Han pekade på faran i att bli bekväm med gamla sanningar

ETC:s intervju med professor Hans Rosling hösten 2015 blev en av de mest lästa någonsin. Intresset för hans faktabaserade folkbildning var en reaktion på alla de fördomar och känslostyrda argument som omgärdar vår världsbild, och som fortfarande präglar inte minst flyktingpolitiken.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Alla de här syrierna som lyckats ta sig hit på den livsfarliga vägen hade ju kunnat checka in i Ankara, varför ska de åka via Kos, frågade han retoriskt, och utmanade politikerna att svara ärligt istället för att slänga sig med vackra ord.

I ljuset av kunskap klädde han av ihåliga och dumma argument och synliggjorde hyckleriet på ett sätt som var svårt att värja sig emot.

Allergisk mot skitsnack

Hans popularitet var också ett uttryck för människors längtan efter någon med visioner om en bättre framtid som inte baserades på floskler och politisk positionering. Han var allergisk mot skitsnack och tvingade politiker att konfronteras med skenargument.

– Jag sitter som fader Fouras i tornet och tittar på utan att delta i tävlingen, som han sade.

Han pekade också på faran i att bli bekväm med gamla sanningar och att även biståndsorganisationer kunde bli skadliga om de baserade sin drivkraft på felaktig fakta.

– Folk som inte bryr sig, är egoistiska eller rentav onda är inte problemet, problemet är när de som är goda och vill ha ett schysst samhälle tänker fel som det blir farligt.

– Arrogansen och okunnigheten i de rikaste länderna är farligast, exempelvis att kvinnor föder väldigt många barn i Saudiarabien och Iran. Då vet man inte att det i Iran föds 1,8 barn per kvinna och i Sverige 2,0. Även i katolska Brasilien föds färre barn per kvinna än i Sverige idag.

"Det var starkt"

På frågan om vad som fick honom själv att känna hopp svarande han Etiopien och Rwanda, två länder i ett förtvivlat ekonomiskt och politiskt läge som genom en faktabaserad politik lyckats uppnå fantastisk social utveckling. Han exemplifierade med ett tillfälle då han fick smaka på sin egen medicin:

– Nkosazana Dlamini-Zuma, chef för Afrikanska Unionen, bjöd in mig för att föreläsa på kvinnomötet som firade femtio års självständighet av Afrika. Efteråt frågade jag henne vad hon tyckte om föreläsningen. "Äsch", sa hon, "grafiken var väl bra, men du är precis som alla andra européer, du saknar ju visioner." Va! Jag sa ju att Afrika kan vara ute ur extrem fattigdom inom femton år. "Precis som om vi skulle vara nöjda med vanlig fattigdom", svarade hon. "Du avslutade ditt tal med att säga att du hoppas att dina barnbarn ska kunna turista på mina snabbjärnvägar i Afrika. Det är samma gamla visa om igen. Jag vill ju att MINA barnbarn ska turista i Europa på de där snabbjärnvägarna och vara välkomna hela vägen till det där ishotellet ni har i Sverige. Det är vad jag kallar visioner, och det är du inte i närheten av." Det här sa hon till mig på scenen inför Afrikanska Unionen. Det var starkt!