Här är fabriken där arbetarna tog över

Efter att ha passerat strykjärnsmuseet och lokaltrafikmuseet i Malmköping kommer du fram till en oansenlig, grå industribyggnad som det står Tjeders på. Det varken syns, hörs, luktar, eller känns som någonting annat än precis vad det är: En fabrik där det tillverkas larmsystem.

Här jobbar 30 personer med att fästa elektroniska komponenter på kretskort och att montera knappar på vita plastkuber. Det ser inte ovanligt ut för omvärlden. Men bakom den grå fasaden pågår någonting som är mycket sällsynt i den svenska industrin: Företaget ägs av arbetarna själva och styrs demokratiskt.

De som jobbar här har inte bara möjlighet att rösta i valet till kommun, landsting och riksdag utan har en fjärde valsedel som de kan använda på arbetsplatsen. Varje medarbetare har insyn i ekonomin, har möjlighet att lägga fram förslag och att rösta om dem på bolagsstämman och har dessutom en andel i vinsten.

– Att vi äger det själva märks framför allt i kontakten mellan människorna. Här är man mer en person än en titel, säger Linus Svensson som sitter i industrihallen och gör displayer till larmprodukterna.

Han har tidigare jobbat i andra industrier men sökte sig aktivt till Tjeders.

– Produktionscheferna sitter nära oss rent fysiskt och inte i någon annan byggnad långt bort, som det var på min förra arbetsplats. Men vi är också mer lika i och med att vi också är delägare och kan enas genom det.

Mitt emot Linus Svensson sitter Marta Kindl i oset av lödtenn. Hon är inte bara delägare och anställd, utan sitter i både ägarstiftelsens styrelse och i bolagsstyrelsen.

– Jag jobbade på Ericsson i Katrineholm i åtta år förut. Men efter att ha upplevt detta vill jag inte jobba på en arbetsplats som inte styrs demokratiskt igen, det kommer inte att hända, säger hon.

Ägare genom stiftelse

Dags att stoppa bandet. Vad är det för styrelser som Marta Kindl sitter i och hur kunde bolaget hamna i arbetarnas ägo? Historien tar sin början redan 1942 när Lars-Axel och Lena Tjeders startade ett företag för att tillverka brandlarm.

Strax därefter började de också att tillverka ett könummersystem och fick Östermalms saluhall i Stockholm som en av sina första storkunder. Brandlarmssektionen såldes 1966 till LM Ericsson och verksamheten inriktades på tillverkning och försäljning av signal- och larmssystem, såsom patientradio till sjukhus och trygghetslarm till äldreomsorgen.

Företaget växte och frodades men Lars-Axel och Lena Tjeder hade inga gemensamma barn – så de testamenterade aktierna till de anställda. Sedan 1989 är bolaget därför majoritetsägt av en personalstiftelse. En minoritet av aktierna ägs sedan direkt av enskilda anställda, men ingen individ får äga mer än fem procent av aktierna och en så kallad hembudsklausul försäkrar att aktierna inte kan säljas till någon som inte jobbar där.

Rösträtt grundat på deltagande

Den som blir anställd på Tjeders blir automatiskt medlem i ägarstiftelsen och får därigenom rösträtt. Det kan därför sägas att bolaget styrs efter principen en person – en röst istället för en aktie – en röst. På bolagsstämman delegeras sedan makten till en styrelse som tillsätter en vd, vilket i Tjeders fall är Marie Svensson.

– Företaget hade aldrig funnits kvar om det inte blivit personalägt, det är jag övertygad om. Vi kan inte köpas upp, det finns ingen anledning för oss att lägga ned, plundra bolaget eller flytta produktionen eftersom vi ju själva bor och lever här, säger hon och fortsätter:

– Har man huvudkontoret någon annanstans är man ett pennstreck från att bli nedlagd.

Du sitter på ett mandat från de anställda och är ansvarig inför dem. Hur märks det?

– Det är nära till besluten och de som ska bestämma har insyn i verksamheten och vet vad det handlar om. Det är inte något kontor långt borta där det sitter ansiktslösa ägare som jag ska svara inför. Det finns också ett genuint intresse bland alla att göra sitt bästa. Jag upplever att det är stor skillnad jämfört med andra företag där jag jobbat, säger vd Marie Svensson.

