”Hon brukade alltid säga att allt löser sig. Det var vår inställning, det fanns inget vi inte fixade. Samma sak var det i mitten av mars förra året när Anneli blev sjuk. Hon var säker på att det bara var en förkylning. Vi hade daglig kontakt, och jag minns att hon sa att ”jag förstår inte det här att jag inte känner mig bättre”. Det fanns inte en tanke på att det kunde vara covid-19 då. Men så blev hon bara sämre och sämre, och till slut fick hon åka in med ambulans. Jag tänkte ändå att hon snart skulle vara tillbaka. Vi är tre vänner som ses och äter lunch en gång i månaden, och vi hade bokat bord den 1 april. Vår vän Anne sa att ”vi får väl ringa och avboka det där”, men nej tyckte jag, Anneli är snart på benen igen. Men det blev inte så. Anneli låg nedsövd i 25 dygn. Hon vaknade aldrig upp.
Det fanns inte på kartan att hon inte skulle klara sig. Hon var pigg, frisk och fysiskt aktiv. En sådan som alltid kämpade, som aldrig var rädd för att ta tag i saker och ting. Vi byggde ett stall tillsammans och startade en hästklubb, samtidigt som hon jobbade och fanns där för sina barn och sina vänner. Ingenting var besvärligt för Anneli. Hon var stark men svag på rätt sätt, så där att hon inte bara gick på och skövlade, utan fanns där och lyssnade. Det känns som att hon såg att det finns något gott hos alla
Hon var så omtyckt. Jag kan inte komma på något dåligt alls med Anneli. Jag satt och funderade över om vi någonsin var ovänner, och kom bara på ett enda tillfälle. Fast jag minns inte varför vi var ovänner, bara att vi blev vänner igen. Då har vi ändå levt nära varandra i 57 år. Vi var bara tolv år när vi träffades på flickläroverket i Norrköping. Hon kom från Luleå och berättade det inför klassen på sin dialekt den första skoldagen, och jag minns hur alla skrattade. Efter det sa hon inte mycket. Anneli var väldigt blyg då. Jag var också ganska blyg, men på något sätt drogs vi till varandra. Sen började vi med hästar båda två. Hon bodde tvärs över gatan till stallet som vi började utforska tillsammans. Sedan dess har hästar varit ett gemensamt intresse. Men vi har gjort så mycket annat ihop också. Allt har vi gjort. Vi har delat livet med varandra!
Jag kommer att tänka på en grej som säger så mycket om Anneli. Det var när vi var i Stockholm 2003 med våra respektive för att gå på någon teaterföreställning, och sen när jag kommer tillbaka till mitt hotellrum så står det 40 rosor där, och ett kort ”Tänk vad tiden går, vi har varit vänner i 40 år, tack för alla minnen, det gör gott i alla sinnen”.
I sommar skulle vi båda ha fyllt 70, och då hade vi planer på att unna oss något, resa någonstans tillsammans. Både hon och jag är ju så där att barn och barnbarn kommer i första hand, och vi själva rätt långt ner. Nu kommer vi ha en sommarfest istället med mina barn och barnbarn och Annelis barn och barnbarn, i Annelis ära. Vi vill att minnet av henne lever vidare. Just det där, att det finns så väldigt många fina minnen, och en sådan stor glädje i allt vi haft tillsammans, det är en tröst. Men jag saknar ändå Anneli varje dag, hela tiden. Att det var just corona hon drabbades av tror jag gör att det känns extra tufft. När min mor dog kändes det lättare, men det här kom som en chock, och det gör det svårare att acceptera. Det är en tomhet som inte går att fylla. Anneli var som en syster för mig, vi var själsfränder. Att ha förlorat henne är som att ha förlorat en bit av mig själv.”
Yasmin Noureddine Tag-Eldeen i Stockholm förlorade sin mamma Zeinab Noureddine Tag-Eldeen, 60 år, den 27 april:
”Jag skulle vilja berätta om hur det känns att bli föräldralös som 24-åring. Öppna upp mitt hjärta för er fast det är i bitar. Berätta för er hur det slutar slå varje gång jag hör en telefon ringa för signalen påminner om alla samtal jag väntade på från Iva-läkare. Om hur det känns att pendla mellan hopp och förtvivlan. Om hur jag på grund av restriktionerna inte fick möjlighet att ta hand om mamma den sista tiden, efter alla gånger hon tagit hand om mig. Om hur jag tvingades ta farväl medan läkaren stängde av respiratorn som höll henne vid liv.
