Det Emil Hellerud knåpar på är en av redaktionens och Daniel Anderssons många uppföljningar på bautagranskningen ”Undercover i trollfabriken”. Han jäktar iväg och lämnar rummet för att ta ett samtal. 

Daniel Andersson hämtar kaffe och slår sig ner. För att vara reportern bakom granskningen som orsakat Tidöpartiernas hittills största kris och ordkrig är han oväntat lugn. Och sakernas tillstånd är bra, säger han.

– Jag är förvånansvärt pigg. Förvånansvärt glad. Och jag sover förvånansvärt bra. Ungefär så, säger Daniel Andersson och skrattar till. 

”Lever på adrenalin”

Nu har Sverigedemokraterna gått till full motattack mot Kalla fakta, och redaktionen jobbar hårt för att hinna med i allt. Men så fort dammet lägger sig är Daniel förberedd på att känna sig både tom och trött.

– Jag lever väl på något slags adrenalin. Jag misstänker att resten kommer när allting har ebbat ut på riktigt.

Den enorma motattacken och Tidökrisen efter publicering är två saker som redaktionen i TV4-huset inte riktigt hade räknat med. Visst förstod man att wallraffandet och avslöjandet om trollfabriker och nätkrigare skulle få uppmärksamhet. Men i sannolikhetskalkylen låg annat före.

– På förhand såg jag två vägar som SD kunde ta. Den ena vägen var att halvpudla och erkänna ett misstag. Eller att ledningen skulle säga att Joakim Wallerstein agerat på eget bevåg. Och att några huvuden får rulla. Den andra vägen var den mer konfrontativa. Och det blev ju väldigt konfrontativt mot nästan precis alla nu.

Även om Daniel Andersson spelat en roll för att wallraffa som konservativ SD-tupp har han aldrig ljugit om vem han är. När han tog fram rollen och vem han skulle vara bestämdes det snabbt att han skulle vara sig själv och inte hitta på en bakgrund.

– Det hade nog varit bekvämare att wallraffa som någon annan, särskilt under så här lång tid. 

Det var inte självklart att Daniel skulle ge sig in i ett års wallraffande åt Kalla fakta. Att det blev just han och just nu handlar med om slump, tid och tur. Och han stod och vägde mellan Kalla fakta och att ta ett jobb på radion på P4 Sörmland.

Varför valde du Kalla fakta framför P4 Sörmland?

– Ja, det är en bra fråga. Det är framför allt för att jag landade i att det här var viktigt nog. Bara misstanken om att ett stort politiskt parti medvetet och under så lång tid manipulerar och har manipulerat det demokratiska samtalet genom anonyma konton. Det är intressant, allvarligt och relevant. Men det första halvåret av projektet kände jag nog inte att det var helt nödvändigt att just jag skulle göra det. Jag var praktikant när vi drog igång. Sedan i oktober låg en tjänst ute hos SD. Och då blev det som att bara jag kunde göra det precis då. Jag landade i att det var viktigt nog, även det nog hade varit mer bekvämt och härligt att jobba som reporter på P4.

Ledande roll i unikt gräv

När Kalla fakta insåg att de var något stort på spåren fick den samhällsintresserade praktikanten Daniel plötsligt en ledande roll i ett unikt gräv om politiskt sprängstoff av högsta kaliber. Arbetet skedde i princip dygnet runt och även om delar av vardagen fick ta stryk höll Daniel hårt i den lilla fritid han hade kvar. Annars hade han nog mått mycket sämre under wallraffandet, säger han.

– Det tog mycket energi. Och det var mycket jobb. Men det var viktigt för mig att under hela projektet kunna hålla isär de två... De två personerna som jag var. Ja, vad man nu säger. Mitt vanliga jag behövde finnas och få utrymme. Jag var tvungen att prioritera jobbet och uppdraget ganska mycket, men jag tappade inte bort umgänget helt. Det var det bästa sättet att vila och ladda batterierna. Sammantaget tog det här jobbet väldigt mycket energi. Men det tror jag på ett sätt var bra, för jag har sovit som en stock varje natt. Och det gör jag fortfarande. För att man är så slut när man går och lägger sig.

