”Hårdare straff löser inte sociala problem”

I direktiven till utredningen konstateras att det förekommer återkommande angrepp på blåljuspersonal på flera orter runt om i Sverige. Det visas inga siffror på hur omfattande problemet är, men regeringen pekar ut Rosengård 2008 och Husby 2013 som två tillfällen då ”situationerna urartat till rena kravaller och upplopp.” Utredningen har nu presenterat sina förslag på åtgärder. Det främsta förslaget är att ett nytt brott som kallas ”blåljussabotage” införs i brottsbalken, trots att det redan idag är straffbart att till exempel kasta sten mot polis i samband med utryckning. Maxstraffet för grovt brott föreslås bli livstids fängelse och för brott av normalgraden fyra år.

– Lagstiftningen måste vara tydlig med att samhället ser allvarligt på angrepp mot de som ska hjälpa andra, säger justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.

Det är inte första gången som politiker ropar efter nykriminalisering och hårdare straff som lösning på komplexa samhällsproblem. Frågan har seglat upp som en av de viktigaste både i EU-valet och riksdagsvalet och ibland kan det låta som en auktion när politikerna tävlar om att höja straffskalorna med flest antal år. Så lät det i januari i fjol när valårets första partiledardebatt blev en kapplöpning i att föreslå hårdare straff. Som en följd av detta skrev sex professorer i kriminologi på DN Debatt. Kriminologerna skrev att vi ”enligt den samlade forskningen” inte kommer närmare målen om minskad brottslighet och ökad trygghet ”genom att lägga allt mer av gemensamma resurser på att i större utsträckning utdöma fängelsestraff eller genom att förlänga straffskalorna.” De ställde också frågan om vi verkligen ”vill gå i en riktning där det normala är att ungdomar från socialt utsatta områden har fler vänner med fängelseerfarenhet än universitetsexamen?” En liknande poäng gör av fängelsepsykiatern James Gilligan i boken Preventing Violence. Han menar att föreställningen om att det går att förebygga våld genom att hota med straff bygger på en grov missuppfattning. Istället skriver han att det ”mest effektiva sättet att omvandla en icke våldsbenägen person till våldsman är att sätta honom i fängelse”. Frågan är därför vad som driver politikerna till att söka lösningar bland galler och batonger.

Kopplingar mellan klass och straff

Irene Molina är professor i kulturgeograf vid Uppsala universitet. Hon forskar om staden som plats för sociala maktrelationer och skriver om något som hon kallar för ”militarisering av förorten”.

– Med det menar jag inte att man har släppt in militären i miljonprogrammen utan att man använder militäriska metoder för att lösa frågor som är av social karaktär, säger hon.

De brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett visar i sin bok ”Jämlikhetsanden” tydliga kopplingar mellan klass och straff. De visar dels att straffen är hårdare och att fler sitter i fängelse i mer ojämlika samhällen, dels att ojämlika samhällen slussar mer pengar från välfärd och utbildning till polis- och domstolsväsendet. Boken är från 2010 men Irene Molina menar att dessa tendenser har fortsatt att öka sedan dess och att detta syns tydligt i Sverige i takt med att klyftorna ökar här.

– Att höja straffen är ett billigt argument som verkar fungera i dagens politiska klimat, men det hade inte varit ett gångbart politiskt argument ens för högern på 70-talet. Socialpolitiska problem behöver socialpolitiska lösningar och det förstod politikerna förr. Det har skett en kulturell förändring i Sverige som forskare har tittat på. Den här ideologiska eller kulturella förändringen gör att man tror mycket mer i dag, både politiker och massmedier, att fler poliser och hårdare straff är lösningen på sociala problem. Men det är en ineffektiv politik som innebär att man struntar i forskningen, vilket gör mig väldigt bekymrad, säger Irene Molina som själv bott i Gottsunda i Uppsala.

Hur ser du på regeringens förslag om det nya brottet blåljussabotage med hårdare straff?

