Men det som har gjort att Runåbergs fått en slags kultstatus är att man länge har varit ensamma att erbjuda fröer som har odlats i Sverige. Medgrundaren Johnny Andreasson säger att företagets arbete med att bevara det svenska kulturväxtarvet har att göra med att han och hans sambo har bott många olika ställen i Sverige, även långt upp i Norrland. Därför började de leta efter grödor som skulle kunna odlas i ett kallare klimat – och fick på så sätt upp ögonen för urgamla sorter.
– De här kulturarvsgrödorna har hängt med länge och visat sig tåliga. De är mindre känsliga och lämpar sig väl för ekologiskt odlande. De ger dock inte lika stora skördar men det är inte alltid det man är ute efter, säger Johnny Andreasson.
Runåbergs lokala fokus har idag fått en akut global prägel. När klimatet hettas upp och förändras kan förutsättningarna för att odla vår mat omkullkastas. En mångfald av fröer kan visa sig avgörande för att kunna möta utmaningarna. Men ett fåtal dominerande företag bidrar istället till problemet genom att sälja samma standardiserade fröer över alla sina marknader. Mot den utvecklingen står små aktörer som Runåbergs och deras kunder. För det är genom att odla fröerna som mångfald blir verklighet. Gamla sorters köksväxter, som varit med länge och klarat sig genom det mesta, lämpar sig dessutom väl för fritidsodlare.
Runåbergs webbutik rymmer drygt 700 sorters köksväxter, kryddor och blommor, sorter som Runåbergs odlar själva eller har letat upp för att de tror att de trivs i svenska förhållanden. Många av sorterna har odlats i Sverige åtminstone sedan slutet av 1800-talet. Det handlar till exempel om gråärt, som tack vara sina mycket höga protein- och näringsvärden närt nordbor i urminnes tider innan den miste sin popularitet på 1900-talet. En annan favorit i sortimentet är gammal gotländsk haverrot, som en fritidsodlare ”upptäckte” vilt växandes på en medeltida gård. Den kallas ibland för ”vegetariskt ostron”, på grund av smaken.
Det har inte alltid varit lätt att driva verksamheten. EU-inträdet innebar att Sverige började omfattas av en officiell sortlista, vilket sades vara ett sätt att garantera en hög kvalitet på utsäde. Men en konsekvens var att det blev förbjudet att sälja kulturarvssorter. Hellre än att slänga sina lager gav Runåbergs bort fröna gratis. Även andra protesterade och till slut förändrades regelverket så att det nu går att sälja urgamla grödor som ”amatörsorter”. Ändå försvann många sorter, bland annat för att kostnaderna kring byråkratin blev för höga eller för att fröna inte var tillräckligt enhetliga.
I år är det andra utmaningar som gäller. Runåbergs säljer fröer som aldrig förr.
– Jag har aldrig sett något liknande. Alla ska odla. Ett tag fick vi fler order än vi kunde hantera. Det började redan förra året. Folk fastnade hemma på grund av pandemin och testade att odla lite och i år verkar de vilja ta sig an nya utmaningar, säger Johnny Andreasson, som närmar sig pensionsåldern och personligen inte är särskilt intresserad av att hantera större volymer.
Istället hoppas han att fler privatpersoner engagerar sig i frönas överlevnad. För det är inget som enligt honom går att överlämna till marknaden. Frön som säljs i Sverige av de stora firmorna är ofta samma som säljs under olika varumärken i hela Europa, och som är framtagna för att passa mellan- och sydeuropeiska väderförhållanden. Dessutom handlar det ofta om så kallade hybrider, det vill säga en korsning av två inavlade plantor, som valts ut för sina egenskaper. En tomatplanta med stor tolerans mot torka och en annan tomatplanta som ger en stor skörd kan korsas för att ge en växt som förenar bådas fördelar. Men om man tar fröer från en hybridväxt är det inte säkert att nästa generation ärver samma eftertraktade egenskaper. Resultatet kan bli hur som helst, och i vissa fall är fröer från hybridväxter sterila, som inget alls kan växa från.
