– Jag tycker det är så kul, jag har fått massor av svar här på varför jag är som jag är, haha. Du borde läsa den innan du gör den här intervjun.

Vi sitter runt ett matbord i målvaktens kök. Ett stilla villaområde i Bålsta, 40 minuters pendelfärd från Stockholm. Hedvig Lindahl skrattar medan hon läser högt ur den gamla artikeln: 

”Hon säger att hon blir irriterad på könsdiskriminering i samhället. Ett exempel har hon från fotbollens värld. Ja när tv inte ens sände SM-finalen (damernas) blev jag putt.”

Det är en målmedveten, ung tjej som framträder, och en person med sällsynt talang för fotboll. Redan då var Hedvig Lindahl rankad som nummer ett bland flickor födda 1983. Det stora målet? Att komma med i landslaget. Idag har den 40-åriga målvakten gjort 189 landskamper. Hon har representerat flera lag i allsvenskan och spelat i England, Tyskland och Spanien. 

2017 blev hon dessutom utnämnd till världens bästa kvinnliga målvakt – något hon drömt om sedan barnsben, skvallrar mamma Totta, som är på besök från Norrköping. 

– Bollarna var med ända från början. Du studsade och hoppade så man höll på att bli vansinnig av det. 

När vi ses har Hedvig Lindahl just gjort en comeback i Eskilstuna United, klubben där allt tog fart för mer än 20 år sedan. På X skriver hon angående nyheten att hon ”älskar hur tillåtande och förstående kulturen i damfotbollen är”. Samtidigt som hon spelar för Eskilstuna är hon nämligen assisterande tränare för Västerås SK och styrelseledamot i Linköping. 

– Så just nu har jag tre olika lag, tre olika roller. Och alla har tyckt att det går jättebra.

Inom herrfotbollen skulle troligen ett sådant upplägg vara omöjligt, förklarar hon. Där verkar rivaliteten mellan klubbarna vara för hård. Hon är därför tacksam för att det ser delvis annorlunda ut på damsidan.

– Och så vet ju folk om min historia. Det blev inget kul den där sista matchen. 

I konflikt med fansen

Hedvig Lindahl suckar. 

Året var 2022. Efter åtta år som utlandsproffs hade hon valt att flytta hem för Djurgården. Samarbetet hann knappt fylla ett innan Djurgården bröt kontraktet, sex månader i förtid. Det hade gått dåligt i serien och Hedvig Lindahl hade fällt en del kommentarer som tytt på ointresse för klubben. Och så hade hon uttalat sig kritiskt om destruktiva element inom läktarkulturen, beteenden som läckt in i damfotbollen från herrsidan. Det föll inte i god jord överallt. Ett gäng supportrar tog chansen att yttra sitt missnöje under en match mot AIK. På en banderoll stod det: ”Vi är oönskade ’gäng’ i Lindahls liga – Hedvig, du får aldrig oss att tiga.”

– Det kändes inte som en jätterolig sorti, sammanfattar målvakten.

Strax innan uppbrottet spreds en bild på sociala medier där Hedvig Lindahl syns signera en tröja åt en pojke klädd i Hammarbyfärger. Hon hade inte en tanke på att det skulle kunna vara kontroversiellt. Fanet i fråga var inte mer än 10 år. Men för vissa supportrar och den dåvarande tränaren Jean Balawo var det en oacceptabel handling, särskilt som Djurgården just förlorat.

Konflikten om autografen är ett av flera exempel på att damfotbollen håller på att förändrats, säger Hedvig Lindahl. Både svartsjuk rivalitet mellan lagen och sexism på läktaren har kommit som en oönskad bieffekt av att mer pengar har flödat in.

– Frågan är hur vi kan växa på ett ansvarsfullt sätt, och inte bara bli en ren kopia av herrsidan. Hur kan vi se vad som är unikt på damsidan? frågar Hedvig Lindahl.

