Hbtqi-världen har blivit bekväm och naiv inför en alltmer intolerant omgivning. Det anser Eric Nilsson, som med Stockholm leather social vill råda bot på avpolitiseringen.
– Idén är att ta läderpersoner ur klubbmiljön och sätta dem på gatan, där de hör hemma – synliga i stadsbilden.
Utanför gaybaren Blue oyster på Södermalm i Stockholm samlas en nattlig dimma runt rökande besökare. Februarikylan kryper in under huden. En ung man kommer fram och konstaterar sluddrande att Eric Nilsson, klädd i full lädermundering, är bög. Det har han inga problem med, informerar mannen oss om.
– Är det okej om jag ställer lite frågor?
– Ja, om det går snabbt, för det är skitkallt, säger Eric Nilsson.
– Känns det som att jag är såhär homo… Vad heter det när man inte gillar bögar?
– Det känns som att klockan är midnatt och du har varit på krogen, svarar Nilsson.
– Men faaaaan!
Den överförfriskade fullkomligt skriker ut sin frustration över bristen på ömsesidighet i kontaktförsöket.
– Alltså jag skiter i att folk är bögar, lesbiska och sådär. Gör vad fan du vill i livet, man lever bara en gång! Du gillar killar, gå och kör din kille i röven, utropar han och illustrerar med ett knytnävsslag i luften.
The Blue Oyster ligger på stadsdelen Södermalm i Stockholm.
Bild:
Emanuel Hendal
Invalsade i falsk trygghet
Homosexualitet syns inte alltid på utsidan. Men en läderbög känner alla igen. Klädd i skinnbyxor och skärmmössa är det snarare regel än undantag att Eric Nilsson blir konfronterad av berusade. Därför undviker han noga att röra sig ensam i krogtäta kvarter.
– Jag har aldrig blivit överfallen men jag har fått flaskor kastade mot mig fyra gånger av personer på gatan eller från förbikörande bilar.
Samtidigt är synlighet en stor del av poängen med Stockholm leather social, det event för läderintresserade han drog igång för två år sedan.
– Det demonstrerar den subversiva makten som finns i läderkulturen. För mig är den en slags queer urkraft som vi kan använda för vår organisering, säger Eric Nilsson om läderbögen som arketyp.
Bild:
Emanuel Hendal
– Jag grundade det av frustration därför att jag upplever att det skett en queer reträtt från det allmänna rummet.
Möjligen har homo- och bisexuella vunnit så mycket mark att de upplever sig sakna behov av att manifestera sin queerhet, tror han. Då kanske det är bekvämare att vara hemma på kammaren, eller att ta en taxi om man ska någonstans. Eric Nilsson upplever att människor valsar in sig i en falsk trygghet av att de bor i en tolerant stad eftersom det inte sker så många konflikter.
– Men jag tror att konflikter uteblir för att det saknas en konfliktyta.
Eric Nilsson, omfamnad utanför klubben.
Bild:
Emanuel Hendal
Från täckmantel till bögkostym
I Eric Nilssons enrummare på Södermalm trängs bikerstövlar med antifascistisk konst. Egentillverkade läderhängslen hänger under hatthyllan och grytlappar med Tom of Finland-bilder dinglar över spisen.
Eric Nilsson får ofta presenter med den nordiske konstnärens homoerotiska motiv. Egentligen har han aldrig varit ett fan av Tom of Finland (Touko Valio Laaksonen, 1920–1991), men konstnären hade en stor inverkan på hur läderestetiken utvecklades mellan 1950 och 1970 och är idag tätt förknippad med subkulturen.
En del av läderkulturens historiska ursprung står att finna i efterkrigstidens USA. Homosexualitet var olagligt, men i de nystartade motorcykelklubbarna kunde bögar umgås utan att misstänkliggöras.
För mig är lädret en slags queer urkraft.
Idag är tvärtom läderbögen en av queerkulturens mest kända arketyper. Utstyrseln har blivit så till den grad förknippad med homosexualitet att dess hypermaskulina uttryck – mustaschen, läderbyxorna, skärmmössan – tolkas som suspekt homoerotiska om de återfinns hos en heterosexuell man.
– Det demonstrerar den subversiva makten som finns i läderkulturen. För mig är den en slags queer urkraft som vi kan använda för vår organisering, säger Eric Nilsson.
