– Omvandlingen av vård, skola och omsorg till en skattefinansierad marknad öppnade enorma vinstmöjligheter för alltifrån små krämare till skattefifflande miljardärer. Att undersöka var skattepengarna gick och vilka konsekvenser förändringen fick för välfärden kändes både intressant och nödvändigt, säger Kent Werne.

Just nu är du aktuell med en bok om konspirationsteorier som blev nominerad till Guldspaden. Varför vill du granska det här?

– Konspirationsteorierna sprider sig som en löpeld, inte minst på nätet och i sociala medier. Men inte bara där. Numera har också makthavare som Donald Trump, Viktor Orbán och Recep Tayyip Erdogan gjort dem till en del av sin propaganda. Jag ville syna konspirationsteorierna, undersöka rötterna och sammanhangen, förstå varför folk tror på dem, vad som får konspirationstänkandet att gro.

Finns det någon konspirationsteori just nu som du upplever närmar sig debattens mittfåra?

– Det finns egentligen flera, inte minst den om att George Soros dirigerar migrationsströmmarna och styr EU. Men egentligen är det mer konspirationstänkandet i allmänhet som äter sig in i mittfåran, det vill säga tanken att det finns en dold makt med en dold agenda som styr olika skeenden, och att medierna mörkar sanningen om detta. Vi ser det hela tiden, hur misstron sprids, hur demokratin undergrävs.

Vad skulle du säga utmärker ett riktigt skarpt gräv?

– Grävande journalistik handlar om alltifrån Watergate till missförhållanden inom äldreomsorgen. Man vill avslöja maktmissbruk, tvivelaktiga affärer och lögner. Men det handlar också om att synliggöra större förändringar genom att visa på samband som inte varit klarlagda. Och man får aldrig slira på sanningen, aldrig falla för frestelsen att spekulera eller förvrida fakta, för då blir man konspirationsteoretiker, inte undersökande journalist.

Bästa klimatjournalistiken

Dagens ETC har sedan starten 2014 haft som målsättning att ge alla prenumeranter Sveriges bästa miljö- och klimatjournalistik. Just nu syns det i kampanjen 800 dagar. Flera avslöjanden har fått mycket stor uppmärksamhet. Som när vi undersökte hur mycket flygindustrin får i subventioner eller när vi var först att berätta att en utbyggnad av Arlanda orsakat svåra slitningar mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Tidningens klimatredaktör Maria Holm ska nu vara ledig. Ansvarig för den avdelningen blir från och med i höst Jens Ergon, som närmast kommer från SVT:s vetenskapsredaktion, där han gjorde en rad uppmärksammade reportage och dokumentärer.

Vi vet att vi behöver ställa om. Vad har medierna för roll att spela i det?

– I media formas en bild av problemets storlek, orsaker och vad som kan göras. Medierna har på många sätt varit en del av den allmänna förträngning av klimatfrågan som varit påtaglig i vår del av världen. Å ena sidan har man då och då lyft upp frågans allvar, gett forskarna utrymme. Samtidigt som allvaret upplösts genom allt annat pladder och brus. Under de senaste åren har det här börjat förändras. Nu kommer krigsrubrikerna med jämna mellanrum. Det stora problemet nu tycker jag är fokuset på klimatfrågan som en individualiserad livsstilsfråga. Det blir en skev, borgerlig bild av problemet. Vi är alla syndare, det blir liksom den moralistiska kontentan. Systemperspektiv och basala faktum som att enskilda individers utsläpp är intimt kopplade till faktorer som inkomst trillar bort. Som jag ser det är klimatfrågan en samhällelig fråga som kräver politiska och gemensamma lösningar. Annars har vi inte en chans.

Vad kommer du att bidra med på Dagens ETC?

– Jag har under mina år på SVT haft förmånen att följa frågan på nära håll. Från forskningsfronten till klimatförhandlingar till energivärlden till omställningen på marknivå – i Kina, Indien, Arabvärlden, USA, Tyskland och här på hemmaplan. Erfarenhet ger kunskap, så enkelt är det. Dessutom är jag jäkligt taggad. Jag tänker göra mitt yttersta för att lyfta frågan. Min ambition är att använda vetenskapen och forskningen som utgångspunkt. Inte minst när det gäller att skärskåda politik och näringsliv. Att inte moralisera. Och att våga ha två bollar i luften samtidigt. Inte väja för det dystra allvaret i frågan, de enorma utmaningarna – men samtidigt skildra de trender och möjligheter till omställning som faktiskt börjat få luft under vingarna de senaste fem-sex åren.

Vad är extra viktigt att bevaka 2019?

