Det har gått drygt tre månader sedan han bestämde sig för att sluta viga heteropar. Inför kyrkovalet i höstas fick debatten fart om kyrkan fortsatt ska prästviga personer som säger nej till att viga samkönade par. Flera av kyrkopolitikerna vill ta bort väjningsrätten, som den kallas. Men ärkebiskopen och flera biskopar driver att den ska finnas kvar. Det är i protest mot detta som Lars Gårdfeldt slutat viga heteropar.

”Jag fattar beslutet med smärta för att visa på att det är fel att en präst ska kunna säga nej till att viga personer på grund av vilka de är. En präst kan inte säga nej till någon för att de är romer, för att någon är svart eller sitter i rullstol. Präster kan inte ha sån föraktfull människosyn, för då prästvigs de inte. Förutom i ett fall, om de är föraktfulla mot homosexuella”.

Så sa Lars Gårdfeldt till Dagens ETC när han gick ut med sitt beslut.

Rent praktiskt har beslutet att vägra hetero­vigslar inte fått särskilt stora konsekvenser. Lars Gårdfeldts kollegor tar numera några extra heterobröllop, och i gengäld tar han fler dop.

– Egentligen tycker jag att det är helt galet att man ska få arbetsvägra. Det finns ingen annanstans i samhället där det är okej. Du kan inte söka jobb i kassan på Hemköp och säga: ”Ja, jag jobbar nio till fem, men kommer det några romer så lämnar jag kassan, så får någon annan betjäna dem”, säger han. Han har ganska nyligen bytt arbetsplats, från en kyrka inom samma pastorat, och ursäktar sig för att han inte hunnit få ordning på sitt kontor. Men ”Ecce homo”-verket Krubban, ett original av vännen Elisabeth Ohlson, har kommit upp och täcker större delen av väggen i det lilla rummet.

Jag växte upp med bilden av att bli vuxen var att komma hem från jobbet skadad och smutsig.

Trots att Lars Gårdfeldt är profilerad hbtq-aktivist sedan decennier var han inte beredd på den uppmärksamhet som hans beslut väckte. Med ett offentligt telefonnummer, han finns på Eniro för att vara tillgänglig för alla som vill komma i kontakt med en gayvänlig präst, har han tagit emot över tusen samtal och meddelanden.

Mest positiva hurrarop, men med uppmärk­samheten kom också hoten. Konkreta hot från högerextremister som ledde till att han i dag bär personlarm. Det är inte första gången Lars Gårdfeldt lever under hot. När han år 2005 kom med doktors­avhandlingen ”Hatar Gud bögar?” ­bevakades disputationen av ett 20-tal poliser.

– Både jag och opponenten hade beväpnade vakter bredvid oss, så det har jag levt med förut. Men nu var det några år sedan det drabbade mig, och jag är mer skör nu eftersom jag är pappa till tvillingar. Hoten är så mycket svårare att leva med när man har ansvar för barn, säger han.

Lars Gårdfeldt är uppvuxen i värmländska Kristinehamn. Föräldrarna var som han säger ”sekulära kristna”. Kyrkan var en självklar del av deras liv. Där gifte man sig, där begravde man sina nära, och dit gick man på jul. Lars pappa var kylmontör och kom hem varje dag från jobbet med smutsiga och såriga händer. De manliga förebilderna omkring den unge Lars hade liknande yrken. Det var pappans vän farbror Henry som var sotare, Bengt som var smed och Kurt som var snickare.

– Jag växte upp med bilden av att bli vuxen var att komma hem från jobbet skadad och smutsig. Jag var inte van att träffa akademiker, men i kyrkan såg jag farbröder som hade rena fina händer, vackra kläder och som pratade om Gud och kärlek. Storögt följde jag allt som hände i kyrkan. Sedan infann sig gudstron. Jag har aldrig tvivlat på de bibliska berättelserna, så långt tillbaka jag kan minnas. De gick rakt in i hjärtat på mig.

Du lämnade Socialdemokraterna för Fi inför valrörelsen 2014. Är du politiskt aktiv i dag? – Inte mer än genomsnittet. Fi fick upp de feministiska frågorna på agendan i valrörelsen och steg från 0,2 procent till 3,2, så det var roligt att få vara med på det tåget. Men nu är jag inte medlem i Fi längre och det ska bli roligt att rösta på en kvinnlig statsminister i nästa val.

Han säger att han alltid har dragits till de feministiska frågorna. Från det att han var liten och hängde i sin mammas kjolar. Hon var med i Socialdemokratiska kvinnoförbundet. – Från det att jag var väldigt liten var det här en del av min socialisation. Jag var en väldigt duktig försäljare av kvinnoförbundets lotter. Men som liten förstod jag inte riktigt allting. Jag kunde som liten pojke inte förstå varför vissa vuxna slängde igen dörren, säger han.

Det ska bli roligt att rösta på en kvinnlig statsminister i nästa val

När han som äldre och homosexuell började reflektera politiskt insåg han att kvinnor och homo­sexuella har samma förtryck att ­kämpa emot, att förtrycket grundar sig i samma ideologier.

– Kampen för kvinnlig rösträtt för hundra år sedan har inspirerat mig i gayrörelsens kamp. De tänkte så klokt och hade så bra strategier, i Sverige men även i Europa i övrigt. Här i Göte­borg finns min största hjälte, Frigga Carlberg. Hon drog åt det engelska suffragetthållet där de var mycket mer konfrontativa, säger han.

Vid sidan om hbtq-aktivismen har han privat utkämpat en kamp med den egna hälsan. Han har epilepsi efter en misshandel i tonåren, har genomgått två hjärtoperationer, därtill fått en cancerdiagnos, stroke och blodförgiftning. Han konstaterar att han varit dödligt sjuk, gång på gång, under nästan hela sina barns liv. Tvillingarna, som han fick år 2006 med sin exman, är i dag 15 år. Samma år som samkönade äktenskap blev tillåtet, 2009, drabbades Lars Gårdfeldt av ­brusten kroppspulsåder, ett tillstånd där ­risken att dö är stor. Han befann sig på Järn­torget i Göteborg när han plötsligt kände en stark smärta. I ambulansen, den korta vägen upp till Sahlgrenska sjukhuset, var han så förvirrad och påverkad av morfin att han bad att få bli avsläppt. Någon annan behövde nog ambulansen bättre. Men när han låg på britsen som rullades genom sjukhuskorridoren av springande personal samtidigt som de klippte upp hans kläder i farten förstod Lars Gårdfeldt att det var illa.

– Då insåg jag ”nu dör jag kanske”. Det är det enda jag minns. Men under ­rehabiliteringen kom en av sköterskorna och besökte mig och hon berättade sådant jag inte mindes. Att jag slet bort syrgasmasken och gång på gång ­ropade ”hur ska det gå för barnen”, säger han.

Under den långa rehabiliteringen som ­följde hade han mycket tid att tänka.

– Bland annat kom jag till insikt om att barnen har blivit viktigare för mig än Jesus. Jag insåg att jag vill inte komma till Jesus, nu. Jag vill vara kvar ett tag till, tills barnen är vuxna. Det var en märklig självinsikt.