På morgonen tog jag på mig en annan frisyr och kavaj och gick in i rollen. 

Det var lite som teater att klä sig i rollen som konservativ kommunikatör, säger Daniel. Och rent psykologiskt var det viktigt att ha små tokens och symboler som skiljde TV4-Daniel från SD-Daniel. 

– Jag tror att det är livsviktigt om man ska wallraffa. På morgonen tog jag på mig en annan frisyr och kavaj och gick in i rollen. Och på kvällen tog jag av det och blev mig själv igen. Min sambo brukade skratta åt mig under den här tiden, hon såg inte så stor skillnad. Men för mig var det livsviktigt.

Du såg kostymen och det bakåtkammade håret som dina arbetskläder egentligen? 

– Ja, exakt så. 

Hur mycket visste din sambo? 

– Hon visste allt. Hon var den enda förutom en väldigt liten och tight grupp här på redaktionen som överhuvudtaget visste något om projektet. Det var väldigt, väldigt viktigt för mig för att jag skulle klara av att göra det här så länge. Och för att bolla tankar och känslor med någon som inte är mitt i projektet.

Wallerstein gillade ambitionerna

När wallraffandet drog igång och under tiden det pågick fick Daniel presenter från andra i Kalla fakta-teamet. 

– Jag har två Günter Wallraff-böcker hemma numera. Men jag har inte ens öppnat dem. Det kanske hade varit smart att läsa på mer om det men för mig var det viktigare att sätta mig in i vad den sverigedemokratiska konservatismen består av. Den här omdaningen som skiljer sig ganska mycket mot hur det svenska konservativa fältet såg ut bara för några år sedan. Och hur miljön, som jag skulle ta mig in i, faktiskt såg ut. Hur uttrycker de sig? Hur klär de sig? Var hänger de? Det var den viktiga researchen. 

Hur uttrycker de sig? Hur klär de sig? Var hänger de? Det var den viktiga researchen. 

Och att gå in i att bli SD-Daniel var inte så svårt. Det var värre att snabbt behöva lära sig filmklippningsprogram som Adobe Premier. 

– Vi bestämde att jag bakåt i tiden bara skulle vara jag. Det gjorde också att det blev enkelt att på uppstuds svara på konfrontativa frågor. Jag kunde berätta att jag jobbat på Göteborgs-Posten, att jag var journalist och var jag kom ifrån. Sedan hade jag en påhittad målbild om att jag ville bli en politisk makthavare. Det ändrades till att jag ville hamna i Joakim Wallersteins position i framtiden. Och det gillade han.

Den ursprungliga planen var en dokumentärserie med knappt någon speakerröst alls där man visade tittarna hur det gick till inne på trollfabriken. Men man landade snabbt i att det behövdes lite guidning så att mer av kontexten och begreppen blev begripliga.

– Det var energikrävande att jobba heltid och samtidigt hela tiden behöva tänka på vad vi behövde dokumentera, lyssna på det som sas och hålla koll på allt som händer. Och jag ville verkligen ut varje dag. Framför allt när jag jobbade på kommunikationsavdelningen. Jag längtade till det skulle vara slut. För det är så mycket skönare att ha ett vanligt liv.

Var ni nära på att avbryta någon gång?

– Det gick upp och ner lite hela tiden. Om jag inte hade fått jobbet på kommunikationsavdelningen hade vi fått kliva ut. Jag ville kliva ut jättemånga gånger, och då fick Emil (Hellerud) hjälpa mig att zooma ut och pusha mig lite. Visa hur långt vi hade kommit och sådant. Och hur nära vi var målet. Emils roll var viktig för att jag skulle orka. Att jobbet tog slut när det tog slut var att vi landade i att vi hade något så pass långt som vi bedömde var möjligt. 

Och när det var dags att lämna SD hade Joakim Wallerstein redan blivit misstänksam.

– Den sista frågan vi jobbade med var att se om och hur mycket Jimmie Åkesson kände till. Den frågan visade sig vara otroligt känslig. Jag hade på ett ganska indirekt sätt försökt ställa den frågan och då blev jag misstänkliggjord ganska ordentligt. Jag kunde inte ställa den frågan utan att misstanke skulle väckas och då var det inte längre motiverat att vara kvar.