Men jag vill inte låta sorgen ta över när jag berättar om mamma. Hon var så mycket mer än det. Hon var den starkaste, varmaste, mest omtänksamma och hjälpsamma kvinnan på denna jord. Jag vet att de allra flesta barn skulle beskriva sina mammor på det sättet. Men min var extraordinär.
Hon växte upp i inbördeskrigets Libanon. Om kriget pratade hon inte så mycket, men hon gillade aldrig fyrverkerier och hade tinnitus.
En gång berättade hon om när vi var på ett hotell i Egypten. Jag och min syster var två år. En saudisk prinsessa hade hyrt övervåningen och vi satt på restaurangen en våning ned. Plötsligt plockade mamma upp mig på ena armen, min syster på andra och sprang och gömde sig med oss bakom en stor pelare. Hon skrek till de andra i lokalen att också gömma sig. Ingen förstod vad hon höll på med. Det visade sig senare att prinsessans livvakt hade laddat en pistol under ett bråk på övervåningen. Det var det ljudet mamma hört. Och hennes modersinstinkt var att skydda sina barn.
Jag saknar det ofta. Att få känna känna mig trygg i mammas famn.
Hon själv saknade Libanon och sin familj. Mamma kände nog aldrig att hon hörde hemma här, men vi blev kvar för att pappa älskade Sverige. Mamma brukade säga till mig: ”Jag kan tolerera rasismen mot mig för jag har aktivt valt att bo här. Men jag kan inte tolerera när ni blir utsatta för det, det här är ert hem.”
Hon var varm, med en stor personlighet och en enorm utstrålning. Hon fick varenda person att le. Själv skrattade hon och log hela tiden.
Hon tog också livet med en klackspark. Samtidigt jobbade hon hårt för att de mest utsatta skulle få det bättre. Hon var redan en väletablerad arkitekt i Libanon och när hon flyttade till Sverige vidareutbildade hon sig, blev docent inom samhällsplanering, jobbade i olika länder, i kris och katastrofer, med att återuppbygga samhällen. Hon drev även lokala projekt i utsatta områden här i Stockholm.
Och hon älskade sitt jobb. Pappa – som jobbade inom samma område – och hon kunde sitta i timmar och prata idéer.
De lärde oss också hur man hanterar kriser. Jag tänker ofta att det kanske var ett sätt att förbereda oss inför den vi är i nu. Men det bästa sättet de faktiskt förberedde mig på var genom något helt oplanerat – genom en tvillingsyster att ta mig genom livet med.
Till er som delar en sorg och tomhet efter era käraste – livet tar inte slut här. De vi förlorat är mer närvarande i sin fysiska frånvaro. I varenda beslut, tanke och steg. Prata med dem. Prata om dem. Och ni som lyssnar på oss, var inte rädda. Normalisera sorgen så vi kan få sörja tillsammans.
Jag skulle vilja hålla allas era händer. Säga att allt kommer att bli bra. Att den djupa sorg vi bär på också är ett bevis för den kärlek vi delat med dem vi förlorat. Och bara det är helt ovärderligt.”
Lena Anderiksson i Fellingsbro utanför Örebro förlorade sin man Leif Andersson, 61 år, den 14 april:
”Vi hade varit och servat husbilen och skulle äntligen komma ut på första turen för säsongen. Den här tiden på året kliade det alltid i fingrarna, att åka husbil var vår stora grej som vi gjorde tillsammans. Men Leif kände sig lite ruggig sa han, så vi väntade till lördag morgon innan vi kom iväg. Vi åkte till Hornborgarsjön som vi pratat om i flera år, tog en promenad och tittade på tranorna, men Leif frös. Han kände sig inte okej. Dagen efter fanns inget annat alternativ än att köra hem. Väl hemma hade han 39 graders feber. Där bröt det ut. Det tog två dagar, sedan vaknade jag på natten av att han hostade på ett sätt som han inte brukar. Han har astma men så där brukar det aldrig låta. På morgonen sa jag att ”nu måste du träffa en läkare”. Jag hade tänkt köra honom, men han sa att han inte orkade sitta i bilen. Så en ambulans kom, men jag fick inte följa med. Det var sista gången jag såg Leif.
