– Jag var inställd på att vi aldrig skulle lyckas, så det var en häftig känsla när jag kissande på stickan. Vi har fått kämpa med så mycket, det kändes fantastiskt att det här inte blev jobbigt och psykiskt påfrestande, säger hon.

När hennes dotter föddes 2011 fick Hanna Öhman från Älvsbyn i Norrbotten en av de allvarligaste förlossningsskadorna man kan få, en så kallad sfikterruptur, som innebär att man spricker hela vägen från slidan till ändtarmsöppningen.

Satte livet på paus

Det är andra gången Dagens ETC intervjuar Hanna Öhman. Förra gången, i december 2015, hade hon genomgått 18 operationer och fått en tillfällig stomipåse på magen för att avlasta tarmen. Nu är hon uppe i närmare 30 operationer och stomin är kvar.

Redan förra gången vi pratade hade Hanna bestämt sig för att inte låta sig stoppas av skadan. Hon bloggade öppet om livet som förlossningsskadad och beskrev tuffa situationer med humor.

Men när hon nu ser tillbaka på de första åren efter skadan säger hon att hon nog satte livet lite på paus. Tanken att hon snart skulle bli frisk och att livet skulle bli som vanligt igen fanns hela tiden där. Nu är det lite annorlunda.

–  Nu har jag levt med skadan så länge så det känns som att jag inte vet någonting annat, säger hon.

Enligt statistiken drabbas var tjugonde förstföderska av en bristning av grad tre eller fyra. Men Hanna Öhman tror att mörkertalet är stort. Hon har kontakt med flera förlossningsskadade via en grupp på Facebook och berättelserna om kvinnor vars skador inte tagits på allvar är många. Deras skador har upptäckts och lagats först när de efter egen begäran kommit till någon av landets få experter på förlossningsskador.

– Det krävs kompetensutveckling inom vården, och att man har stake att skicka patienten vidare om man märker att man själv inte har rätt kompetens, säger Hanna Öhman.

Beredd på tuff tid

Hon har varit sjukskriven sedan mitten av graviditeten och barnet kommer att födas med planerat snitt. Förlossningsskadan gör att Hannas kropp inte klarar av en vaginal förlossning till.

Tiden efter att Selma föddes var tuff. Ett av de jobbigaste minnena är att hon lades in på sjukhus bara några månader efter förlossningen och inte kunde vara med dottern. Hon är inställd på att det kan lika jobbigt när Selmas syskon, en lillebror, kommer.

– Jag är orolig att jag kommer att bli sjuk efteråt. Att det händer någonting som gör att jag inte kan vara med barnet. Sedan är det mycket vardagsgrejer också, som andra tar för givet. Att kunna gå på långpromenad och fara på babysim. Sådana grejer känner jag att det kanske inte blir den här gången heller. Men nu är jag bättre förberedd på att det kommer att bli tufft, säger hon.

Samtidigt känns tillvaron allt annat än svart. Hanna Öhman säger hon att hon har haft tur med så mycket annat i livet, och att det har hjälpt henne att må bra psykiskt trots skadan. Hon har familj, vänner och ett jobb hon älskar.

– Vissa jag träffar säger ”men gud stackars dig”. Men jag känner inte så själv. Det är vad det är, och det blir vad man gör det till. Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha fått en diagnos där läkarna sa att jag bara har sex månader kvar att leva. Det här går faktiskt att leva med. Det känns ganska ljust och hoppfullt, säger hon.