Vad ser du för problem med att det är de anställda som äger bolaget?

– Egentligen ser jag inga särskilda bekymmer för oss som inte finns för andra bolag, såsom snåriga regelverk som borde kunna underlättas. Möjligen så finns det en risk för oss att vi blir hemmablinda, men för att undvika det så tar vi in viss extern kompetens, exempelvis har vi valt en styrelseordförande som inte jobbar här på företaget annars för att få lite fräscha ögon.

Kan det vara svårare för dig att ta obekväma beslut, än för en vd på ett konventionellt ägt bolag?

– Det är alltid svårt att ta sådana beslut men de behöver också alltid tas, oavsett vem som äger så det är ingen skillnad egentligen. Förutom att vi i ledningen i ett personalägt företag kanske behöver vara ännu mer transparenta och öppna med varför vi gör som vi gör.

Bredvid den stora industrihallen finns ett tryckeri. Tjeders gör nämligen sina larmprodukter från ax till limpa. Nästa gång du ser en vit plastkvadrat med en röd knapp som det står ”nödsignal” på så kan du tänka på Conny Carlsson i Malmköping. Det är nämligen mycket troligt han som har tryckt dit bokstäverna.

Conny Carlsson har jobbat på Tjeders i hela sitt 43 år långa arbetsliv och är en av de få som faktiskt har träffat de mytomspunna grundarna, makarna Tjeders.

– När Lars-Erik var här och bestämde så fick man absolut inte spela musik på radion. Det skulle bara vara P1, inget annat gällde, säger han och sätter sig vant vid tryckerimaskinerna.

– Det bästa är att jag har ett fritt jobb. Jag gör mitt jobb och ingen lägger sig i, konstaterar han.

– Att jag är med som delägare märker jag genom att jag får veta vad som är på gång och också har möjlighets att delta i besluten.

Delar på vinsten

En som till skillnad från Conny Carlsson inte har så lång erfarenhet från just Tjeders är produktionschefen Marcus Eriksson, som anställdes i somras. Han hade tidigare varit på ett annat industriföretag, SKF, som har produktion på 100 platser runt om i världen och har familjen Wallenberg som storägare.

– På SKF blev jag bara en pusselbit. Här är jag istället en del av företaget. Man stämplar inte bara in utan man vill vara med och bidra till utvecklingen. Som chef så behövde jag tidigare ägna mycket tid åt at motivera de anställda, men det slipper jag här, säger Marcus Eriksson.

Utöver den demokratiska aspekten finns även en ekonomisk sida. De anställda på Tjeders delar lika på det eventuella överskottet genom en vinstandelsstiftelse. Hur mycket pengar som ska återinvesteras, delas ut eller användas till löneökningar är sådant som behandlas på bolagsstämman.

– Vi lever i samma verklighet här eftersom vi har insyn i verksamheten, tar beslut tillsammans och sedan hjälps åt att uppfylla dem. Till skillnad från att någon sitter på andra sidan Atlanten och bestämmer och kammar hem vinsten, säger Marcus Eriksson och fortätter:

– Det betyder också att man får stå upp för besluten på ett helt annat sätt här, det är svårare att gömma sig eller att skylla på någon annan eftersom jag har haft möjlighet att påverka de beslut som fattas.

”Detta är framtiden”

Tjeders industri firar i år 30 år som personalägt företag. Men än i dag möts vd Marie Svensson, som också sitter i Svenskt Näringslivs kommitté för små och medelstora företag, både av nyfikenhet och okunskap när hon berättar för andra om Tjeders.

– Det är ett jättestort intresse, nästan alla jag möter tycker att vi har en jättespännande modell. Jag själv är övertygad om att detta är framtidens sätt att äga företag. Särskilt med tanke på att vi står inför en utmaning när det kommer till generationsskiften, med åldrande bolagsägare. Det här är ett sätt att se till att företagen inte bara lever vidare utan också finns kvar lokalt på orten, säger hon.

Varför bedömer du att det inte finns fler personalägda företag i Sverige?

– Jag tror att det beror på osäkerhet och rädsla. Man tror inte att personalen klarar av att bära ägarskapet. Men vi är ju ett levande exempel på att det går, säger Marie Svensson.