Dagarna efter att han åkt in pratade vi i telefon, han mådde lite bättre när han fick syrgas. Jag hörde att han var rädd, jätterädd. Redan där märkte jag att han hade tappat modet. Men för mig fanns det inte på världskartan att han inte skulle komma hem. När de ringde mig mitt i natten för att säga att de ville skicka honom till intensiven tänkte jag ändå att det skulle ordna sig, även om jag var jätteorolig. Sen var han nedsövd i elva dagar, innan kroppen gav upp.
Jag hade själv testat positivt så jag kunde inte träffa honom under tiden han låg inne. Men den känslan, när jag förstod att nu kommer det ta slut, och inte kunna sitta där bredvid honom, den är svår att beskriva. Jag fick heller inte komma för att ta farväl eftersom jag var smittad. Och jag förstår ju det, men varje sådan motgång kändes som en käftsmäll. Så jag satt hemma isolerad, utan att träffa någon. Jag trodde att jag skulle flippa ur och bli tokig, men på något sätt klarar man det. Och jag hade ju nästan hela tiden kontakt med någon, pratade med mina barn som Leif var bonuspappa till, och vänner hörde av sig hela tiden. Så jag var långt ifrån ensam. Men det var fruktansvärt att jag inte fick se honom, att jag inte fick ta farväl. Några veckor senare kunde vi i alla fall ha en minnesstund utomhus för Leif, och det var väldigt fint.
Han hade växt upp här i samhället, bott här hela sitt liv och jobbade här, så många här kände honom. Sen visste jag också att han inte ville begravas utan ville att hans aska skulle spridas i fjällen, så på midsommardagen åkte vi allra närmsta till Funäsdalen och spred hans aska. Det kändes väldigt bra att kunna göra det. Att något blev som det var tänkt, även om det blev alldeles för tidigt.
Vi hade många planer för framtiden, jag och Leif. Han var 61 år och hade bara tänkt jobba något år till. Sen ville vi köpa en liten gård i Värmland eller Dalarna, flytta dit och ha några hundar. Han ville testa att bo någon annanstans än där han är född och har levt hela sitt liv. Det känns tufft att han aldrig fick den möjligheten. Och så ville vi fortsätta resa med husbilen. Nu har jag bestämt att jag ska göra det ändå, till platser som vi gillade.
Jag har bytt den stora husbilen mot en mindre. När han gick bort dog drömmarna om framtiden, det blir ett vakuum. Men jag tänker att utan husbilslivet, vad ska jag göra då? Jag tror att jag måste åka till våra platser för att få ett bra avslut.”
Jihan Salehi i Uppsala förlorade sin pappa Karim Salehi, 82 år, den 12 maj:
”Min älskade far föddes i en by i östra Kurdistan. Han förlorade sina föräldrar som barn men kämpade med och mot livet tills han blev peshmarga, kurdisk frihetskämpe, i många år. I slutet av 80-talet skickades han och mamma och vi barn mot ovisshet och olika flyktingläger i Irak.
I första lägret var vi tills kriget mellan Irak och Kuwait bröt ut, sedan togs vi till nästa läger som påminde om en glaskula med lera i. Där överlevde vi tills FN tog oss hit till Sverige.
Pappa var en legendar i många kurders ögon då han deltagit och skottskadats i flera krig mot iranska regimen. Han drömde om att åka tillbaka till vår del av Kurdistan, och han drömde om ett fritt Kurdistan. Men hans dröm uppfylldes aldrig. Den 12 maj förra året dog pappa efter 15 dagars camp mot covid-19.