– Låt mig lyfta två frågor. För det första den faktiska utvecklingen. Vilket håll är världens utsläppskurva på väg mot? Vi vet att den måste böjas ned inom några få år. I fjol tog den istället ett skutt uppåt, efter flera års utplaning. Kommer vandringen uppåt att fortsätta – eller befinner vi oss nära toppen? Det här handlar om utvecklingen i energivärlden. Kolet växer inte längre. I dag är det olja, gas och industrier som står för expansionen. Plus det faktum att vi inte förmår montera ner det fossila i tillräcklig takt i vår del av världen. Vilket leder in på den andra frågan: den politiska utvecklingen. Klimatfrågan uppmärksammas alltmer. Samtidigt har den smält samman med vår tids andra ödesfrågor. De växande klyftorna, vågen av högerpopulism. Många tolkar det här i dystra termer. Fascismen växer fram. Men man kan vända på steken. Det finns en växande insikt att de gångna decenniernas mer eller mindre nyliberala utvecklingsmodell är ohållbar – ekologiskt, socialt. Traditionella partier kollapsar eller byter inriktning. I USA växer diskussionen om en Green new deal. Jag tror att vi befinner oss närmare ett politiskt skifte än många anar. 

Vad har Greta Thunberg haft för betydelse för svensk, och internationell, klimatdebatt?

– Stor. Naturen har inga fackföreningar. Det närmsta man kan komma är väl den typ av ungdomsrörelse som hon på ett häpnadsväckande sätt bidragit till att trigga. Dessutom har hon blivit symbolen för ett slags allmänt uppvaknande. Främst för den rika världens medelklass, men i alla fall. Det är en öppen fråga vart den här rörelsen tar vägen och vilken press den lyckas sätta på det politiska systemet. Det här är ytterligare en fråga att bevaka under året. Greta Thunberg själv har blivit en ikon. Det lär väl krönas med ett Nobelpris i oktober. Men vilka ringar på vattnet kommer den framväxande ungdomsrörelsen att bidra till?

Du är också engagerad i S-föreningen Reformisterna. Hur ser du på att vara både aktivist och journalist?

– Jag har en bakgrund som naturvetare, journalist och aktivist. Alla delarna är jag. För mig är intresse och engagemang en förutsättning för det jag arbetar med. Utan de ingredienserna blir det kass. Under mina år på SVT har aktivismen legat på hyllan. SVT och public service har sina regler och förhållningssätt, det har jag respekt för, men på senare år har jag känt en växande oro för händelseutvecklingen i Sverige och världen. Därför har jag valt att lämna SVT och engagera mig i att starta Reformisterna. Min utgångspunkt är att vara öppen med mitt politiska engagemang. Dagens ETC är inte public service. Jag bör naturligtvis inte intervjua Daniel Suhonen – eller andra medlemmar i Reformisterna – men så länge vi har en fortlöpande redaktionell diskussion där mitt engagemang inte slätas över och bollar som bedöms som problematiska lämnas över till andra, ja, då ser jag inga jätteproblem. 

Ny redaktör på ETC

Samtidigt kommer nyhetsmagasinet ETC att få en ny redaktör, Florencia Rovira Torres, som kommer att arbeta tillsammans med Annie Hellquist. Hon har ­tidigare varit verksam på bland andra Le Monde och nyhetsbyrån AFP. En journalistisk bedrift är att hon avslöjat extremhögerns cirklar på franska universitet.

– Den granskningen handlade om hur alumnverksamheten på franska elithögskolan École polytechnique användes för att främja extremhögerpropaganda, under förevändningen att det handlade om att sprida forskningsrön inom demografi. De ”experter” som bjöds in till seminarier och i högskolans tidning var i själva verket högerextrema aktivister. Granskningen avslöjade också att Institut de géopolitique des populations, som påstår sig vara ett forskningsinstitut i geopolitik och demografi, egentligen är en nationalistisk extremhögerlobby som varken har lokaler eller ägnar sig åt vetenskaplig forskning. 

Senast har du jobbat på magasinet Brecha i Uruguay. Vad gjorde du där?

– Som tidningens utrikesredaktör var jag ansvarig för all utrikesbevakning.

Det blåser just nu kalla högervindar i Sydamerika. Varför ser vi den utvecklingen?

– De progressiva politiska grupperingar som stod i regeringsställning i de flesta länder i regionen under förra decenniet har förlorat folkligt förtroende. Detta beror på en rad faktorer. En av dem är att dessa regeringars omfördelningspolitik stagnerade. Det är sant att de lyfte miljoner människor ur fattigdom, men det gjorde de under en högkonjunktur, främst tack vare höga olje- och råvaropriser, och genom socialpolitiska åtgärder riktade till de allra fattigaste, inte genom strukturella omfördelningsreformer. En annan faktor är att dessa regeringar, liksom de som föregick dem, inte prioriterat en ökad statlig transparens och att flera av dem, liksom de som föregick dem, blivit indragna i korruptionsskandaler, något som upprört stora delar av de progressiva partiernas väljarbas. Konservativa och nyliberala krafter, som stöds av den ekonomiska eliten i regionen, har lyckats utnyttja försvagningen av de politiska alternativen till högern.

Vad tar du med dig till nyhetsmagasinet ETC?

– En utblick över intressanta saker som pågår i olika delar av världen.