– Jag sa till honom, ät med mig! 

Ahmad Massry skrattar till, det gör han ofta. De fick in maten och de första tuggorna var fantastiska. Men sen tog det stopp. 

– Det var så mycket mat, och jag kunde inte äta upp. De två sista veckorna när jag var i Gaza började vi dra ner på portionerna. Innan dess var det okej, vi hade mat hemma, det fanns varor på hyllorna i affären. 

Ahmad Massry är 69 år gammal och bor i Uppsala. Han föddes i Gaza och växte upp i Khan Yunis, studerade till socionom i Egypten och kom 1985 till Sverige. Han varit svensk medborgare sedan 1990 och har fyra barn som är födda i Sverige. 

I oktober, strax efter Hamas terrorattack och starten på Israels attacker, träffade Dagens ETC Ahmad Massrys döttrar Fatma och Minna i Barkarby utanför Stockholm. De berättade att de trodde att deras pappa skulle få komma hem snabbt.

Men att lämna Gaza var inte enkelt. Svenska medborgare hörde inte heller till de första som skrevs upp på listan över vilka som skulle evakueras. Ahmad Massry var vid gränsen i Rafah men fick vända. 

Den 18 november skickade han ett meddelande till Dagens ETC:

”Jag är på väg till Kairo.”

En halv kvinna

Det var konstigt att resa ut från Gaza. Bomberna fortsatte att falla, men inte längre över honom. Han kunde höra ljudet från den egyptiska sidan och förstå vad som skulle hända där de slog ner. Nio av Ahmad Massrys syskon och deras familjer är fortfarande kvar i Gaza. Kvar är också hans kusin Rasmy Elmasri, som är svensk medborgare och också bor i Uppsala. 

– Han behöver hjälp av Sverige, men de gör ingenting. 

Så även om han själv är i säkerhet och sitter i lugn och ro på ett kafé i Gränby köpcentrum i Uppsala, är det inte över: vissa minnesbilder går det inte att bli av med. Ahmad Massry lutar sig fram och rör ner socker i det svarta kaffet som står framför honom. Han berättar om en kväll i Khan Yunis i november: det var mitt i natten och bombningarna var intensiva. Deras höghus klarade sig men många andra i närheten totalförstördes. 

De gick ut efter att attacken mattats av.

– Det var en kvinna som var halv. Hon hade inga ben, säger Ahmad Massry.

Han gör ett snitt i luften med händerna, strax nedanför midjan. Dagen efter hjälptes människor i området åt att städa upp. Rasmassor och människorester. Kvarlevorna samlades ihop och skickades iväg till ett bårhus. 

Ahmad Massry uttalar för fösta gången under intervjun vad som verkar vara ett slags mantra. Minst sex gånger ska orden upprepas:

– Vad ska vi göra?

Drömmer mardrömmar

På nätterna drömmer han ofta, trots att han har börjat stänga av telefonen och tv:n två timmar innan läggdags. 

– Livet är okej. Men ändå, många nätter drömmer jag och ser bilder från Gaza. Och hela tiden tänker jag på vad som händer där. Ibland orkar jag faktiskt inte titta på nyheterna. 

Varje dag pratar han med syskon och vänner som är kvar i Gaza. Samtalen kretsar gång på gång om samma saker. Mat, vatten och det faktum att alla är vid liv. 

Dagens ETC har tidigare rapporterat om hur människor med hjälp av egyptiska smugglare – som hellre kallar sig för agenter – för stora summor pengar assisterar palestinier som försöker lämna Gaza. Ahmad Massry berättar att de försöker hjälpa släktingar att lämna Gaza nu. Någon ska bo i en lägenhet som en annan släkting i Kanada hyr i Kairo, för de andra försöker de hitta lösningar. Alla är beredda att bidra med det de kan. 

Ahmad Massry försökte få hjälp av sitt hemland Sverige när han var fast i Gaza. I ämnesraden på mailet från den 17 oktober står det VIKTIGT: Gällande situationen i Gaza. ”Ge oss något att tro på”, bad han utrikesminister Tobias Billström om. 

Svaret kom från en tjänsteman på UD den 10 november. I mejlet står det att Sverige stöttar EU:s och FN:s ansträngningar för att få humanitärt tillträde till Gaza. Det står också att ”Israel har en självklar rätt att försvara sig” och att ”Israels legitima respons på Hamas terroristattacker måste ske i enlighet med den internationella humanitära rätten.” 

Ahmad Massry fick inte något att tro på. 

– Hamas gjorde fel. Men ändå, måste Israel få göra sådana här attacker mot civila för det?

I Gaza befinner sig just nu drygt två miljoner människor. Men alla vill inte lämna.

– Mina äldsta systrar är 75 och 78. Min allra äldsta syster är en av de första kvinnorna som studerade utomlands på 60-talet, hon är gymnastiklärare. De tänker stanna oavsett vad, säger Ahmad Massry.

Ägg för 200 kronor

Ahmad Massry gick ner i vikt under veckorna i Gaza. Nu klappar han sig om magen: det han gick ner har kommit tillbaka. Annat är det för hans släktingar som är kvar. Ett paket ägg kan idag kosta 60 shekel, ungefär 200 kronor. 

– Om du äter kyckling i Gaza idag betyder det att du är kung.

Ahmad Massry tittar ner i sin telefon och håller sedan upp den för att visa ett klipp på Tiktok. På det syns Khan Yunis före och efter den 7 oktober.

– Innan kriget var många fattiga. Nu är alla fattiga. Innan, om du hade lite pengar, du kunde gå på café, röka vattenpipa, dricka kaffe och äta mat bredvid havet. Det bodde 500 000 människor i Khan Yunis, det är mer än i Uppsala. 

Han visar upp en till bild som har skickats av en nära släkting. En grön pil visar vilken lägenhet som är deras. I förgrunden syns en stor krater. Ahmad Massrys bror och syster har fått sina villor jämnade med marken. 

– Det finns inget kvar. Alla mina släktingar som brukar bo i Khan Yunis är i Rafah nu.

Vid ett tillfälle avbryts intervjun av ett högt ljud. Hesa Fredrik, som ska göra Sveriges befolkning uppmärksamma i händelse av kris eller krig. Det är den första måndagen i månaden, klockan är tre.

– I Gaza finns inget sådant. Där kommer bomberna direkt, säger Ahmad Massry.

”Ingenting kvar”

Den första veckan tillbaka i Sverige bodde alla hans barn hemma hos honom. De tog med sig sina datorer och använde lägenheten i Uppsala som arbetsplats. När Dagens ETC träffade döttrarna Fatma och Minna i oktober var de rädda att deras pappa skulle dö och berättade att de var i konstant kontakt med honom via Whatsapp.

När nätet stundtals, en gång en hel helg, låg nere var det en plåga. Ahmad Massry tänkte samma sak: att han kanske inte skulle få träffa sina barn igen. 

– Varje dag tänkte jag på det. Jag pratade med dem hela tiden. Varje dag, eller varje timme, skulle jag uppdatera. När jag gick och sov skrev jag godnatt, när jag vaknade skrev jag igen. Om jag inte gjorde det bad de mig uppdatera dem. 

Ahmad Massry dröjer vid hur hans hemstad Khan Yunis brukade vara. Livlig, folk överallt, kaféerna med vattenpipor. Han suckar, slår ut med händerna. Man ser hur han håller tillbaka känslorna, gråter ogärna offentligt. 

– Gaza nu… det är ingenting kvar. Utvecklingen har gått 100 år tillbaka i tiden. Vad ska vi göra?