Min pappa hade rökt i många år och hade på senare tid drabbats av kol och var i riskgrupp. Han hade andra barn och var hos dem när det han blev sjuk. Vi fick reda på det genom vänner som ringde och berättade att pappa var inlagd på sjukhus. Jag är själv i riskgrupp och kunde inte träffa honom under hans sista tid. Han bad mig att inte komma till sjukhuset, han bad mig att inte ens gå ut för han ville inte att jag skulle gå igenom helvetet han gick igenom.
Pappa var en omtyckt man både här och i Kurdistan. Här i Uppsala tyckte han om att odla och hade kolonilott i Sävja där han odlade olika grönsaker. Hans gröna fingrar fick även oss barn att vilja odla grönsaker.
Jag tror fortfarande inte att pappa är borta för han brukade göra korta resor men kom alltid tillbaka. Min saknade pappa, Karim Salehi, du finns inte bland oss men för evigt i våra hjärtan.”
Shahla Chole i Stockholm förlorade sin mamma Tressia Sliwa Jarjis, 79 år, den 23 mars:
”Vi brukade kalla henne moder Teresa. Hon var en sån som alltid ställde upp för andra, som tog hand om andra först och sig själv sist.
Vi är alla så stolta över mamma och vad hon gjorde. När vi barn var små i Irak studerade hon till mattelärare och blev sedan en väldigt uppskattad sådan.
Hon har haft ett kämpigt liv och upplevde flera krig, med en splittrad familj som först efter många år kunde förenas i Sverige i mitten av 1990-talet.
Det vi sökte här var fred och trygghet, långt bort från den politiska förföljelsen i Irak. Först bodde familjen i Norrtälje, sedan flyttade vi till Stockholm. Med tiden blev Tressia sjuk. Läkare rekommenderade att hon inte skulle gå ut utan sällskap så hon satt mer och mer ensam hemma.
Hon var en stark, modig person och en kärleksfull och underbar mamma. Hon gillade att laga mat åt oss och såg till att vi alltid hade en matlåda att ta med hem. Vid stora högtider gick hon till kyrkan. Totalt uppfostrade hon fem, nu välutbildade, barn, och hon tog konstant hand om barnbarnen, även när de blev äldre.
Jag saknar henne så otroligt mycket. Hon var alltid ett stöd för mig och för min dotter som haft det svårt i perioder. Mamma försökte alltid lyfta alla. Jag såg henne aldrig gråta utan bara ge allt stöd hon kunde och hon avlastade mig jättemycket. Jag skulle vilja berätta för henne att min dotter mår bra nu, men det är för sent. Hon är borta.
Med detta vill jag betona att Sverige har gjort ett stort misstag med sina äldre. Först efter ett år har corona tagits på allvar
Vi själva fick kämpa för att få in mamma på sjukhus när hon blev dålig. Där tyckte läkaren att hon skulle gå till vårdcentralen istället. Vi har försökt smittspåra efteråt och kommit fram till att det måste ha varit just på vårdcentralen hon blev smittad – hon gick ju aldrig ut och kunde inte ha fått det på annat sätt. Samma vårdcentral stängde dessutom för sanering strax efter att hon varit där
När hon blev sämre fick vi kämpa igen för att hon skulle bli hämtad med ambulans. Då hade hon inte ätit på en vecka och kunde inte gå. Min bror fick rusa dit och själv lägga henne på britsen i ambulansen när personalen vägrade. Dagen före mammas bortgång ringde hon på morgonen för att få hjälp men ingen svarade eller gick in till henne förrän halv sex på kvällen. Det togs inga prover på henne när hon hade infektion. De förklarade att de var underbemannade. Men jag är biomedicinsk analytiker och vet att prover ska tas om patienten är mycket sjuk. Mamma fick också medicin som hon inte tålde, trots att detta hade stått i journalen – det var som att personalen inte läst den! När vi klagade på det här sa sjukhuschefen bara att de gjort sitt bästa för henne.
Till slut sa jag upp mig på mitt gamla jobb för att kunna ta hand om henne, men det var för sent. Hon hade ett tufft liv och hade klarat allt – men corona övervann henne och på eftermiddagen den 23 mars somnade hon in.
Samma vecka förlorade jag även min svärmor. Det är väldigt tungt för alla i familjen och vi lever fortfarande i en sorg vi inte kunnat bearbeta.”
