Samma höst fick han permanent uppehållstillstånd. Efter en tid återfick han kontakten med en kvinna han känt sedan han var liten.
– Yasmin och jag brukade umgås när jag följde med min pappa till Kabul, där hennes familj bodde. Pappa kände hennes familj, berättar Rashid.
De höll kontakten, pratade ofta. 2013 åkte Rashid tillbaka till Afghanistan och gifte sig med Yasmin.
Både Rashid och Yasmin är hazarer, en etnisk grupp som historiskt utsatts för diskriminering och förföljelse i Afghanistan. Hazarer har i omgångar tvingats fly landet, och hotet har ökat sedan talibanerna tagit över makten. Amnesty international har rapporterat om massakrer av hazarer, och att de torterats innan de mördats. Flera organisationer har de senaste månaderna varnat för att hazarer riskerar att utsättas för folkmord i Afghanistan.
Sedan 2013 har Rashid återvänt till Kabul så ofta han kunnat, ofta flera gånger varje år. 2015 får paret en dotter, Julia. Men han är alltid rädd när han är där.
– Jag berättar aldrig för någon att jag är där och jag är försiktig. Det är min dröm att vi ska kunna leva i Afghanistan, men det kan aldrig bli så. Det är för farligt.
Paret har ansökt om uppehållstillstånd för Yasmin, men Migrationsverket anser inte att hon kan styrka sin identitet. När USA lämnade Afghanistan blev situationen ännu svårare. Yasmin var gravid igen och Rashid kunde inte längre åka till Kabul. Han mejlade myndigheter och flyktingorgan, berättade om sin situation och om sin familj och bad UD evakuera dem.
Kan inte lämna landet
Dottern Sina föds sista veckan i november. Hon är svensk medborgare genom sin pappas medborgarskap, och Yasmin och Rashid försöker få henne registrerad hos Skatteverket, men de uppmanar paret att gå till en svensk ambassad. När Rashid mejlar till svenska ambassaden i Kabul, som numera verkar från Sverige, får han ett autosvar med hänvisning till Migrationsverket eller UNHCR. På motsvarande myndighet i Afghanistan släpps Yasmin inte in när hon går dit för att registrera den nyfödda dottern.
– Gubbarna utanför skrattade åt henne. När hon envisades sa de åt henne att hämta sin man. Hon kan inte ta sig därifrån om inte UD hjälper henne, säger Rashid.
Yasmin är nu ensam kvinna och hazar med två små döttrar i Kabul. Hon har inget manligt nätverk, hennes föräldrar har tvingats fly.
– Min fru är väldigt rädd. Hon vet inte vad hon ska göra. Vår yngsta dotter har blivit sjuk, hon har en infektion genom naveln.
Feber, dålig aptit och allmänpåverkan, som Sina har, kan vara tecken på sepsis. Något som i Sverige ska behandlas akut på barnklinik.
Rashid blir desperat. I mejlkorrespondensen med Utrikesdepartementet, UD, som Dagens ETC tagit del av, ges inga svar om barnet. Istället hänvisas paret till Migrationsverket, som hänvisar vidare till Skattemyndigheten. De i sin tur hänvisar till svenska ambassaden i Kabul, som är stängd.
– De ger mig olika svar, alla bollar vidare till någon annan. Ingen hjälper oss. Jag förstår inte. Vad ska jag göra?
Har rätt till nationalitet
Svaren stressar Rashid. I ett mejl från september skriver en handläggare på UD: ”Jag förstår att ni befinner er i en svår situation. UD har till uppdrag att bistå svenska medborgare och personer med uppehållstillstånd i Afghanistan. Vi kan inte hjälpa medborgare i andra länder”.
– Min dotter är svensk medborgare genom mig. Hon har rätt att få hjälp, hon är sjuk i ett land där hon inte kan få hjälp. Varför hjälper inte Sverige mitt barn?
Enligt Barnkonventionen, som både Afghanistan och Sverige ratificerat, har alla barn rätt till en nationalitet. Eftersom Sina befinner sig i Afghanistan är ansvaret ytterst deras. Karin Sjömilla är barnrättsjurist hos Rädda barnen. Hon säger att frågan bör hanteras av UD, eftersom Sverige har ett samordnande ansvar för svenska medborgare utomlands.
– För att det här barnet ska få sina rättigheter säkrade så är det UD de måste vända sig till.
Hon säger också att om Sverige har vetskap om att ett barn som sannolikt har svenskt medborgarskap befinner sig i ett land utan svensk ambassad, så bör UD försöka bistå i att klargöra identiteten på barnet och möjliggöra att barnet kan återförenas med föräldern i hemlandet, som i det här fallet kan vara Sverige genom pappans medborgarskap.
– Samtidigt är det svårt. För att Sverige ska kunna agera så måste det finnas ett samarbete med myndigheterna i landet, och det är svårt nu med tanke på talibanstyret, säger hon.
Kan inte evakueras
Emelie Rennerfelt är kansliråd på den konsulära gruppen på UD. Hon bekräftar att Sverige inte kan agera på plats i Afghanistan i nuläget, och påpekar att UD sedan flera år tillbaka avrått från resor till landet.
– Det är ett extremt ansträngt läge i Afghanistan, men det konsulära uppdraget begränsas just nu på grund av det rådande säkerhetsläget. Då är man hänvisad till det landet där man befinner sig i.
Hon säger att de kan söka upp en svensk ambassad i ett närliggande land, men för att det ska vara möjligt måste barnet få ett afghanskt pass, vilket är omöjligt så länge barnet inte registreras och får en nationalitet. UD kan heller inte hjälpa familjen med resehandlingar för att de ska kunna lämna Afghanistan.
– Det är ju så att man ska inställa sig personligen och barnet ska vara med. Det är det som krävs när de ska ansöka om ett pass, säger hon.
På fredagen den 10 december rapporterade Ekot att 150 personer evakuerats från Afghanistan, och utrikesminister Ann Linde skrev på Twitter att ”Arbetet med att hjälpa människor i Afghanistan som Sverige samarbetat med fortsätter med oförminskad styrka”. Men det ser inte ut att hjälpa Rashid och familjen.
– Det är inte aktuellt med evakuering av svenskar, utan det är andra grupper det rör sig om, säger Emelie Rennerfelt och fortsätter:
– Jag ser det som svårt just nu att vi inom vårt mandat ska kunna göra någonting i Afghanistan.
Strax efter att Dagens ETC pratat med Rashid kommer rapporter om explosioner i området där Yasmin, Julia och Sina bor. Han kan inte släppa tanken på att de är i fara, varje dag.
– Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan inte ens ta en dag i taget, jag måste ta varje sekund för sig. Jag vet inte hur jag ska hjälpa min familj.
