– Många ser det här som konst, men jag berättar också en sanning, säger José Figueroa.
Tillsammans bildar fotografierna någonting mer. Att bläddra i boken är som att ge sig ut på en resa i landet, och det som porträtteras i det samlade verket är Sverige idag. Landsbygd och stad. Övergivna leksaker, djur på bete och människor i jobb. Gammal och ung.
Resan tog fart ur ett tidigare projekt. Året innan var José Figueroa pank. Sommaren närmade sig och han skulle inte ha pengar till att resa, festa eller göra kul saker, så han bestämde sig för att hitta på någonting att sysselsätta sig med.
Han skulle fotografera människor när de inte visste om att de blev plåtade och redigera bilderna varje dag i juli.
Men när den första juli kom, var han trött. José Figueroa hade festat den natten, men han hade lovat sig själv att börja den där dagen. Han ville komma igång, så han satte kameran på pakethållaren, ställde in självutlösaren så att den tog en bild var tionde sekund och började cykla genom staden.
– Jag tänkte att bilderna nog skulle bli suddiga och långt ifrån och att jag skulle få gå in i bilderna och leta, men när jag kom hem hade jag några superfina bilder!
En tid senare ställde han ut några av sina bilder på en mässa i Värnamo. I ett samtal med en äldre man kom de in på människor i storstäders ensamhet. En tanke började gro i José Figueroa, vad skulle hända om han tog projektet med sig ut på landsvägen? En tanke ledde till en annan, och plötsligt ville han cykla genom Sverige. Han sökte pengar genom konstnärsnämnden och snart var projektet vid liv.
– Plötsligt var jag där och skulle börja cykla, och jag undrade hur det skulle gå till.
Den första dagen på resan gick åt att hämta cykeln som skickats med buss. När han monterat ihop den tvekade han, och hittade sedan en anledning att vänta till nästa dag.
I två månader hade han förberett sig genom att cykla några timmar om dagen, men när det var dags var cykeln packad med 30 kilo och resan han hade framför sig var 200 mil lång. Cykeln skramlade av all packning, och när han gav sig av oroade han sig för kameran vid varje gupp.
Planen var att cykla från den nordligaste staden till den sydligaste – utan gps eller annan teknisk utrustning till hjälp. Istället skulle han fråga människor om vägen.
– Det som hände var att de jag pratade med skickade mig till sina hembyar, som förstås alltid var den vackraste i Sverige. Jag bestämde mig för att om någon sa åt mig att åka någonstans, så skulle jag åka dit.
Så blev resan 270 mil istället för de dryga 200 den från början skulle vara.
– Det kunde komma en sjö så jag blev tvungen att cykla norrut ganska många mil.
Han sov i stugor på campingar och på vandrarhem, men också hemma hos privatpersoner. Många i Stockholm är inflyttade från landet, och genom bekanta hittade José Figueroa människor som bjöd in honom.
– Det var många vänner och människor som jag inte kände, det var jättefint och många fina möten som jag annars inte hade upplevt.
José själv är uppvuxen i en storstad i Argentina, men hans föräldrar kom från bondesamhället på landsbygden. På sin resa genom Sverige upptäckte han saker han kände igen sig i, något som tillhör den han är.
– Det finns en gästfrihet. Man delar det lilla man har, utan krav på att det ska vara för fint eller på ett visst sätt. Det är enkelt.
Många gånger när han kom fram hade han cyklat i 15 timmar, han var trött och kände själv att han inte hade så mycket att bjuda dem han kom hem till på.
– Ändå öppnade folk upp sig och berättade om sina liv, hur de lever, vad de behöver och vad de var ledsna över. Det var det finaste under resan, att få komma åt det.
Även okända människor han träffade på vägen bjöd in honom till sina hem.
– Det var ofta tanter som stoppade i mig så himla mycket kakor.
Han skrattar med värme när han tänker på människorna han träffade. Men resan var inte bara enkel. Den största utmaningen var att hålla psyket starkt.
– Det var en utmaning att inte tappa målet, att veta att det här kommer inte gå fort och det är ingenting som jag kan göra för att snabbare komma till målet.
Redan första dagen, efter att han cyklat i minusgrader genom ett monotont kalhygge, hade han bestämt sig. Solen gick upp över Skaulo och han hade träffat trevliga människor. Han trodde inte att han skulle klara det, men han tänkte inte ge upp.
– Jag tänkte att från cykeln får de ta mig till ambulansen, polisbilen eller bårbilen. Jag kommer inte ge mig, jag ska köra tills det inte går mer.
Väl i mål i Trelleborg kände han sig tom. Han packade cykeln slarvigt, skickade den med en buss och tog första tåget hem.
– Jag hade gått över alla gränser och pressat allt till ett läge så jag bara kände att det var klart. Det var konstigt, jag var inte ledsen eller något, det var bara tomt. Jag tror helt enkelt att psyket inte pallade mer.
Trots den tuffa utmaningen och trots att projekten näst intill ruinerar honom, så har José Figueroa redan planer på flera projekt. Han vill cykla längs Torneälven och till Marrakech i Marocko.
– Jag måste fortsätta. Att jag över huvud taget håller på med konst är för att jag har saker som jag vill säga och berätta. Allt annat jag gör är för att finansiera projekten, det är det som är viktigt för mig.
Närmast kommer ett projekt om Storstockholms stadsbild.
– Jag har börjat fotografera, vi får se vad det blir. I vissa projekt vet jag precis vad jag ska göra, det här är mer sökande, då får man se vad som händer.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
