Victor Pressfeldt grävde sönder rapporteringen om Palestinademonstranterna
Bild: Emil Malmborg
Dagens ETC
Avföring i arresten, polisvåld, iskalla celler. Vittnesmålen från Palestinaaktivisterna i Lundagård är många och allvarliga. Victor Pressfeldt, som på eget bevåg intervjuat över 20 demonstranter, saknar en kritisk rapportering av polisens agerande.
– Det finns en diskrepans mellan vad som sker på plats och vad som sägs i media.
Själv har journalisten, opinionsbildaren och doktoranden bevakat tältlägret sedan dag ett. Nu vill han ge en röst åt aktivisterna.
Frågan har stått i centrum av Victor Pressfeldts värv den senaste månaden. Historiedoktoranden, opinionsbildaren och journalisten Pressfeldt har varit på plats i Sveriges största tältläger för Palestina. Där har han, från första parkett, bevittnat hur medieberättelser tar form. Och han har inte gillat vad han sett.
Dagens ETC möter honom i Lundagård, parken mitt i stan där det propalestinska tältlägret, av aktivisterna kallat Palestinagård, låg fram till den 30 maj. Fontäner, gräsplättar och stenbyster omringar det borgliknande Kungshuset där Lunds universitets rektor håller till. Victor Pressfeldt pekar över området.
– Där hade de satt upp ett bibliotek, där nere fanns ett öppet universitet, ett permanent folkkök där borta.
Tre krav framfördes till universitetet: uttryck solidaritet med Palestina, avsluta alla samarbeten med Israel och stötta palestinsk utbildning.
Universitetet valde att inte tillmötesgå något av dem.
På sin blogg skriver rektor Erik Renström att det inte är ”universitetets uppgift att driva utrikespolitiska frågor”, att det är varje medborgares rätt att manifestera sina åsikter, men att ”universitetet ska stå fritt från påtryckningar”.
När tältlägret började etableras i mitten av maj hade Victor Pressfeldt just lämnat in sin avhandling för språkkorrektur. För första gången på länge hade han stora mängder tid till sitt förfogande. I de enorma internationella protesterna mot Gazakriget såg han något historiskt. Inte sedan 1960-talets studentrörelser hade något liknande inträffat. Det hade, tyckte han, ett uppenbart vetenskapligt intresse. Och ett journalistiskt. Så han bestämde sig för att följa det på nära håll.
Flaska? Löv? Blomknopp.
Det är tidig morgon den 30 maj. 05:40 bryts den slumrande tystnaden av en megafon. Aktivisterna får av en larmande röst 30 minuter på sig att packa ihop sina saker och frivilligt lämna tältlägret i Lundagård. De sömndruckna demonstranterna är inringade av polisen. En del gör som de blir tillsagda och lämnar lägret. Andra vägrar och sätter sig i armkrok i en stor ring.
Området är avspärrat och utanför avspärrningen står en grupp aktivister och skanderar propalestinska slagord. En person kommer i närkontakt med polis, faller och slår i huvudet. Aktivister ringer efter ambulans, men de vägrar köra ut en bil innan polisen gett sitt medgivande. Det får en av demonstranterna att tappa det.
– När ambulansen kommer skriker personen: ”Varför tog ni så lång tid?” Han hade hade tagit hand om den skadade personen. Han var rädd och upprörd, berättar Victor Pressfeldt.
Mannen grips för blåljussabotage, en brottsrubricering som funnits sedan 2020 som handlar om att allvarligt försvåra eller hindra polis, räddningstjänst eller ambulans från att utföra sin uppgift. Straffskalan för normalgraden är fängelse i upp till fyra år.
Polisen uppger att mannen har kastat flaskor mot ambulansen. Det blir en omedelbar riksnyhet. Victor Pressfeldt, som tar del storyn, är på plats men har själv inte bevittnat händelseförloppet. Istället försöker han verifiera uppgiften genom att fråga runt.
Men ingen har sett någon flaska kastas.
Det börjar gå rykten bland folk på plats. Har personen kastat ett löv? Victor Pressfeldt ringer ambulansens sambandscentral för att få rätsida på saken. Han får tag i ambulansföretagets driftchef, som skrattar i telefonen.
– Nej, det är någon som har kastat en blomknopp. Ingenting mer har hänt, säger hon.
Victor Pressfeldt ringer också polisens presstjänst, som tar tillbaka uppgiften. Nyhetstjänsten Omni publicerar dementin. Ändå fortsätter historien om flaskkastningen att leva sitt eget liv. I flera medier, inklusive Sveriges Radio, finns storyn kvar en bra bit in på nästa dag.
Okritisk rapportering av polisuppgifter
Flaskan som visade sig vara en blomknopp är inte den enda händelsen från Lundagård där medier publicerat felaktiga uppgifter. Tvärtom är incidenten ett symptom på ett större problem, resonerar Victor Pressfeldt, som tycker att flera medier tenderar att återberätta myndigheters egna uppgifter okritiskt, i synnerhet om de kommer från polisen.
