– Jag pratar om cancern som jag råkade ut för och om uppväxten i lilla Vingåker, med arbetarklassförklaringar på mångt och mycket av det sociala. Det blir också en del resonemang om varför jag är socialist, vilket jag tycker är viktigt eftersom det nästan blivit illegalt i den offentliga debatten på senare år. Det handlar inte om några konstigheter, utan jag resonerar bara om solidaritet och rättvisa.

Vad tycker du om ­programmet annars?

– Det har ju riktats en del ­kritik mot programmet som jag kan hålla med om – alltså den om att man inte ger lyssnarna någon allmän bild av vanligt folk och arbetarklassen, utan det är bara rika, lyckade kändisar som ­kommer till tals. Nu är inte jag särskilt välbeställd, men jag är ju ändå rent statistiskt ett symtom på det problemet. Jag kan tycka det är konstigt att inte arbetarrörelsen kommer till tals mer.

Du har skrivit flera böcker om musik, hur stor plats får musiken ta i ditt program?

– Jag tycker mycket om ­modern, experimentell ­musik, men jag vill ju inte få lyssnarna att stänga av radion, så jag väljer det mer populistiska spåret. Jag menar, ett 30 minuter långt experimentellt stycke gör sig inte särskilt bra i radio. Sen är det ju också så att den musik man växer upp med och lyssnar på när man är 15 till 20 år är den som sätter sig djupast, så det blir mest klassiker – Van Morrison, Leonard Cohen och sånt.