Firmorna han jobbade för under sitt halvår i skugg­landet har kopplingar till kriminella nätverk som inte gillar att någon utomstående får insyn i deras affärer.

– Jag kände paniken växa. Nu kommer det komma fram att jag är svensk, tänkte jag. Det kommer spridas bland firmorna att jag har infiltrerat branschen. 

”Känslorna in på huden”

Han hade tidigare skrivit om östra Ukraina där lönerna är låga och arbetslösheten har vuxit under pandemin. Att söka sig utanför landets gränser är för många enda sättet att försörja sig. Till Sverige kommer de för att plocka bär eller arbeta i byggbranschen. Det är migrantvardagens hårda arbete och ständigt närvarande osäkerhet som författaren Pelle Sunvisson vill skildra. 


– Till en början försökte jag göra intervjuer med papperslösa men det gick trögt. Jag vill i romanform beskriva känslorna ända in på huden. Skildringen av arbetet har blivit mer och mer centralt i det jag skriver, säger Pelle Sunvisson när vi ses i fackförbundet SAC:s lokaler där han jobbar deltid som rysk tolk och förhandlare. 

Undervisade i Moldavien 


Han bestämde sig för att själv iklä sig rollen som migrant­arbetare. Ryskan lärde han sig som svenskalärare på ett universitet i Moldavien och från många resor i Ukraina.

– Jag talar ryska med brytning så jag byggde en karaktär utifrån de förutsättningarna. 

Via hemsidan Svenska palmen började Pelle Sunvisson söka jobb. Han insåg snabbt att hans karaktär befann sig nästan längst ner i hierarkin. I toppen, där kapitalet ansamlas, finns beställarna: byggkoncerner och fastighets­bolag. Från dem sträcker sig en lång kedja av underentreprenörer som ger en juridisk distans ner till botten där utnyttjandet av migranterna sker. 

– Jag jobbade för helt vanliga klåpare men också firmor med kopplingar till tung kriminalitet.
I ett halvår putsade han fönster, städade på byggen och rensade avlopp. Under en period bodde han också inklämd i en lägenhet med andra migranter. Ingen frågade efter några papper och lönen betalades ut svart.

– Man är helt utlämnad till en massa bedragare. Jag blev ofta lurad på arbetstimmar och ibland hela lönen.


Fusket sker systematiskt


Tillbaka till Tullverkets korridor. Ingen kontrollerade vem han var och han fick senare uppdraget att flytta myndighetens vaktmästeri. De bar på kartonger innehållandes blyplomberingar som tjänstemännen sätter på lastbilar när de har undersökts.

– Vi flyttade också lådor med testkit för narkotika med ett annat uppsåt hade de lätt hamnat i fel händer. 

För att överhuvudtaget komma in på en byggarbetsplats ska det enligt reglerna krävas en ID06-legitimation. Tanken är att hålla den svarta arbetskraft­en borta. Men fusket sker helt öppet och systematiskt, menar Pelle Sunvisson och visar en bild i mobilen från ett bygge i Barkarby i norra Stockholm. 

– Här är snurrgrinden som du öppnar med ett ID06-kort men vi gick in genom den öppna grinden bredvid, säger han och pekar på bilden. 

Alla som inte kontrollerar sina underentreprenör löper en enorm risk att involveras i den svarta ekonomin. Under sitt halvår i skugglandet arbetade Pelle Sunvissons åt AP-fondernas fastighetsbolag Vasakronan och jobbade i tre omgångar med renoveringen av Tullverkets lokaler i Stockholm. 

Ekologiskt med svartarbetare 


Genom hemsidan Svenska Palmen fick han uppdraget att måla om en redan nyrenoverad Södermalmsvåning. Paret som köpt lägenheten för 15 miljoner kronor insisterade att de skulle använda ekologisk linoljefärg. Men de som höll i penslarna saknade papper och lönen betalades med svarta pengar.

– Det värsta jobbet var snöskottningen mitt i köldknäppen förra vintern. Jag hade tagit på mig underställ av merinoull, som inte syntes under min slitna jacka. Men det var 20 minusgrader och jag frös som en hund. Riktiga funktionskläder hade inte varit trovärdiga.

De skickades upp på taken med bristfällig säkerhetsutrustning. Många pulsade runt i snön i gympadojor och var asylsökande eller papperslösa som fått jobbet via Pelekh. En slags agentur för svartjobb som tar mellan 15 000 och 20 000 kronor för resan från Ukraina till Sverige och tjänsten att förmedla jobb. Väl här blir migranterna tilldelad en berättelse och bussade till Migrationsverket för att söka asyl, som Sveriges Radio avslöjat.Under handläggningstiden får de svartjobb förmedlade via Pelekh som tar en avgift. Pelekh som tar en avgift för att agera mellanhand. Agenturen tjänar pengar på både gungorna och karusellerna. 