– Det finns en diskrepans mellan vad som sker på plats och vad som rapporteras i media, säger han.
– Kritik mot polisen i den allmänna debatten tolkas som en kritik mot hela samhället, och hela demokratin – inte minst av polisen själva. Därför är det väldigt lätt att döma ut kritik mot polisuppgifter som i förlängningen systemhotande och demokratihotande. Vilket förstås är en absurd tolkning.
Han hänvisar till polisforskaren Stefan Holgersson. Enligt honom agerar polismyndigheten i sin kommunikation i viss utsträckning som privata företag. Att skydda det egna varumärket blir allt viktigare, vilket går ut över sanning och transparens.
Våld och avföring i arresten
På gräsmattan i Lundagård sitter studenterna Theodor Gillbrand, 23, och Thalia Wright, 21, tillsammans med labradoodlen Bonnie. De bodde i tältlägret och är två av de 27 demonstranter som greps den 30 maj, anklagade för att ha vägrat flytta på sig när polisen utrymde platsen. Theodor Gillbrand fördes till Ystad, Thalia Wright till Malmö. Ystad var okej, medan Malmös arrest hade kalla celler och trasiga toaletter.
De kalla cellerna återkommer i vittnesmål från andra aktivister. Och våld från polisen. Det är knän i ryggar, stryptag och omvridna armar. Det är knäckta fingrar, blåmärken, dödsångest och axlar som vridits ur led. I arresten ska aktivister ha förvägrats mat, vatten, vård, kläder och toalettbesök.
Mikael berättar för Dagens ETC att han fick sitta naken i vad han uppfattade som en 10-gradig cell. På dörrens fönsterruta fanns utsmetad avföring.
– Jag har lite bacillskräck så det var obehagligt. Jag var barfota och det var jättesmutsigt på golvet och även på sängen, som var nåt slags madrass i plast, säger Mikael, som egentligen heter något annat.
Polisen ska även ha hotat med ”smärtstimulering” när Mikael vägrade prata.
– Han visade sin tumme och höll den nära min kropp, så jag antar att han tänkt trycka in den i min mage eller rygg.
Andreas Berglund är tillförordnad chef för utredningsjoursektionen, under vilken arrestverksamheten i polisområde södra Skåne är organiserad. Han säger att det är normal rumstemperatur i samtliga celler, samt att de städas kontinuerligt och saneras vid behov. På frågan om de använder smärtstimulering för att få gripna att prata, svarar han nej.
– Om en person upplever sig ha blivit utsatt för något som inte är okej av polispersonal, uppmanar vi att man gör en polisanmälan via telefonnummer 114 14. En anmälan som riktar sig mot polispersonal utreds av särskilda utredningar som är helt fristående från övrig polisverksamhet.
Någon anmälan kommer Mikael inte att göra. Han tror inte att det är lönt.
Hängdes ut av Lamotte
När Victor Pressfeldt i ett inledande skede hörde om missförhållanden i arresten, la han ut sitt telefonnummer på X med uppmaningen att höra av sig med vittnesmål. Den frifräsande agitatorn Joakim Lamotte återpublicerade inlägget med texten: ”Ni som har synpunkter på gängkriminalitet, gruppvåldtäkter och det eskalerande vapenvåldet kan ringa det här journumret och utrycka era åsikter. God ton är ingen nödvändighet.”
– Bara en person som sa att han sett numret i Lamottes inlägg har hört av sig. Och han hade vittnesmål från arresten, skrattar Victor Pressfeldt.
Trots sin frispråkighet har Pressfeldt aldrig haft några problem med att vara öppen med sina personuppgifter. Men så är han också en person som tycker om att ta diskussionen. Ett argt samtal från en sverigedemokratisk lokalpolitiker beskriver han som ”roligt”.
Victor Pressfeldt har intervjuat runt 20 aktivister som greps efter utrymningen av Lundagård. En anledning till att han pratade med så många personer var att han visste att deras berättelser skulle bli ifrågasatta. I fall som den fantiserade flaskkastningen hade han upplevt hur polisens uppgifter tycktes väga tyngre än demonstranternas i medierapporteringen.
När han återgav aktivisternas vittnesmål på X trädde en tydlig polarisering fram: Vissa förfasades och krävde en ordentlig granskning av de påstådda missförhållandena i arresten, andra trodde att aktivisterna ljög. Flera kommenterade att vittnesmålen inte kunde vara sanna, helt enkelt eftersom det inte går till så i Sverige. Andra hävdade att Victor Pressfeldt ljög, eller antydde att hans psykiska hälsa skulle vara bristande.
Men för honom är det solklart. Vittnesmålen är samstämmiga ,och vid tiden för intervjuerna hade inte Palestinaaktivisterna ännu haft möjlighet att samordna en lögn.
I sina intervjuer har han också kunnat urskilja ett mönster: Alla som vittnar om att ha blivit utsatta för våld från polisen är mörkhyade, och majoriteten har ett ursprung i Mellanöstern.
