Men din fråga är jätteviktig ändå eftersom det handlar om en av de stora politiska myterna i svensk politik, en myt som i väldigt hög grad är skapad och propagerad av media. Nämligen myten om ”mitten” i svensk politik, som då skulle vara medelklass och i första hand tjänstemän. Att utgå från ”mitten” är nödvändigt för att kunna regera, sägs det. Det är ohistoriskt och väldigt fel.

Samtidigt har det i många vänsterkretsar odlats en myt om att arbetarklassen är vänster som något nästan naturligt. Men en klass kan lika gärna vara extremt nationalistisk, rasistisk och kvinnofientlig, som ett sätt att bevara och ”skapa trygghet” i en föränderlig tid. 

Man blir inte radikal av att jobba i sig. Men man blir radikal om andra man jobbar med ser gemensamma behov och utmanar den konservativa makten om riktningen. 

Arbetarrörelsens radikalitet skapades genom en lång politisk process från Marx och framåt. (Den var aldrig naturlig, den var ett val). Och reformismens idé vann över revolutionens, eftersom man kunde leverera förbättringar i nuet. Inte befrielse, men förbättring. Det var när reformismen utgick från jobbarnas behov och lyckades få med sig tjänstemännen i samma krav (a-kassa, pension, sjukförsäkring, barnbidrag och så vidare) som man fick makt nog att tvinga motståndarna att kompromissa. Inte för att man ”gick mot mitten”. 

Sedan kom 80-talet. Här kom förändringen när S inte längre kunde samla någon idé om reformism inför den nya kris kapitalismen såg och agerade utifrån. Det blev bara försvar och backande och sen anpassning till liberala idéer på 90-talet (avregleringar, skattesänkningar, avgifter, mindre trygghet och så vidare) och sen ingen egen idé överhuvudtaget på 00-talet.

Så jag tror inte det handlar om mitten eller medelklassen, jag är övertygad om att mellanskikten kan vara väldigt radikala, det handlar bara om vilket projekt man entusiasmeras av och formar sina visioner i. Om man tror att en jämlik värld är möjlig så blir man ju förbannad när de giriga motarbetar det. Om man tror att stora inkomstskillnader är något nödvändigt eller naturligt, ja då blir man mer sur och uppgiven av de girigas ensidiga malande. Och om de ledare som själva talade om solidaritet sen jobbar åt pr-firmor eller lever som nyblivna konsulterande mångmiljonärer, ja då blir man förstås ändå mer uppgiven. (Nej, det där förstår inte nuvarande S-ledning, de tror nog det handlar om avundsjuka).

Jag tror med andra ord inte det är orden det handlar om utan vilka förhoppningar och allianser man klarar av att skapa i samhället. 

De politiska förslagen om ”Jobben” är till exempel inte reformism. Det är bara ... jobb. Frågan är vilka jobb, med vilken makt, vilka arbetstider, vilka löneförhållanden ... Först då kan man använda ordet jobb för att skapa förändring.

Reformismen har aldrig varit så svag på hundra år, som nu i Europa. Samtidigt står vi inför en ny politisk utmaning som verkligen kräver breda allianser mellan arbetare, medelklass och det som kallas prekariat.

Men frågan är om reformismen kan rädda klimatet. Jag vet inte, jag hoppas det, för den konfrontation som annars skapas mot de som tjänar på den produktion som förstör klimatet, och de motattacker de kommer att svara med (desinformation och syndabockstänkande) kommer försena själva lösningen och riskera en okontrollerbar klimatsituation. Men möjligen är reformismens kraft alldeles för svag för att kunna få igenom de begränsningar och tvång mot företag som måste till.

Det är ju såhär: Klimathotet kommer att kräva att kapitalismens tolkning av ordet lönsamhet måste förbjudas att verka. Och det kan bara ske om 90 procent ropar Nej till den ägande procenten i samhället.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.