– Det är så verkningslöst som det kan vara. De som kastar stenar mot blåljuspersonal är ofta små killar som ibland inte ens är straffbara. Jag är rädd för att man sätter igång en spiral av hysteri kring ett problem, som faktiskt dessutom är förstorat, och att man sedan börjar använda det som argument för associerade åtgärder, som exempelvis att man sänker åldern för de som blir straffbara och tar bort straffrabatten för dem under 21. Då är vi i ett helt annat samhällsklimat. Alla pratar om segregation, sjunkande folkhälsa och skolresultat, men när det ska föreslås åtgärder så kommer det polisiära svar på problemen. Det bekymrar mig väldigt mycket, för folk börjar acceptera dessa ogrundade förslag och struntar i forskningen och då kan man bli mörkrädd.

”Vi är inne i en straffhöjningsspiral”

Det som professor Irene Molina nämner om att ta bort straffrabatten för de under 21 är ett annat förslag som nyligen presenterats. Regeringen motiverar sitt förslag med att de vill få bukt med gängbildning. När utredningen tillsattes skrev regeringen i direktiven att bakgrunden var att ”förekomsten av skjutvapen och explosiva varor i kriminella kretsar har ökat”. Trots detta gäller nu förslaget för alla lagöverträdare som vid tiden för brottet ännu inte fyllt 21 år, inte bara för de som begår de allra grövsta brotten. Två av de som inte kunde hålla sig när förslaget presenterades var Dag Victor och Sten Heckscher. De har båda varit justitieråd, i Högsta domstolen respektive Högsta förvaltningsdomstolen, de har båda varit chefer för Justitiedepartementets straffrättsenhet, haft andra framskjutna positioner inom rättsväsendet och lett utredningar. Oombett skickade de in sina synpunkter i ett remissvar.

– Att rakt av ta bort särregleringen för dem som begått brott i åldern 18 till 21 bör inte komma i fråga, säger Dag Victor och fortsätter:

– Det är alldeles uppenbart att vi är inne i en straffhöjningsspiral. Det är bara att titta på den senaste lagstiftning som har kommit, de har lagt på en lång rad straffskärpningar. Det har också börjat visa sig inom kriminalvården där inspärrningarna ökar, trots att ungdomsbrottsligheten inte har ökat, säger Dag Victor.

I den offentliga utredning som ligger till grund för förslaget framgår just att brottsligheten i de aktuella åldrarna har sjunkit under de senaste drygt tio åren. Brottsutvecklingen motiverar alltså inte dessa hårdare tag. I utredningen konstateras vidare att slopandet av 21-årsgränsen inte kan motiveras med modern psykologisk eller neurologisk forskning. Det kan snarare vara kontraproduktivt, eftersom fängelsestraff leder till att den unge får tillfälle att knyta starkare band med andra kriminella och göra kriminell karriär. Trots att utredningen visar detta vill regeringen gå fram med förslaget. Heckscher och Victor poängterar i sitt remissvar att ”Det framstår närmast som ett hån när direktiven anvisar utredaren att ”ta del av och beakta relevant kunskap och forskning på området” eftersom regeringen redan har bestämt hur utredningens förslag ska vara beskaffade.”

Minskar inte brottsligheten

Både förslaget om livstidsstraff för blåljusbrott och det om slopad särbehandling för unga kan ses som exempel på idén om att försöka bemästra sociala problem genom hårdare straff, vilket tycks ske i strid med vetenskapen.

– Det finns ganska mycket forskning som visar att det på ett allmänt plan är så att förskjutningar i straffskalor har en väldigt begränsad betydelse när det gäller att minska brottsligheten. I vissa typer av brott kan det finnas anledning att se strängare på något, men generella straffhöjningar minskar inte brottsligheten på ett påtagligt sätt. Tvärt om, särskilt gällande ungdomar, så är det så att prisoneringseffekter är farliga, det kan snarare öka brottsligheten, sammanfattar Dag Victor.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.