BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Så har jag också tänkt, men när man själv har varit i den situationen förstår man att någon kan bryta ner en så mycket – bit för bit, säger Lena Sandlin.
Varje år dör 17 kvinnor till följd av våld i nära relationer. Det är nog nu, tycker Lena Sandlin och Jenny Eriksson i Umeå. De vill använda sina egna erfarenheter för att uppmärksamma våldet och har bildat föreningen Hand i hand för kvinnofrid. Nyligen har de också börjat samarbeta med Socionomer utan gränser. Organisationens expertgrupp jobbar med ett lagförslag om samordning av myndigheters arbete, för att alla inblandade parter snabbt ska kunna få en helhetsbild av våldet. Syftet är att kunna stoppa förövaren och förhindra dödsfall.
Men misshandel i en relation behöver inte endast innebära fysiskt våld. Den kan även ta former som psykisk, sexuell, ekonomisk och social misshandel, och medför ofta väldigt mycket skam för den drabbade.
– Jag har varit med om dem alla. Skammen bottnar i att man tillåter sig själv bli behandlad så illa, och vad man utsätter sina barn för, säger Jenny Eriksson.
Hon och Lena Sandlin har egentligen inte känt varandra särskilt länge, men efter att båda hade avslutat varsin destruktiv relation tog de kontakt med varandra och började dela sina upplevelser.
– Jag har aldrig visat mina blåmärken. Jag har ljugit för kollegor som har frågat hur jag har mått, då jag gått ner mycket i vikt. Det var en sådan lättnad när jag pratade med Lena.
– Då hade jag heller inte talat om mina upplevelser över huvud taget, men så började jag prata med Jenny och vi stöttade varandra. Det är så viktigt att få dela sådant här med någon som har varit i en liknande situation, och där startade Hand i hand för kvinnofrid, säger Lena.
De destruktiva relationerna började på liknande sätt för dem båda. Det var intensivt och allt gick rätt fort.
– Det var jättepassionerat i början. Verkligen en intellektuell passion. Han ville att jag skulle börja jobba med honom och så småningom isolerades jag från vänner och familj. Efter ett tag visste jag inte om det var mina eller hans tankar som jag tänkte. Det tog ungefär ett år innan jag fick se det verkliga monstret i honom. För dig gick allt fortare, säger Lena till Jenny.
– Ja, och han utsatte mig snabbare för mer fysiskt våld också. Han köpte dyra smycken och vi flyttade ihop efter några veckor. Efter ett tag fick jag inte äta på jobbet. Han tyckte att jag var för tjock och behövde gå ner i vikt, så han hämtade mig varje lunch. Alla såg ju att jag var så kontrollerad. Efteråt är det svårt att förlåta sig själv. Att det har fått gå så långt. Jag ifrågasatte om detta verkligen hade hänt, säger Jenny.
Lena berättar att början till vändningen var när hon reagerade över att ett av hennes barn blev begränsat i sitt liv. Hon kände att det inte var okej, så hon sökte professionell hjälp.
– Jag gick i tre månader och fick hjälp med att lägga pusslet. Där såg jag så tydligt hur jag hade blivit isolerad, borttagen från arbetet och fast i hemmet. Jag kunde se på mitt liv med nyktra ögon, tack vare detta, säger hon.
Lena lämnade mannen, men terrorn slutade inte där. Hon kände sig övervakad och förföljd, så när han efter ett tag träffade en ny kvinna kändes det bra – han släppte greppet om henne lite.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jenny tog sig ur det destruktiva förhållandet efter ett halvår och flydde till en vän där hon fick bo.
De har båda polisanmält vad de har utsatts för, men utan fällande domar. Ord står mot ord.
Så här efteråt är det inte hämnd som de är ute efter. Att komma bort från situationen och få stopp på handlingarna är tillräckligt. Nu är de ute på andra sidan, men det har tagit tid och kraft.
– Att jag har ljugit obehindrat för att skydda honom är en obehaglig insikt som jag har fått om mig själv, säger Lena.
När de märkte hur mycket deras samtal betydde växte en vilja att få stötta andra, både män och kvinnor, i samma situation. Det började med en Facebooksida för att nå ut, och det är många som har tagit kontakt med Lena och Jenny den vägen.
Behovet av att få prata
Eftersom behovet av att få prata var så mycket större än vad de hade kunnat förutse, bildade de tidigt i höstas föreningen Hand i hand för kvinnofrid, där de båda sitter med i styrelsen. Nu finns kontaktpersoner också i Stockholm, Göteborg och Gävle.
Syftet med föreningen är att väcka tankar hos människor som lever med en destruktiv partner, men även att lyssna och vara den nyktra parten som kan berätta om att situationen som de hjälpsökande befinner sig i inte är normal.
– Det gäller också att ha respekt för var de som hör av sig är i sin process. Vi är en första instans och ska hjälpa till när kvinnor tvekar inför om de ska gå eller stanna. Vi är medmänniskor som har egna erfarenheter av detta och vi vet hur vi själva tänkte. Att ge dessa kvinnor en röst – det är mitt ansvar, säger Lena.
En sanning
När man har levt med någon som om och om igen talar om för en hur värdelös och oduglig man är, blir det till slut en sanning. Dessa tankar kan vara orsaken till varför så många aldrig tar sig till kvinnojouren exempelvis.
– Den lärdom som jag har fått är att det inte spelar någon roll vem du är – drabbade finns överallt. De som hör av sig är lågavlönade, vd:ar och kända människor. Alla kan hamna där, säger Lena.
– Våra samtal kan göra att någon vågar ta det där steget. Kan vårt arbete hjälpa en kvinna att lämna en misshandelssituation så är det värt allt, säger Jenny Eriksson.
