Höger- och vänsterskalan är definitivt ett luddigt begrepp som egentligen bygger på en medieberättelse där man behövde lägga partierna på en linje och placera dem där så det skulle vara lätt att diskutera vem som var vad. ”Spelet” krävde dramatisk ordning. (Politik skildras ju oftast som ett politiskt maktspel). Nyligen såg jag i DN en sådan skala där man fick SD bredvid MP och S i en höger/vänster skala, medan M låg långt till höger om SD. Detta är ju nys. Ett partis politik handlar ju inte om vad det självt påstår sig vara, det handlar om praktiken och den långsiktiga avsikten med partiet. SD är det mesta extrema högerpartiet i Sverige eftersom man vill skapa ett samhälle av odemokratisk och bakåtsträvande modell som utesluter stora delar av befolkningen och kraftigt ökar konflikterna mellan olika fattiga i landet (”vita arbetslösa” mot ”invandrade bidragstagare” och så vidare.) SD:s tal om ”ett folk” handlar om att öka motsättningar mellan medborgare, inte ena.
Så att det skulle vara ett ”mittenparti” är fullständigt orimligt.
Och att ”Nya Moderaterna” under Reinfeldt och Borg skulle ha gått till ”vänster” är lika absurt eftersom politiken man genomförde var en nyliberal förändring av ekonomisk makt, dock givetvis med andra ord och inom de ramar som man kunde få stöd för.
Själv brukar jag försöka använda orden borgerliga partier respektive socialistiska partier som grundmodell istället. Det bygger då på en analys av vad partiets politik syftar till långsiktigt. Vill det bevara den makt som råder idag eller vill det skapa en ny demokratisk makt av annat slag. Borgerliga partier bevarar maktstrukturerna, socialistiska försöker ändra dem till att bli mer demokratiska. (Sedan finns ju fascistiska rörelser vars idé är att bevara nuvarande makt genom att krossa själva den politiska demokratin, arbetarrörelsen och fria organisationer.)
Det här ger mig en analysmodell för hur jag läser politiska förslag, men det är bara en modell absolut inget lackmuspapper man kan lägga över politiken och få enkla svar på vad varje politisk förändring handlar om.
Ta nyliberalismen som du nämner. Visst är den frihetlig när det gäller invandring och gränser, man vill i princip ha fri invandring över hela världen, precis som socialister. Men där socialister bygger det på människors rättigheter och vill skydda dem, bygger nyliberaler det på en ekonomisk modell. Genom svaga stater som inte lägger sig i ekonomi eller löneskillnader ska tillväxt och kapital kunna öka, den fria invandringen är bara en spegel av den fria kapitalrörligheten vi har idag. I en nyliberal politik kommer därför invandring innebära kraftigt ökad makt för kapitalägare genom att lönekonkurrens kommer öka och staters ingrepp minska. Reglering ska bort och saker ”lösa sig själv”. ”Individens makt” ska öka vilket alltid betyder att de flesta individers makt över sina liv minskar. Medan de som idag har ekonomisk makt kommer att få ännu större makt. Därför anser jag att nyliberalismen är borgerlig, den bevarar dagens ekonomiska makt, även om den presenterar sig i termer som ”radikal” eller rentav ”frihetlig”.
En fri invandring för socialister innebär istället att löner måste skyddas via politisk makt, statens roll kommer då att öka och demokratins reglering av villkoren för banker och kapital kommer att öka för att skydda allas rättigheter. En sådan fri invandring handlar då om att öka demokratisk makt över ekonomin. Även om man alltså i praktiken kan tala om samma åtgärder som en nyliberal (ta bort gränser, allas rätt att flytta osv.) så är avsikten att öka kollektivets makt över pengarnas makt.
Men nu kommer det knepiga.
De förslag som en nyliberal respektive socialist lägger kan ju vara exakt desamma fast med olika långsiktiga avsikter. Är de då vänster eller höger?
Eller ännu enklare. S och MP har inte blivit extrema högerpartier för att de genomför den största förstörelsen av vår asylpolitik på mycket länge. S är fortfarande ett socialistiskt parti – om än väldigt trögt sådant – som i sina program syftar till en ny ekonomisk demokrati. Och MP är fortfarande ett grönt borgerligt parti som ekonomiskt vill skydda dagens system men med en förändring vad gäller klimat och miljökonsekvenserna.
Den flyktingpolitik man infört är reaktionär, den går mot en mer nationell egoistisk politik och allt mindre gemensam internationell. Genom decennierna har på samma sätt facken vacklat mellan en djupt invandringsrädd hållning till en mer offensiv där man slagits för allas lika rättigheter på arbetsmarknaden och inte varit rädd för att fler kommer in på den.
Så mitt svar är att höger/vänster inte räcker som analysverktyg för varje enskilt förslag. Vi måste försöka läsa riktningarna och avsikterna hos de olika rörelserna och förslagen.
Men visst har du rätt i att det som kan vara en ”vänsterslogan” några år senare kan vara en ”högerslogan”.
Själv roas jag av hur vänsterkrafter argumenterat alltmer nationellt i sin kritik av det byråkratiska monster som EU är, medan socialdemokrater – som är väldigt fixerade vid nationell konkurrenskraft – istället pratar om övernationella lösningar.
Skulle du läsa tidningar från 1970-talet skulle du inte känna igen mycket.
Men du skulle fortfarande kunna läsa partiernas riktning och avsikt. Om än orden var annorlunda.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
