filosofin att inte tala om för folk vad de behöver, utan att fråga vad de behöver hjälp med.

– Då kan det hända att personen säger att ”jag har så jävla ont i fötterna, jag är ute och vandrar mycket för jag har spring i bena”. Okej, då kan vi börja med att hjälpa dig så att fötterna blir omhändertagna – även om personen är ­uppenbart påverkad, säger Kjell Larsson. 

Här uppstår ett möjligt obehag för mer traditionella socialarbetare. 

– Det är ofta två sidor som inte förstår varandra. Ena sidan säger att vi satsar så mycket medel och så här ser systemet ut, medan vi säger att det inte funkar. När en innovation som Bostad först kommer, där man får vara berusad eller påtänd i sin lägenhet så länge man inte stör andra, så blir det en krock. 

Han är noga med att påpeka att många socialarbetare kan och vill väl, men bakbinds av regelverk. Och det blixtrar till i ögonen på experten, som en gång var en antiauktoritär surfare, när han beklagar sig över hittepå-regler och system som inte passar någon.

– I ett projekt i en kommun satt någon och sa att ”dom får inte ha kamphundar”, och så satt alla tolv runt bordet och hummade med. ”Dom”? Jag sa att nu får vi lugna oss lite, visst kan ni ha trivselregler, men jag tror inte det finns nån titel på en hund som är ”kamphund” och ni kan inte ha särskilda… Man får vara jävligt tydlig med att jag står på de här personernas sida. De boende i Bostad först har redan en extra regel och det är att de måste ta emot besök en gång i veckan.

”Moraletiska frågor”

Utöver husdjur kan gamla regelverk gälla utegångstider, vem som får besöka bostaden och ett halvårs dokumenterad nykterhet.

– Reglerna har bara byggts på och hur man försöker förändra handlar mycket om moraletiska frågor. Ett samarbete utan en tydligt bostadsledd strategi kräver därtill samarbeten som är ganska sköra.

Varför tror du att samhället accepterar att vi har hemlöshet?

– Det ena är för att man inte vet vad det kostar och det andra är för att det är en populistisk fråga, att man ”måste ställa krav” på personer som missbrukar. ”De kan inte bara få” en lägenhet så som det ser ut. Men man vet inte riktigt vad det betyder, vi lägger så enormt mycket skattemedel på det vi gör i dag utan att veta effekten av det.

Vräkning alltid dyrare

Stadsmissionen vill gärna bidra till en omställning, genom sina erfarenheter och det arbete de redan lagt ner. Kjell Larsson hoppas att man också drar nytta av erfarenheter från våra grannländer. 

– Vi i civilsamhället får ofta vara brandutryckningspersoner, eller öppna akuta lösningar när folk ligger ute och fryser. Men vi vill vara med i processen och vi har så mycket erfarenheter av och relationer till personer som befinner sig i den här socialt exkluderade sfären. Vi vill att också de får vara med och tala om vad de vill.

Han konstaterar krasst att ingen vänt sig till Feantsa under framtagandet av den nya svenska strategin och att ett antal kompetenser inte utnyttjats.

– Man kunde haft med sig allt som vi vet i dag, 2022, om hur man jobbat i många nordiska länder och i Europa. På så sätt hade vi inte behövt börja från början och ta de här små stegen framåt.

Framförallt saknar han och Stadsmissionen ett tydligare preventivt fokus. Det är lika viktigt som det akuta och kräver insatser för att undvika vräkningar. Helst ska de sättas in innan vräkning ens kommit på tal. Nu är vi åter hos de moraliska frågorna. Inte får man supa bort sin hyra heller? Nä. Men om någon nu ändå gjort det, så kostar en vräkning oändligt mycket mer än en extra hyresinbetalning. Och den boende skulle tillsammans med boendeassistent kunna jobba fram en återbetalningsplan, eller sätt att undvika att det händer igen. 

Med en Bostad först-filosofi hamnar därtill uppgiften att finna ny bostad inte bara på den vräkta, vilket i sig kan motverka vräkningar. 

Mycket kvar att göra

Nu har regeringen sagt att Bostad först är vägen, tillsatt pengar för utbildning och mer uppsökande verksamhet. Men väldigt mycket mer måste hända för att lösgöra hem till de över 30 000 som står utan. 

– Vi måste prata om en social bostadssektor. Vi måste ibland subventionera hyror för personer som är fattiga och befinner sig i en hemlöshetsituation. För annars har man inte råd att bo i en bostad och betala för det själv och då blir man i stället kvar i karusellen. Vi kan väl inte på allvar tro att nån som har minimilön, eller knappt över socialbidragsnivå, ska kunna betala 15 000 för en tvåa, det är ju orimligt. Vad är det för förutsättningar vi ger? Säger Kjell Larsson.