– Det är mycket prat om den biologiska mångfalden men den odlade mångfalden är det inte så många som tänker på, och den urholkas också i snabb takt. För de stora firmorna är kulturarvssfröer dålig business. Gamla grödor går inte att ta patent på och det gör fröna billiga. De föredrar att sälja hybrider, där man måste köpa nya frön varje år.
Därför har Johnny Andreasson lagt upp instruktioner på Runåbergs hemsida för hur du som privatperson kan ta egna fröer.
Vilka är det då som odlar och sprider det svenska kulturarvet idag? Några av de främsta väktarna, som dessutom har utvecklat ett sofistikerat system för att sprida frön till gamla grödor, är medlemmarna i föreningen Sesam. Den uppstod på 1980-talet när tre vänner tröttnade på enfalden av fröer till försäljning i de vanliga butikerna. De letade upp gamla sorters fröer, lärde sig fröodla och började byta frön med varandra. 1982 bildade de Sesam som med åren har utvecklats till ett väloljat fröuppror mot de globala fröfirmornas smala sortiment.
Medlemmarna behöver inte begränsa sig till att odla och byta nordiska fröer, däremot är det främst gamla sorters frön som är föremål för föreningens organiserade bevarandeverksamhet. Den är uppbyggd enligt det gamla skråväsendet, med en egen fröbank, åldermän, gesäller och lärlingar som arbetar med att odla och bevara olika växtslag. Nya i föreningen kan be om att bli lärlingar i ett visst skrå. Därefter kan de ansöka om att göra gesällprov. Visar de sig intresserade och duktiga på att odla får de med tiden tyngre uppdrag i föreningen, som att odla fröer som det kanske inte finns så många av. Fröodlingskurser och lokala träffar är viktiga delar av Sesams verksamhet.
Börje Borgström är ålderman och ansvarig för betor. Som sådan sköter han bland annat det administrativa arbetet med lagring, fördelning och utskick av fröer till medlemmar som har anmält intresse för att odla betor. Han hjälper också till att lära upp gesällerna och ger råd till vanliga medlemmar om fröodling och bevarande.
– Det är en intressant uppgift att odla och bevara gamla sorters växter. Jag är kanske lite lagd åt det hållet, jag gillar att hålla ordning, säger Börje Borgström.
– Dessutom är det gott att äta. Vi äter betorna i rödbetssoppa, ugnsstekta eller kokta med smör eller chevreost.
Betor är lättodlade, säger Börje Borgström, bara man lyckas skydda dem från harar, sorkar och rådjur.
Många av åldermännen letar efter bevarandevärda frösorter i andra organisationers genbanker, eller hos privatpersoner. Sesams arbete med att samla in och identifiera fröer har också lett till att flera gamla sorter, som kålroten ”Bjurås”, numera finns tillgängliga i flera fröfirmors sortiment.
– Vår ålderman för ärtor, Agneta Magnusson, kunde genom detektivarbete identifiera lokförare Bergfelds jätteärt. Den är väldigt bra, med stora skidor som går att äta i sin helhet och god smak. Ibland säljs den också på Blocket till dyra priser, även om den numera är spridd och kan köpas i handeln, säger Börje Borgström.
Flera fröer som Sesam har identifierat har också plockats in i nordiska ländernas gemensamma frögenbank, eller NordGen, vars byggnad ligger på Svenska lantbruksuniversitetets campus i Alnarp, tio kilometer nordost om Malmö. På NordGen finns omkring 33 000 fröprover från växter som är viktiga för det nordiska lantbruket. Här bevaras även ett åttiotal potatissorter.
– I genbanken bevarar vi mestadels frön från sorter som inte längre finns på den så kallade sortlistan och som oftast inte kan hittas i kommersiell försäljning någonstans, säger Ulrika Carlson-Nilsson, senior forskare vid NordGen.