Eric Nilsson menar att många hbtqi-personer är naiva och lever med känslan att homo- och bisexuellas rättigheter är så etablerade i Sverige att inga politiker kommer att våga rucka på dem.
Bild:
Emanuel Hendal
Konkurrerar med fetischfest i Antwerpen
Och organisering behövs, tycker han. I flera debattartiklar ger han kängor till regeringen, som han menar ”normaliserar Sverigedemokraternas homofoba gärning”. Han nämner SD:s räder mot dragqueens och prideparader och menar att delar av hbtqi-rörelsen vikit sig: ”Sundsvall Pride bad deltagare att undvika ’avslöjande’ kläder som kunde anses ’stötande’ ... Falu Pride avsåg förbjuda ’sexuella anspelningar’.”
Stockholm leather social, kallad Socialen av stamgäster, ska vara en motvikt till dessa tendenser.
– Det är till för att främja queer synlighet i Stockholm. Idén är att ta läderpersoner ur klubbmiljön och sätta dem på gatan, där jag menar att de hör hemma – synliga i stadsbilden.
Under sommarhalvåret håller de ofta till på uteserveringen till på gaybaren Sidetrack på Södermalm. Ikväll är de på Blue oyster. Trots visst frånfall på grund av fetischfestivalen Darklands i Antwerpen, är lokalen full.
Nick Richnau, 23, bärandes på en annan av klubbens gäster.
Bild:
Emanuel Hendal
– Det är till för att främja queer synlighet i Stockholm, säger Eric Nilsson om Stockholm leather social.
Bild:
Emanuel Hendal
Lars, 66, föredrar bögseparatism
En av besökarna är Lars, 66, klädd i en alldaglig skinnjacka över en svart skjorta. Han upptäckte lädret som mc-knutte, redan innan han i 37-årsåldern kom ut som homosexuell.
Lars är före detta chef på den anrika fetischklubben SLM, som till skillnad från Stockholm leather social enbart är för män som har sex med män. Separatismen har sina fördelar, tycker Lars. I ett rum med uteslutande homo- och bisexuella blir det tryggare att ragga. Den tryggheten kan behövas i kölvattnet av ett förhårdnat samhällsklimat, säger han.
– För tio år sedan kunde man gå på ett straight diskotek och pussa sin kärlek, men det är inte säkert att det är så idag.
Naiva inför utvecklingen
Även Eric Nilsson ser en öppenhet i fritt fall. Han menar att queervärlden måste sluta upp bakom transpersoner när de attackeras av framför allt ytter- och extremhögern, men också delar av den politiska mittfåran och vänsterkanten. Nästa gång kan offren bestå av bögar och flator, poängterar han.
Hur sannolikt tror du att det är att attacken sprider sig, och till slut omfattar alla hbtqi-personer?
– Det har redan hänt.
Han nämner den amerikanska högerextrema hatkampanjen Pridefall 2020, som gick ut på att splittra Priderörelsen och påverka majoritetssamhället i en alltmer homofob riktning. Metoden: ryktesspridning om hbtqi-personer som pedofila och hypersexuella.
Det finns en naivitet bland hbtqi-personer.
Sådana tendenser finns också i Sverige: SD-toppen Björn Söder gjorde 2023 en rad uppmärksammade inlägg i sociala medier där han skrev att statsråd som stödjer Pride ”legitimerar pedofili”.
Ändå finns en utbredd känsla av att homo- och bisexuellas rättigheter är så etablerade i Sverige att inga politiker kommer att våga rucka på dem.
– Det finns en naivitet bland hbtqi-personer. Bara det senaste året har den politiska mittfåran, både i regeringen och i oppositionen, uttryckt de grövsta gamla nidbilderna av transpersoner.
Han nämner den hätska debatten kring den uppdaterade könstillhörighetslagen 2024. Den är ett exempel på hur snabbt det kan gå, menar Eric Nilsson.
– Åsiktskorridoren, vad som är acceptabelt att uttrycka, har förflyttats så pass att innefatta även grovt transfoba lögner.
Bootblacken Artur
I ett hörn av Blue oyster sitter en av eventets gäster uppflugen på en stol. Det doftar skarpt och maskulint av skokräm medan han får sina höga läderstövlar putsade. Artur, som står för tjänsten, börjar med att torrborsta skorna med en stor hästhårsborste.