”Så pass grov jargong”

I efterhand försöker Sverigedemokraterna säga att Daniel Andersson själv provocerade fram hetsiga uttalanden och rasistisk jargong. Det stämmer inte alls, säger han, och eftersom allt finns inspelat är det enkelt motbevisat.

Jag kunde inte stoppa mig själv, helt enkelt. Det var en kroppslig reaktion av det som hände runt omkring. 

– Strategin var att jag inte aktivt skulle bidra till eller skapa någon jargong. Jag var där för att dokumentera och i största möjliga mån vara en fluga på väggen eller vid skrivbordet. Och att inte säga så värst mycket alls. Sedan var det väldigt konstigt att befinna sig i en så pass grov jargong. En sak jag inte kommer ihåg själv men som vi såg när vi gick igenom det inspelade materialet är att jag efter vissa samtal kunde sitta och bara skaka på huvudet. Jag kunde inte stoppa mig själv, helt enkelt. Det var en kroppslig reaktion av det som hände runt omkring. 

När Jimmie Åkessons dundrande försvartal publicerades på Youtube blev redaktionen förbluffad. De hade precis kommit tillbaka från lunchen när nyhetsnotiserna kom, och tittade på filmen tillsammans. 

– Jag var förvånad och orolig, på ett sätt. Minnesbilden när vi står inne på redaktionen och alla tittar med mer eller mindre tappade hakor kommer jag ha kvar i huvudet under en lång tid.

Vad var du orolig för?

– Det var ju en krigs... Han uppmanade till någon typ av agerande. Munnen och orden sa gå och rösta. Men kroppsspråket och kontexten sa agera mot det här upplevda vänsterliberala etablissemanget. Och då blev jag orolig för att vi och kanske framför allt jag skulle bli någon symbol för det etablissemanget och allt som är fel med det. 

Att bli anklagad för att vara en spion, sabotör och för att delta i ett proxykrig känns läskigt, säger han. 

– Det är otroligt konstigt och läskigt. Jag har aldrig känt mig så säker på att vi har på fötterna för det vi påstår, och jag har gjort ett jobb på SD som Joakim Wallerstein verkar vara nöjd med. De använder delar som jag har varit med och skapat och tagit fram i sin valkampanj nu. Så det känns overkligt och orimligt att de på riktigt skulle tro att jag förstört eller saboterat något. Det kan de inte tycka.

När Daniel slutade på kommunikationsavdelningen blev han också hotad av Joakim Wallerstein som berättade hur lätt de kan smutskasta och attackera någon på nätet.

– Där finns det också en oro. De sa att de kan gå på rättsligt och även svartmåla mig. Det kanske till viss del redan har börjat, men det rättsliga... Jag bär på förhoppningen att SD inte vill ha rubriker om att Sveriges näst största politiska parti stämmer en granskande journalist efter en granskning. Men risken finns där och det får jag förhålla mig till.

Så här i backspegeln. Finns det något du ångrar eller hade velat göra annorlunda? 

– Man vill väl alltid ha mer tid. Vi behövde sammanställa materialet under ganska kort tid för att kunna publicera nu. Vi landade i att vi satt på graverande uppgifter. Då måste också väljarna få veta det, man kan inte hålla på de uppgifterna till efter ett val bara för att göra en bättre produktion. Så jag tycker att vi gjorde rätt men i en drömvärld hade jag lagt ännu mer tid på att sammanställa materialet. 

Sverigedemokraterna får skylla sig själv att reportagen blev så spännande, säger Daniel Andersson.

– Det hade inte blivit så spännande om inte Joakim Wallerstein hade hotat mig vid två olika tillfällen. Om han inte hade tvingat mig att visa honom min telefon för att bevisa att jag inte spelade in vårt samtal. Det är situationen och agerandet som har skapat dramaturgin, det är inte något som vi har skapat i efterhand. Det är spännande för att det var spännande. 

Daniel tycker att det är svårt att prata om nästa steg och vad som händer härnäst men säger att redaktionen jobbar på en rad uppföljningar.

– Vi får se hur länge den här historien lever. Kanske finns det anledning att återkomma i samma fråga med ett avsnitt om vad som hände sen. Det får vi se.