Efter Djurgården tog hon jobb som lärare på ett fotbollsgymnasium. Vore hon en man med motsvarande karriär hade hon kunnat leva på sparade pengar i väntan på nästa målvaktsjobb. Nu hankar hon sig fram på flera deltidsuppdrag och säljer landslagströjor på nätet för att få det att gå runt. 

– Det är en systematisk diskriminering, kommenterar Hedvig Lindahl könsgapet i fotbollsfinanserna. 

En systematisk diskriminering som redan den 15-åriga förmågan var plågsamt medveten om: ”[Jag] skulle gärna vilja leva på fotbollen, men det är inte troligt eftersom jag är tjej.”

– Jag var jättemycket ”in denial”.

På reportens fråga vad hon gör på fritiden svarar det unga stjärnskottet att hon ”äter mycket och gillar allt”. Och att ”den bästa filmen [hon] sett är Fucking Åmål. Det är helt outstanding och har verkligen fångat hur det är i den åldern.” Visste hon redan då att hon drogs till tjejer, och identifierade sig med filmens protagonister? Möjligen, men i så fall omedvetet, skrattar Hedvig Lindahl. 

– Jag var jättemycket ”in denial”. 

Hon berättar om en kväll på gayklubb i Malmö, runt 2003. Hon var där med några vänner som var öppet homosexuella. Själv hade hon ännu inte kommit ut.

– Då kom det fram några lagkamrater och bara: ”Vi visste nog att du skulle komma hit!” Haha, jag blev så offended! Men ja, det var väl uppenbart för allt och alla, utom mig. 

Idag lever hon ihop med frun Sabine Willms. De har varit gifta i 13 år och har två barn ihop. Omgivningen har bara varit stöttande och någon homofobi har Hedvig Lindahl knappt stött på. 

Det är i samband med att hon tagit ställning mot SD som hon har fallit offer för hat. 

– När de blev så stora i senaste valet skrev jag: ”Nu får vi se hur det blir för mig och min familj”. Det finns ju skräckexempel från andra länder för folk som lever i samkönade relationer. När jag skriver en sådan grej får många kritiska kommentarer. 

Spår från sönerna Timothy, 7, och Nathan, 10, finns spridda över huset: ett japanskt legotempel, en ramp för pyttesmå skateboards, en teckning med ”farliga saker” (bland mycket annat en malariamygga, en bomb och ett rökmoln med förklaringen ”O:s pruttar”).

Tänker du mycket på framtiden i förhållande till SD:s frammarsch?

– Nej, jag tänker inte på det särskilt mycket, men vi måste ändå vara medvetna om att man sakta flyttar en gräns.

Hon låter trött, nästan uppgiven på rösten. 

– Nu är vi på uttalanden om att man ska sätta folk i häktet utan brottsmisstanke. De flyttar fram positionerna, hela tiden.

I faktarutan till den gamla artikeln står tre syskon, pappa Håkan och styvmamma Nina angivna som familj. Mamma Totta lyser med sin frånvaro. 

– Jag bodde hemma hos pappa. Hos mamma var jag vissa helger. 

Föräldrarna separerade när Hedvig bara var två, mamman flyttade från familjen i Marmorbyn och advokater fick kopplas in för att medla mellan de sinsemellan stridande parterna.

I sitt sommarprat berättar Hedvig Lindahl hur hon som barn kunde sitta och titta på ett fotografi av sin mamma. Hon upplevde att kvinnan på bilden var en annan än sin verkliga motsvarighet, att den verkliga mamman hade lämnat ett hålrum efter sig som inte gick att fylla. Som svar på frågan när de hittade tillbaka till varandra berättar Hedvig Lindahl om bröllopet med frun Sabine Willms 2011. Mamma Totta, som är frisör i grunden, hade fått i uppdrag att fixa håret. Där och då, vid 28 års ålder, sa Hedvig för första gången emot sin mamma.

– Jag tyckte inte om hur håret blev och fick ett psykbryt inför bröllopet, skrattar hon. 

– Tidigare hade jag varit rädd om mamma, och liksom inte haft de konflikterna, inte haft den relationen. 

Och inte varit trygg att säga ifrån?

