Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

– Hon berättade att det hände att papperslösa tog sig från Göteborg till Stockholm för att få vård, och menade att det nog behövs en liknande verksamhet här, säger Henry Ascher.

Även elsdsjälen och SFI-läraren Unni Brandeby kontaktas av Anita D’Orazio. De bestämmer sig för att se om det finns intresse för att starta en frivilligorganisation, och tillsammans med sjuksköterskan Anne Sjögren bjuder de in till ett möte på kulturhuset Oceanen. Uppslutningen är bättre än vad någon av dem hade räknat med. Och bland gästerna finns tillräckligt med kompetens och engagemang för att faktiskt dra igång en hemlig klinik för papperslösa, liknande den i Stockholm. Bara några månader senare tar Rosengrenska emot sin första patient.

– Vi var fortfarande väldigt osäkra, ingen av oss hade gjort något sådant här tidigare, och trots att en del av oss hade arbetat med flyktingar, så hade vi inte jobbat med papperslösa. Fanns det ens gömda människor i Göteborg? Så snart vi öppnat blev det tydligt att jo, det fanns det, säger Henry Ascher.

Ovilja att hjälpa

Redan när Henry Ascher fick höra talas om verksamheten i Stockholm upprördes han över det faktum att det finns en massa personer i Sverige som inte får tillgång till vård. Under den första tiden med Rosengrenska blev det svenska vårdsystemets brister än mer uppenbara. För många papperslösa blev Rosengrenska enda alternativet.

– För mig som en stor del av mitt arbetsliv jobbat med kroniskt sjuka barn på sjukhus blev det en krock. Från att vara van vid att alla alltid gör sitt yttersta, till att möta en ovilja att hjälpa till, eftersom systemet inte tillät att de fick vård. Människor avvisades för att de inte hade fullständigt personnummer, fast det många gånger krävs ganska enkla insatser, men som haft oerhört stor betydelse för dessa patienter.

För Henry Ascher och de andra engagerade blev bristerna i systemet uppenbara. Därför trodde de att Rosengrenska inte skulle behöva finnas särskilt länge – det skulle räcka att få andra att se bristerna. Redan den första kvällen på Oceanen formulerade de sin främsta målsättning: att lägga ner verksamheten.

– Rosengrenska ska inte behövas, den offentliga vården ska ta emot alla människor. Vi tänkte att det nog skulle räcka med lyfta de här frågorna i något år, påtala för våra arbetskamrater och skapa lite opinion, och sedan skulle vi kunna lägga ner.

Ändrade behov

Men så blev det inte. Inte ens den lag som instiftades 2013, och som säger att  papperslösa flyktingar har rätt till ”vård som inte kan anstå”, innebar att Rosengrenska blev överflödiga.

– Behoven hos dem som söker sig till oss har till viss del ändrats, men det är tydligt att det fortfarande finns för stora brister i den offentliga vården, säger Lina Lönnberg, ordförande i Rosengrenska stiftelsen.

Lagen har ändå gjort att Rosengrenska nu inte längre har en mottagning med läkare, i stället arbetar sjuksköterskor med att ta emot de sökande. De har också tandläkare och psykologer anslutna till sig. En stor del av arbetet går ut på att lotsa patienter vidare och att föra deras talan.

– Det handlar om en grupp som generellt har svårt att kräva sina rättigheter. Många gånger nekas de vård för att vårdnadsgivarna inte har rätt kunskap, då får vi påtala vad som faktiskt gäller, säger Lina Lönnberg.

Ny sjukvårdslag krävs

Både hon och Henry Ascher tror att det som krävs för att Rosengrenska verkligen ska nå sitt mål – att kunna avveckla sig själva – är en sjukvårdslag som slår fast att alla har människor har rätt till vård utifrån behov.

– Alla människor borde omfattas av samma lagstiftning. Att ge den vård som behövs borde vara det grundläggande, inte vem patienten är, säger Henry Ascher.