Hemliga spelet om Finland – som avgjorde Sveriges Nato-öde

Bland annat skulle sovjetisk trupp gå i ställning vid Porkkala, väster om Helsingfors. Därifrån kunde ryssarna straffbomba den finska huvudstaden med artilleri om Finland inte höll sig på mattan. Det var inte mycket att orda om saken. Men plötsligt kom telegram till UD från svenska legationen i Moskva:

”Urgent. Hemligt. Grönblom har meddelat mig att delegationen i går instruerats undersöka möjligheterna att erbjuda Åland istället för Porkkala.”

Ett utmärkt exempel på den enorma säkerhetspolitiska tillgång Sveriges neutralitet varit.

Genom att göra ålänningarna till sovjetmedborgare skulle den ryska pistolmynningen vara riktad mot Stockholm istället för Helsingfors, tänkte sig Finlands regering, enligt den finske förhandlaren Berndt Grönblom. Svenskarnas ilska över det finska sveket visste få gränser.

Men Stalin var inte intresserad.

Han ville inte sabotera det komplicerade diplomatiska spel som ägde rum mellan Sverige och Sovjetunionen. Resultatet blev en överenskommelse som aldrig sattes på pränt – men som idag plötsligt blivit högaktuell. Trots att få minns dess existens.

Alla framstod som vinnare

Förenklat kan den tysta överenskommelsen 1944 mellan Sverige och Sovjetunionen angående Finland beskrivas enligt följande:

Sverige skulle behålla neutraliteten förutsatt att Sovjetunionen inte annekterade Finland. Därför gick inte Sverige med i North Atlantic Treaty Organisation (Nato) när alliansen grundades 1949, till skillnad från Norge och Danmark som omedelbart blev medlemmar.

Sovjetunionen skulle inte annektera Finland så länge Sverige behöll neutraliteten. 

Finland fick behålla sin självständighet.

Alla tre inblandade stater framstod 1944 som vinnare, tack vare skicklig svensk diplomati som möjliggjordes av neutraliteten. De allierade slapp ödsla trupp på att ockupera Finland och kunde istället fokusera på marschen mot Berlin, Sverige slapp sovjetisk militär i närområdet och Finland slapp bli en sovjetrepublik. Överenskommelsen var aldrig officiell – men den fungerade under hela kalla kriget, varefter den glömdes bort. Sedan 90-talet gäller den inte längre, eftersom Sovjetunionen tillhör historiens skräphögar. Ändå är det först 2022 som överenskommelsen är på väg att överges.

Poängen är att förhandlingarna 1944 är ett utmärkt exempel på den enorma säkerhetspolitiska tillgång Sveriges neutralitet varit för Europa.

 Smygande i Saltsjöbaden

Det förhindrar inte möjligheten att nutidens Sverige överger neutraliteten (eller rättare sagt alliansfriheten). Men debatten 2022 saknar svensk medvetenhet angående den betydelse neutraliteten haft nationellt, regionalt i Europa och globalt för mänskligheten. Det framgår inte varför Sverige panikartat måste lämna neutraliteten utifrån Rysslands vidriga anfallskrig mot Ukraina. Despoter som Vladimir Putin bör inte ha den makten över vår säkerhetspolitik. Ett farväl till neutraliteten förtjänar noggranna, seriösa och sansade konsekvensanalyser.

Just nu genomlider norra Europa ännu ett vinterkrig liknande vinterkriget 1939–1940 då Sovjetunionen anföll Finland (det vill säga ett annat finländskt krig än det som upphörde 1944). Mycket är sig likt jämfört med vinterkriget i Ukraina 2022. Det förblir bevisligen svårt – även för stormakter – att genomföra anfallskrig när kylan biter. Soldaterna fryser, bränslet tar slut och kolonnerna med pansarfordon visar sig sårbara för dynamiskt försvar via infanteri. Oavsett om stridsvagnarna utsätts för avancerade handburna missiler eller hemgjorda molotovcocktails. Varken de sovjetiska trupperna 1939 eller ryssarna 2022 lyckas utnyttja sin överlägsna numerär. Istället förnedras de i ett utnötningskrig medan omvärlden reagerar med vrede.

Då som nu.

Under finska vinterkrigets 1939–1940 medlade neutralitetens Sverige framgångsrikt mellan ryssar och finländare – trots att svenska regeringen samtidigt försåg Finland med enorma mängder krigsmateriel, tusentals välutrustade frivilligsoldater och stridsflyg. Fredsförhandlingarna initierades i hemlighet mellan Sverige och Sovjetunionen via revyartisten Karl Gerhard i december 1939. Han hälsade det sovjetiska sändebudet Aleksandra Kollontaj med orden att ”idag kommer jag som ambassadör och inte som salongsbolsjevik” varpå han bjöds på te, kaviar och vodka. 

En månad senare skrev Per Albin Hansson om ”dagens sensation” då Sovjetunionen godtog förhandlingar med Finland. Finska och sovjetiska representanter möttes smygande i Saltsjöbaden. Den svenska neutraliteten gav möjligheter – även när den enbart var en pappersprodukt.

Då som nu.