Tydlig etnisk hierarki

Via chattappen Viber fick Pelle Sunvisson jobb från en person som kallade sig ”$€rg€y””. Hen ingår i samma nätverk som Pelekh som systematiskt bedrar och utnyttjar migrantarbetarnas utsatta position. 

– Jag upptäckte att samma person också driver chatt­gruppen ”Nej till bedragare”. Otroligt cyniskt.  

Det finns också en tydlig etnisk hierarki, enligt Pelle Sunvisson. Firmorna ägs av svenskar, polacker eller andra EU-medborgare. Under dem befinner sig Ukrainare och sämst till ligger migranter från Uzbekistan, Kirgizistan, Georgien, Bangladesh, Indien och Latinamerika. De har ofta lagt stora summor på att ta sig hit och om de blir deporterade är det nästan omöjligt att återvända.

– Därför är de villiga att jobba för lägre löner och ta större risker. 


Ukrainare har en lite starkare ställning eftersom om de blir gripna eller inte hittar något bra jobb kan åka hem och komma tillbaka på ett turistvisum. De jobbar sällan för under 90 kronor men uzbeker jobbar för 70 eller till och med 50 kronor timmen, säger Pelle Sunvisson.

– Till det kommer rasismen. Uttrycket man använder för de på botten är tjornozjopye, vilket betyder svartarslen. Jag jobbade med några georgier som på allvar trodde att de inte fick komma in i byggbaracken och var hänvisade till att äta lunch utomhus. 

Pelle Sunvisson träffade ­aldrig Sergej eller någon annan från nätverket. Lönen delades ut i en port i Skärholmen.

– Det kom ner en pojke som var högst tolv år gammal. Han hade tjocka sedelbuntar med 500-lappar. Totalt kanske 30 000 kronor. De här nätverken gör allt för att inte åka fast. 

Stör sig på hipsters


Pelle Sunvisson växte upp i Brandbergen och har sett Stockholm som en ganska utvecklad och välmående plats. Men det omvälvande halvåret förändrade hans blick på staden.


– Jag kunde störa mig på hipsters och tycka att folk är slöa och lite bortskämda. Men nu ser jag Stockholm som en plats för enorm exploatering. 


Vissa platser i staden förknippar han med starkt obehag.

– Det är ställen där jag vet att andra blivit gripna och deporterade. Det är inte rationellt eftersom jag aldrig har riskerat att bli utvisad. På bussen och i affären känner jag nu igen migrantarbetare. Jag har börjat förstå hur de rör sig, vilka förutsättningar de har.

Men erfarenheten av hårt fysiskt arbete hade också oväntade effekter. Han har blivit förtjust i målaryrket.

– Det är ett arbete som jag trivs med förutsatt att det är schyssta villkor. Och de människor som jag lärt känna håller jag också väldigt nära. För de som arbetar här utan papper är det ett stort risktagande varje dag, de har inget annat val. Men det livet skalar bort en massa andra mindre ovidkommande saker. Livet blir naket.

När kriget bröt ut i Ukraina åkte du till fronten och rapporterade i poesiform. Nu har du wallraffat men skriver en roman. Vilka möjligheter ger skönlitteraturen som journalistiken saknar?


– För det första är jag författare och inte journalist. Men litteratur kan göra subjekt av det främmande. Det här är människor som är avgörande för att vårt samhälle ska fungera. Men vi har ingen föreställning om hur deras liv ser ut. Jag ville försöka använda den kraft som litteraturen har att låta läsaren leva det här livet. Sen om jag lyckas det är en helt annan fråga.

Cykelsemester i underklassen


Det är inte helt oproblematiskt att som medelklassperson beskriva livet längst där nere, som journalisten Günter Wallraff kallade den fattiga arbetarklassen. På senare tid har Breakits reporter liverapporterat från några veckors Foodorajobb och i boken ”Cykelbudet” beskriver Anders Teglund ett år som anställd i samma företag. Detta avfärdades av metallarbetaren Lars Henriksson som cykelburen ”medelklassturism”, i en krönika i Göteborgs-Posten. Pelle Sunvisson håller delvis med honom.


– Det är klart att det finns en rimligt kritik mot när wallraffande blir en sorts äventyrs­dyrkan. Jag är ute efter att skildra människors liv. Så äkta som jag förmår. Därför har jag i största möjliga mån försökt hålla mig själv borta från historien. 

Men han tycker att Lars Henriksson missar en viktig poäng. 


– Det intressanta är hur de kommer ut på andra sidan. Nu låter jag väldigt mycket 70-tal men de kan genomgå en slags återproletarisering. Genom arbetet blir man arbetare, oavsett vem man var från början. 

Arbetarlitteraturen har fått ett uppsving de senaste åren, samtidigt råder det brist på skildringar av kroppsarbetande människors liv.

– En anledning till att arbetarrörelsen fick fart för hundra år sedan var just arbetar­författarna. Skillnaden är att de jag skildrar talar ett annat språk. Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur de någon gång ska ta sig tid. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det händer någon gång.