Läder är ett material som kräver omvårdnad. Artur, som är bootblack, rengör, vaxar och putsar.
Bild:
Emanuel Hendal
Han hör med mottagaren vad han har för önskningar. Sedan rengör han stövlarna med glycerintvål, vatten och rengöringsborste. Vax arbetas in, och skorna putsas med trasa tills önskad glans har uppnåtts.
– Läder är ett fantastiskt funktionsmaterial, men det är också väldigt resursintensivt. Därför vill jag ta hand om det, för hållbarhetens skull, säger Artur, som är bootblack, en skoputsare inom läderscenen.
– Man får höra massor av berättelser när man blackar: ”De här skorna fick jag av en vän som dog i aids”, eller ”de här fick jag av en älskare i Los Angeles.”, berättar Artur.
Bild:
Emanuel Hendal
Artur menar också att bootblackandet har gjort att hans politiska engagemang blivit levande.
Bild:
Emanuel Hendal
Bootblacking kan vara en lek med makt, där både den som putsar och den som tar emot putsandet kan vara den dominanta parten. Men det kan också vara ett maktneutralt sätt att umgås. Det senare är fallet på Stockholm leather social.
En läderbög är omöjlig att assimilera. Som läderbög är du redan ute.
Artur bootblackar också på SLM. Sedan han för något år sedan började med det har besökarna stått i kö för att få sina skor putsade. De har berättat för honom om den tidigare, numera döde och högt saknade bootblacken: en man som aldrig kom ut ur garderoben, men som putsade skor på fetischklubben tills han var i 80-årsåldern.
– Han har varit ett sådant mysterium för mig. Han levde ett radikalt annorlunda liv än mig, säger Artur, och fortsätter:
– Man får höra massor av berättelser när man blackar: ”De här skorna fick jag av en vän som dog i aids”, eller ”de här fick jag av en älskare i Los Angeles.”
Bootblackandet har på så vis satt honom i kontakt med sin scens historia. Artur förklarar att berättelserna har inneburit att hans politiska engagemang, som dittills varit mer abstrakt, blivit levande. Liksom Eric Nilsson ser han en stor poäng i att använda läderattributens queera konnotationer som ett verktyg för synlighet.
– En läderbög är omöjlig att assimilera. Som läderbög är du redan ute.
Artur bootblackar också på SLM, en mansseparatistisk fetischklubb.
Bild:
Emanuel Hendal
Nazister i bögporr
Historiskt har läderkulturen approprierat attribut från figurer som trakasserat en, exempelvis från skinnskallar och poliser. Kanske, säger Eric Nilsson, fungerar denna avväpning av uniformer som en slags gruppterapi för hbtqi-världen.
– Man kommer in i ett rum där de hotfulla arketyperna tvärtom får en att känna sig trygg.
I början av sin konstnärsbana gick Tom of Finland så långt som att avbilda nazister i sina homoerotiska verk. Konstnären tjänstgjorde i armén under finska vinterkriget, och kom då i kontakt med tyska soldater. De tilltalade honom estetiskt, men enligt honom själv var bilderna helt apolitiska.
– Hela den nazistiska filosofin, rasismen och allt det där, är förhatligt för mig, men naturligtvis ritade jag dem ändå – de hade de sexigaste uniformerna!, sa Tom of Finland på 1970-talet efter att ha blivit anklagad för nazistsympatier.
Senare skulle konstnären ta avstånd från teckningarna, men för bara någon månad sedan briserade ytterligare en naziskandal inom Tom of Finland foundation, som förvaltar hans verk och främjar samtida homoerotisk konst. Bilder cirkulerade på stiftelsens ordförande Durk Dehner klädd i mössor och pins pyntade med hakkors, vilket ledde till att han fick lämna sitt uppdrag för stiftelsen.
Tröja med Tom of Finland-motiv.
Bild:
Emanuel Hendal
Vurmen för det hypermaskulina
Det finns också perifera delar av läderscenen, men inte i Sverige enligt Eric Nilsson, som klär sig i nazistliknande uniformer. De stora läderklubbarna är dock uttalat och stridbart antifascistiska. Eric Nilsson nämner ett motto som inrättades av fetischklubben SLM på 90-talet:
– En SLM-fetischist gillar stövlar så länge de inte går i takt.