Utmålades som Putinist
Via ett mellanstopp i den sotiga, romanska koloss som är Lunds domkyrka – en av Sveriges mest fantastiska byggnader, tycker Victor Pressfeldt – rör vi oss från Lundagård till ett litet stenugnsbageri med innergård. Vi måste prata om 2022.
För det är inte första gången som Victor Pressfeldt står i centrum av en intensiv samhällsdebatt. För två år sedan hände ”väldigt mycket på väldigt kort tid”. Privat blandade han en stressig fas i avhandlingsproduktionen med den hastiga bortgången av en nära vän. Samtidigt hade Ryssland inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina, varpå Sverige hastigt initierade en ansökan om medlemskap i Nato.
På X uttryckte Victor Pressfeldt sitt motstånd mot Rysslands expansiva agenda. Samtidigt tyckte han att debatten hade vulgariserats till ett narrativ om ”gott” mot ”ont”. Därför publicerade han en rad inlägg i vilka han avsåg att kontextualisera situationen i termer av det geopolitiska spelet mellan öst och väst. Han uppmärksammade att svenskdesignade vapen hamnat i händerna på högerextrema ukrainska miliser, kritiserade EU:s förbud mot Kreml-kontrollerade medier och ifrågasatte Natoprocessen.
Två år senare väger Victor Pressfeldt sina ord när han berättar. Det krävs inte mycket för att stämplas som pro-rysk, förklarar han.
Vilket är vad han blev. ”Putinslickare”, skrev anonyma konton. ”Nyttig idiot”, tyckte publicisten Kjell Häglund.
– Det var obehagligt att stämplas som anhängare till den brutala regim som Ryssland är och det folkrättsvidriga angreppet mot Ukraina.
Och så, i nästan en vecka, blev han avstängd från plattformen som då hette Twitter – utan någon annan förklaring än att han brutit mot mikrobloggens regler. Vid samma tidpunkt började människor förfölja honom. Säpo, trodde han. Och någon som presenterade sig som just anställd på Säkerhetspolisen försökte kontakta en person som Victor Pressfeldt dejtade.
– Det var inte ens diskret. Kollegor reagerade, det var nästan på trakasserinivå. Hade vi suttit så här, så hade de kunnat sitta där.
Victor Pressfeldt pekar på bordet bredvid.
Det misstänkta Säpospanet pågick i ungefär tre veckor och avslutades samma dag som Sverige lämnade in sin Natoansökan, berättar Victor Pressfeldt. Det är den koppling han gjort när han retroaktivt har försökt att lägga pusslet. Han medger att han inte kan vara helt säker på att det var ett Säpospan det rörde sig om.
– Att jag inte visste säkert bidrog till stressnivån. Hade det inte varit för det där telefonsamtalet och att andra pekade ut det hade jag trott att jag höll på att bli galen.
Opinionsbildare eller reporter? Ja tack!
Victor Pressfeldt är en person med många roller: forskare, opinionsbildare, journalist. 2022 fick han uppleva dissonansen mellan de två förstnämnda. Diskussionsinlägg som säkert hade fungerat i den abstrakta, alltid kontextualiserande akademin, gjorde honom omöjlig i det svartvita debattklimatet på sociala och i traditionella medier.
Som Pressfeldt uttrycker det: ”Det skar sig något så in i helvete”.
Han har tydligt uttalat sig för Palestina i Israels krig mot Gaza, och dessutom uttryckt sin sympati med demonstranterna i Lundagård. Han funderade initialt på att bo i tältlägret, men beslutade sig för att han behövde hålla en viss distans för att kunna upprätthålla en professionell objektivitet.
– Det viktigaste för mig är att vara öppen med mina sympatier, kommenterar han den potentiella konflikt mellan värderande och beskrivande.
Han går med på att opinionsbildare och reporter är två separata roller som kan krocka med varandra, men tycker samtidigt att uppdelningen upprätthålls på ett för ängsligt sätt i Sverige.
– Man erkänner inte att journalister är personer med åsikter, som tolkar världen genom sina förutfattade meningar. Det tror jag är helt omöjligt att komma ifrån. Därför tänker jag att det är rimligt att redovisa de uppfattningarna så långt det går.
Sympatin som du känner med demonstranterna, riskerar den att påverka din rapportering?
– Det som demonstranterna representerar är ett upprätthållande av internationell lag. Det borde vara helt okontroversiellt. Jag tycker det är absurt att tänka sig att en reporter eller en forskare ska ställa sig neutral till allvarliga brott mot mänskligheten.
Svaret är alltså ja?
– Nej. Min rapportering drivs inte av en aktivistisk agenda. Jag rapporterar det jag ser och hör och det jag ser och hör påverkar i sin tur såklart mina sympatier.
Dagens ETC har kontaktat polisregion Syd, som på grund av sommarbemanning inte haft tid att återkomma före denna tidnings pressläggning.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.