– Ja, lite så. Men från den punkten har vi hittat varandra mer och mer.

Ville ro till Gaza

Sedan ett antal månader tillbaka fyller Hedvig Lindahl sin X-feed med innehåll om Gaza. Förut har hon varit mer försiktig med politiska uttalanden, kanske uttryckt empati med barn som far illa, men inte mer än så. Det har delvis handlat om att man förväntas vara neutral i rollen som elitidrottare, förklarar hon. Men också om att hon vill vara insatt i de frågor hon uttalar sig om.

– Jag skäms över att jag inte har fattat vad det handlar om tidigare. Nu har jag tagit ställning för att palestinierna ska bli fria. Jag tycker att jag har lärt mig tillräckligt om konflikten för att säga så. Det är hög tid att lyfta palestinska röster, de är människor som vem som helst. De har blivit så avhumaniserade, säger Hedvig Lindahl

Hon var på Cypern för att spela in tv-programmet Superstars när kriget bröt ut, och det hon såg på nyheterna drabbade henne djupt. 

– Vi var 40 mil från där det hände, åt fina middagar och kollade på samma solnedgång som dem. Men de bombade barn liksom. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ville typ ro dit! 

Mycket innehåll har flödat sedan dess, mycket lidande att se och förstå. Med tiden har hon blivit avtrubbad, berättar Hedvig Lindahl. Men ett videoklipp har hon svårt att glömma. En pojke på runt tre år, som ligger på golvet med skadat knä. Blöder ymnigt och gråter. 

– Det tog på mig, för jag vet exakt hur det är att ha ont i ett knä. Jag kunde internalisera smärtan. Och så såg jag att han kommer ju förblöda, den här lilla pojken. 

Sedan Hamas terrordåd mot Israel den 7 oktober har den israeliska armén dödat 32 975 människor, enligt det palestinska hälsoministeriet. 75 577 personer har skadats och mörkertalet uppskattas vara stort. 

– Jag förstår att de kämpar för sina liv, eftersom de varje dag hotas av svält, bomber, krypskyttar, sjukdomar, brist på sjukvård. Och allt på grund av Israels ockupation och avhumaniseringen av palestinier!

Samtidigt legitimerar inte ockupationen dödandet av civila Israeler, påpekar hon. 

– Inget ger någon någonsin rätt att begå krigsbrott mot någon annan, oavsett vem som utför det. Alla civila ska skyddas.

Från idé till verklighet

I sitt sommarprat från 2022 ger Hedvig Lindahl en idé till en lyssnare med kapital: ”Tänk dig att köpa en stor mässbyggnad av något slag [...] Varje yta eller rum fylls med olika aktiviteter. [...] Målgruppen är barn och ungdomar i området. Och så tänker du dig att du är en förälder med knappa resurser, som får tillgång till den här byggnaden. Varje gång du känner för att aktivera dina barn, så vet du att de kommer att bli stimulerade på ett nytt sätt. [...] Om alla barn hittar sin plats på denna jord, då kanske vi närmar oss hur det var tänkt att det skulle bli.”

När Dagens ETC ringer upp för följdfrågor har Hedvig Lindahl för tredje gången organiserat Belong, en mötesplats i Håbo för aktivitet och gemenskap, som riktar sig till alla åldrar. På sociala medier syns barn som målar och stickar, resultaten efter flera sessioner legobyggande, ett sminkbord med penslar, ett bokbord med en snäll tant, ett dansgolv och ett schackbräde. Precis den typ av verksamhet Som Hedvig Lindahl för inte mer än ett och ett halvt år sedan kastade ut som en idé i etern. 

Jag kan inte låta bli att koppla ihop arbetet med Belong och ditt engagemang för Gaza. När du först fick reda på vad som hände palestinierna ville du ”typ ro dit”, sa du. För dig är inte så långt mellan tanke och handling, eller?

– Haha, nej inte särskilt. Med Belong kör vi ”aktiv väntan”. Istället för att vi väntar på att ha förening och budget och allt på plats så kör vi liksom, vi kör bara.