Bondbönan Nylands-Nisse (döpt efter en farbror som odlade den i Västmanland), ”puggor” (ett skånskt ord för gråärt) från Ballingslöv, och märgärtan Zinkgruvan, uppkallad efter den plats i Närke där den ”hittats”. Moroten gul jätte, härjedalsk skålrova, och ett dussintal potatissorter. Det är några av skatterna i NordGens frysar. Tidigare gjorde genbanken fler egna insamlingar i naturen.
– Nu kommer nytt material till genbanken oftast genom att folk vänder sig till oss med olika växter. Det kan vara forskningsprojekt och växtförädlingsprogram som tar slut och då vill man inte att växtmaterialet ska gå förlorat. Eller så kan det handla om privatpersoner som odlat en viss lantsort i många år och inte vill att den ska försvinna när familjemedlemmar går i graven, säger Ulrika Carlson-Nilsson.
Samtliga nyinkomna fröprover rensas och torkas, sedan vägs de, testas för grobarhet, paketeras och läggs därefter i en av genbankens frysar. Där finns de tillgängliga för forskare, växtförädlare, skolor, museer, hembygdsgårdar och botaniska trädgårdar som vill odla gamla kulturväxter. Med jämna mellanrum – ungefär vart tionde år – testar personalen fröerna igen för att se om grobarheten har försämrats. Visar den sig vara för låg eller om lagren behöver fyllas på odlar personalen den aktuella sorten i NordGens fält eller växthus och samlar in nya fröer.
Ibland får de frö över vid uppförökningen. Varje vår skänker NordGen bort det de inte behöver till allmänheten. Frö kan beställas mot en administrativ avgift via den egna webbutiken, som är öppen fram till 31 maj. Antalet beställningar ökar för varje år och utbudet av tillgängliga fröer tar ofta snabbt slut, då hugade odlare hänger på låset och beställer direkt när butiken öppnar vid midnatt den 1 mars varje år. Hittills i år har NordGens personal packat över 1 200 ordrar, med uppemot 6 000 produkter. Det är nästan fyra gånger så många ordrar som år 2018.
Hur uppstod då idén till att sprida sitt överskott till allmänheten? Jo, säger Ulrika Carlson-Nilsson, vill man bevara den odlade mångfalden räcker det inte att bara samla frön i frysar.
– Fröna vi har i vår genbank ska användas och inte bara ligga gömda i valvet. Det är precis lika viktigt att de kommer till användning som att vi bevarar dem på ett säkert sätt.
Hon förklarar att NordGens verksamhet med att bevara nordiska kulturgrödor är fysiskt uppdelad på tre olika ”lager” – fröer finns i Alnarp, ett back up-lager i Danmark, och så en sista livlina, ”domedagsvalvet” på Svalbard, som också drivs av bland annat NordGen och är ett gemensamt säkerhetsvalv för hela världens frögenbanker.
– Från Svalbard ska inget tas ut förutom i absoluta krisfall, till skillnad från frysarna i Alnarp, säger Ulrika Carlson-Nilsson.
Samtidigt ser hon helst att privatpersoner inte beställer frön av samma sorter år efter år, utan att de också lär sig att ta egna frön från dem och helst också skänker sitt överskott vidare.
Varför ska gemene man odla köksträdgårdens gamla trotjänare? Ulrika Carlson-Nilsson säger att det handlar om att bidra till att bevara det nordiska odlade kulturarvet och hjälpa till så att inte dessa kulturväxter går förlorade tillsammans med de viktiga gener de bär på.
– När man förr tog eget utsäde på sin gård eller i en by tog man det från de plantor som klarade säsongen bäst. Genom denna selektion blev den egna lokala ”sorten” mer anpassad till de lokala förhållanden i just den regionen.
Dessa så kallade lantsorter fick ofta en genetisk variation som kan ge de gamla köksväxterna större möjlighet än de moderna att anpassa sig till framtidens väderförhållanden och sjukdomar, berättar Ulrika Carlson-Nilsson.
– Vi vet inte idag när vi kan behöva en viss typ av gen. Därför är det viktigt att odla dessa äldre växter vidare och se till att de lever kvar.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