Nazistattributen är perifera. Men vurmen för det hypermaskulina i bögvärlden – hur ska man förstå den?
– Jag kan inte svara för bögvärlden i stort, men min gissning är att det inom läderkulturen kommer ifrån en väldigt vacker trotsighet. De som hela livet har blivit kallade för fjollor eller feminina bestämde sig för att säga: ”Vet du vad? Jag ska utöva maskulinitet mer och bättre än dig.” Det finns någonting subversivt i det.
Han jämför läderbögen med en annan ”hyperkönad” arketyp inom hbtqi-världen: drugan.
– De här två sätten att tackla könsuttryck med dominerande maskulinitet i lädervärlden och dominerande femininitet i dragvärlden verkar i tandem för att underminera heteronormativa föreställningar av könsuttryck, och i slutändan könsmaktsordningen.
Kan man säga att läderbögen är en manlig dragking, en man som klär ut sig till man?
– Det finns de som skulle bli jätteupprörda om man antyder det, därför att det finns en nidbild av att dragqueens klär ut sig medan en läderman klär upp sig, att en läderbög på något sätt skulle vara mer genuin än en dragqueen. Men jag tycker att det är en jättebra jämförelse.
Stockholm leather social vann regnbågspriset från RFSL 2024.
Bild:
Emanuel Hendal
En klassisk poledance-stång finns på plats.
Bild:
Emanuel Hendal
Ylande valpar i läder
– Kan inte ni fota oss valpar?
En grupp unga män med lädermasker formade som hundhuvuden radar upp sig på en av barens utplacerade sängar. De ylar medan Dagens ETC:s fotograf trycker av.
Klubben har ingen klädkod, men besökare uppmuntras att klä upp sig. Outfitsen varierar.
Bild:
Emanuel Hendal
En av dem är en blond 22-åring som i valprollen kallar sig Nýk. Han flyttade till Stockholm från Hudiksvall (”en liten håla utan queera spaces”) för tre år sedan. Här kan man blomma ut och uttrycka sig som man vill.
– Det är fantastiskt, kommenterar han.
Han och hans vänner ägnar sig åt puppy play, som går ut på att klä och bete sig som hund. Ofta har man en dominant partner i form av en så kallad alfavalp, eller en husse. Då kan det också hända att man går i koppel, äter från en skål på golvet och sover i en bur.
Nýk är nyfiken på att prova det, men har ännu inte hittat någon som han vill ge det förtroendet.
Liksom bootblacking kan puppy play vara en BDSM-praktik. Men på Socialen, som Stockholm leather social kallas, handlar det mer om gemenskap och social samvaro.
”Skönt att vara ett frågetecken”
En annan ung besökare är Nick Richnau, en 23-årig man klädd i vitt linne och läderharness. För honom har Stockholm leather social blivit en viktig plats att uttrycka sig på. Ibland är han här som besökare, ibland fotar han för eventet.
– Innan jag kom hit kändes det ganska inburat. Jag hade ingenstans att ta vägen med min queerhet.
Nick Richnau har hittat ett hem bland Stockholms läderbögar. Här får man vara sig själv, tycker han.
Bild:
Emanuel Hendal
För Eric Nilsson har det varit viktigt att välkomna transpersoner till Stockholm leather social. Det verkar ha lyckats, att döma av besökare som Dagens ETC pratar med. Nick Richnau, som själv är transkille, tycker inte att det spelar så stor roll vad man är här.
– Vissa tror att jag är cis-man, vissa tror att jag är transman, vissa tror att jag är heterosexuell, vissa tror att jag är bisexuell, vissa tror att jag är pansexuell. Det är lite upp till var och en att gissa, och jag tycker det kan var lite skönt att vara ett frågetecken.
Krattar manegen för SD
Såväl på läderfesten som hemma i ettan närvarar politiken, den som Eric Nilsson menar har kommit i skymundan i många andra sammanhang.
Framför kakelugnen står en skylt från årets Prideparad: ”Hotet kommer från regeringskansliet”. L, M och KD har, i kraft av SD-samarbetet, förverkat rätten att närvara under Pride, anser han.
– Jag menar att deras deltagande syftar till att blanda bort korten när de samtidigt krattar manegen för de som vill oss illa.
Stockholm leather social sker en gång i månaden och är öppet för alla könsidentiteter och sexuella läggningar.
Bild:
Emanuel Hendal
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.