Åtgärderna för arbetslösa borde vara frivilliga. Det menar sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen, som i sitt senaste forskningsprojekt tar sig an Fas 3.
Det var i ett inlägg på DN Debatt härom veckan som Roland Paulsen ifrågasatte varför det inte är frivilligt att delta i åtgärder för arbetslösa.
– Om de nu är så bra för individerna som man vill få det att låta så kan de väl lika gärna vara det. Alla partier kommer nu med sina förslag på hur man vill ersätta Fas 3, men det är ingen som vill göra det frivilligt att delta. Det tycker jag är intressant.
Roland är i sluttampen av arbetet med sin tredje bok. Han har intervjuat arbetslösa som sysselsatts i Fas 3 och arbetsförmedlare som administrerar åtgärden, men kanske helst skulle slippa.
Under projektet har det blivit tydligt att det ska straffa sig att vara arbetslös.
– Det är förljuget att påstå att arbetslöshet är så oerhört hemskt att vi måste se till att de arbetslösa får jobb. Istället borde politikerna säga som det är, att det är de som gör livet till ett helvete för de arbetslösa och att det är det som är arbetslinjen.
Arbetslösa mår bättre
Han berättar att helt arbetslösa personer uppvisar högre hälsotal, de mår alltså bättre, än personer i osäkra anställningar eller inom det så kallade prekariatet.
– Arbetslöshet skulle kunna vara ett himmelrike om man inte blev terroriserad och tvingad att delta i åtgärder och om man fick en någorlunda dräglig ersättning. Men för att det ska straffa sig att vara arbetslös lägger man ned enorma resurser på att göra livet surt för de arbetslösa. Grundtanken är att åtgärderna aldrig får bli behagligare än det sämsta jobbet på marknaden, för då minskar incitamentet att ta sig ur arbetslösheten.
Roland Paulsen är doktor i sociologi vid Lunds universitet. Han har tidigare studerat hur anställda maskar på jobbet, i avhandlingen Empty Labor. I sin första bok, Arbetssamhället, undersökte han den rådande arbetsideologin och ifrågasatte rimligheten i att vi fortfarande arbetar åtta timmar om dagen – en fråga som ofta avfärdas som oseriös och flummig.
– Tidigare generationer lyckades korta arbetstiden avsevärt, i och med att produktiviteten ökade, men vi har inte gjort något på den fronten sedan mitten av 70-talet. Det om något är väl flummigt, säger han.
Idéer sopas bort
Han konstaterar att frågan om arbetstidsförkortning är styvmoderligt behandlad i valrörelsen, även av partier där den har ett brett stöd.
– Vi har ett medielandskap som nästan helt domineras av borgerlig media och partierna sorterar bort de idéer som inte passar in där.
– Men om man nu bara tänker medie strategiskt och valtaktiskt så kunde man ha kollat upp hur många som faktiskt är för arbetstidsförkortning, vilket är en majoritet av befolkningen, och sedan drivit den här frågan hårdare, blivit nedskriven av alla liberala ledarskribenter, men ändå stått fast vid den. Jag tror att ett sådant kurage hade kunnat mobilisera ännu fler väljare.
Fyra timmars arbetsdag
Själv tycker han inte att en arbetstidsförkortning till sex timmar om dagen är tillräcklig, utan menar att fyra timmar är rimligare.
– Att gå från åtta till fyra timmar kan bli en alltför stor omställning, så sex timmar kanske är det naturliga reformsteget. Men om vi bara förhåller oss till vad som är reformmässigt realistiskt och vad som är möjligt att genomföra i vårt medieklimat, så riskerar vi att glömma bort de produktivitetsvinster vi faktiskt gjort. Vi har fördubblat vår produktivitet sedan 70-talet. Därmed kan vi idag också jobba hälften så mycket för att uppnå samma standard.