Neutralitet är realpolitik

Idag läser vi att Sverige måste med i Nato eftersom Putins krig har skapat en ny verklighet. Men exakt hur är detta krig värre än andra världskriget? Svensk neutralitet sägs enbart kunna existera när allt är fred, frid och fröjd. Det är svårt att förstå. Vilket syfte har neutralitet om den inte inbegriper kriget som möjlighet? Andra världskrigets erfarenheter visar tvärtom att den svenska neutraliteten varit extra viktig när omvärlden slåss. Det finns en myt enligt vilken neutralitet handlar om godhet, moral och någon sorts finhet. Det är fel. Neutralitet är säkerhetspolitik och anpassningsbar realpolitik.

Då som nu.

Det förhindrar inte att neutralitet ger medmänskliga möjligheter. Under världskriget erbjöd Sverige flyktingar en fristad. Exempelvis undkom tiotusentals judar gaskamrarna 1942–1944 tack vare svenska statens agerande, som möjliggjordes av neutraliteten. I Sverige kunde utländska diplomater möta fiendens sändebud och främmande makts spioner spionerade på varandra. De svenska medierna åtnjöt relativt stor (nåja) frihet och kunde rapportera om sådant som förblev hemligt i andra länder.

Framför allt var neutraliteten modig när starka påtryckningar gjorde gällande att Sverige måste ansluta sig till Tyskland. Tack vare neutralitetens höga status kunde antinazistiska svenskar stå emot dessa krav – även när Finland gick motsatt väg. Det sades 1941 att Sverige omöjligt kunde behålla neutraliteten om grannlandet lämnade den. Det var fel.

Treriksröset blev inte Berlin

Historikern Leos Müller vid Stockholms universitet har skrivit boken ”Neutrality in World History” (2019) och visar den viktiga roll neutralitet spelat under 500 år via medling, frihandel, internationell rätt och humanitära åtgärder. Under kalla kriget separerades Nato från Warszawa-pakten i norra Europa via det stora svenska territoriet vars neutralitet innebar regional avspänning. Amerikanska och sovjetiska stridsvagnar stod inte mot varandra vid Treriksröset som de gjorde i Berlin. Och det var bra för hela världen.

Det är möjligt att denna långa neutralitetstradition idag har nått vägs ände och att det är dags för andra lösningar. Jag mötte nyligen Finlands främste historiker Oula Silvennoinen som tidigare sagt att EU måste hitta ett modus vivendi med Ryssland. Det förefaller inte möjligt med Putin vid makten och Silvennoinen förespråkar finskt Nato-medlemskap. Även professor Leos Müller tvekar angående neutralitetens fortsatta existens. Argumentet är framförallt säkerhetspolitiska garantier. 

Jag är dock osäker och vill anföra följande:

• Även om Putin skulle segra i Ukraina är Ryssland militärt skadeskjutet för överskådlig tid framöver. I alla fall angående offensiv förmåga (jämför med Sovjetunionen efter krigsfiaskot i Afghanistan som ledde till den sovjetiska statens undergång). Risken för snara framtida ryska militära aggressioner mot Sverige borde vara minimala. Sverige har därmed tid att diskutera eventuellt Nato-medlemskap – det är ingen panik angående ett beslut.

• Nato erbjuder inte långsiktig trygghet eftersom ingen vet vad alliansen är i övermorgon. Det visar erfarenheten av Donald Trumps presidentskap då amerikanerna antydde vilja att lämna Nato. Utan USA mister Atlantpakten sin offensiva militära förmåga och möjligheten att effektivt projicera betydande militära styrkor över större avstånd. Vad ska Sverige då med Nato till?

• Svensk säkerhetspolitik kommer fortsatt att behöva finansieras via dyra militära förband med eller utan Nato. Alliansen är inget militärt rot- eller rut-avdrag. Vi vet inte ens hur vår militärmakt bör se ut imorgon. Helt nya slutsatser av krigföring kommer att behöva dras efter Ukraina-kriget, som exempelvis visat hur sårbara moderna pansarfordon blivit på 2020-talets slagfält.

”Demokratierna voro långsammare”

Detta är enbart exempel på frågor som måste ventileras seriöst innan Sverige dumpar en lång tradition som visat sig framgångsrik i både krig och fred.

Sverige ska fortsätta stå upp mot vinterkrigsförbrytare som Stalin och Putin – dessa satans mördare – oavsett säkerhetspolitiska val. Stalin hade åtminstone fördelen att vara begriplig, till skillnad från Putin. Jag håller det inte omöjligt att Putin önskar svenskt Nato-medlemskap via dagens oövertänkta debattklimat. Putins framgångsrika påverkansoperationer i Sverige utgår från produktion av rädsla, pessimism och panik. Putin vill inget hellre än svenska överilade beslut.

Möjligen går Sverige ändå in i Nato, kanske via en rådgivande folkomröstning. Många känner obehag för att beslutsprocessen kan ta tid, men det hör till. Som den finske utrikesministern under vinterkriget, Väinö Tanner, sade 1940 till Stalins sändebud när Sovjetunionen krävde blixtsnabba besked:

”Demokratierna voro långsammare i vändningarna än diktaturerna.”

Låt debatten ta den tid som behövs. Vårt stöd till Ukrainas hjältemodiga folk fortsätter parallellt, precis som Sverige stöttade Finland under förra vinterkriget. Neutralitetspolitiken till trots.

Då som nu.