Söndagen den 2 augusti 2020 vaknade Sverige till en ovanligt nattsvart rubrik. Tolvåriga Adriana hade den natten varit ute och rastat sin hund vid McDonalds i Norsborg söder om Stockholm när en vit Audi plötsligt svängde in mellan restaurangen och en Shellmack. Tre personer i den avfyrade sina automatvapen mot en grupp män på platsen.
Totalt avlossades ett 20-tal skott. Alla missade sina måltavlor: två män kopplade till ett rivaliserande kriminellt nätverk.
Adriana hade inte samma tur. Hon träffades av två skott och dödförklarades senare på sjukhus.
Bild av samtidens Sverige
Om denna händelse, om huvudpersonerna i den konflikt som ledde till en tolvårig flickas död och om ett Sverige i förändring har journalisten Karl Enn skrivit boken ”Den sista sommaren: när gängen mördade ett barn”.
Boken bygger på domar, förundersökningsprotokoll och andra offentliga handlingar. På tidningsartiklar, musikvideor och sociala medier. Men naturligtvis också på intervjuer med poliser, fritidsledare och andra personer centrala för berättelsen.
Bland dem finns Adrianas mamma, två av dem som i december 2023 dömdes för mordet på den tolvåriga flickan samt en person sedan 2021 befinner sig i Turkiet – som Sverige inte har något utlämningsavtal med – men som är fortsatt häktad i sin frånvaro misstänkt för inblandning i mordet.
– Jag ville skriva den av flera anledningar, säger Karl Enn när Dagens ETC träffar honom i förlaget Mondials lokaler mitt i Stockholm.
– För att det är ett av de värsta dåden i Sverige i gängmiljö. Men sen när man tittar på vad som ledde fram till mordet ser man en konflikt som startade redan 2010, och utvecklingen av den konflikten speglar väldigt väl gängkriminalitetens utveckling i samhället i stort. Min tanke är att om man läser den så får man en rätt bra bild av var vi hamnat idag och varför.
Från barndomsvänner till mord
Händelsekedjan startar 2010. Av någon anledning hamnar två barndomsvänner, bägge från Stockholmsförorten Vårby, på kollisionskurs med varandra.
Men en konflikt som de flesta andra skulle ha löst på fredligare väg löser dessa två unga män med våld. Dödligt våld. Förstärkt av våldskapital de haft tillgång till via de kriminella rivaliserande nätverk de själva varit ledare för: Maynätverket och Vårbynätverket.
Exakt hur många som fram till idag mist livet på grund av kopplingar till konflikten är oklart, men minst sju personer – Adriana ej inräknad; inte heller alla de som skadats eller på annat sätt drabbats eller kommit i kläm för de forna kamraternas personliga vendetta.
Vad gör att du sätter konfliktens start till just 2010? Skulle man inte kunna spåra den ännu längre bakåt, till förändringar i det samhälle gärningsmännen vuxit upp i?
– Det är klart att utvecklingen i samhället som lett oss dit vi är idag är komplex och att det finns hur många faktorer som helst som samvarierar, som vapentillgång, trångboddhet, segregation. Samtidigt – man pratar om gäng, men gäng består ju av individer, och det är just individerna jag velat borra ner mig i.
En sak han finner – kanske oväntat för den som fått bilden av att det bara är en viss sorts personer som blir kriminella eller en viss miljö som agerar grogrund för kriminalitet – är en stor spännvidd när det gäller dessa huvudpersoners bakgrund.
– Någon spelade fotboll med pojklandslaget och spåddes en internationell karriär. En annan gick ut gymnasiet med höga betyg i flera ämnen. En tredje, ledaren för Vårbynätverket, skulle lika gärna kunna ha blivit företagsledare. Det är svårt att säga varför det blivit som det blivit med dem, men jag försöker ge ett svar genom att följa dem.
Finns det ingen röd tråd dem emellan?
– Om jag ska nämna något säger jag ”ideologi”, eller ”kickar”. Någonstans är det en gemenskap de dras till. Och de kickar de inblandade får av att vara den. Man blir någon i gängen. Vilket egentligen inte är något nytt. Det är samma om man tittar på Bandidos eller Hells Angels, som funnits mycket längre. Det tror jag spelar rätt stor roll.
Mot bakgrund av din research inför boken: är det någonting du tycker saknas i rapporteringen kring gängkriminalitet?
– Ibland kan det låta som att vi inte satsat tillräckligt mycket, alltså socialt, men om man tittar på båda de här huvudpersonernas bakgrund så har det satsats enormt mycket sociala resurser på deras familjer genom olika slags sociala program, men det har inte hjälpt. Samtidigt är det svårt att påvisa prevention. Om man har satsat jättemycket på hundra individer och sen blir fem gängkriminella och 95 blir hur goda samhällsmedborgare som helst så är det ändå de fem det går fel för som kommer att synas.
I boken citerar du en polis som säger att man haft för mycket fokus på ”lokal problembild” istället för på individer, att man kanske hade lyckats bättre i kampen mot gängen om man satsat på det sistnämnda. Vad säger din bok om det?
– Det är alltid lätt att vara efterklok, men det man kan säga är att det tog ett antal år för myndigheterna att se att Sverige sticker ut och har en problematik som vårt rättssystem inte är anpassat för. Det tråkiga svaret får nog ändå bli att det är svårt att svara på vad man borde ha gjort och när. Frågan är för komplex. Möjligen hade det hjälpt att införa hårdare straff tidigare för till exempel grovt vapenbrott.
Kriminella är inte monster
Som stöd för detta berättar han om en av de unga männen, han som spåddes en professionell fotbollskarriär, som av polis tidigt i hans kriminella bana ett flertal gånger påträffats med illegala pistoler – men gång på gång släpps ut ”i princip dan därpå”.
När man skriver en sån här bok, hur håller man balansen så att det inte blir till en spännande kriminalroman? Det är ju ändå riktiga människor det handlar om.
– Jag har försökt ha ett så mänskligt anslag som möjligt. Jag försvarar inte minsta brott, konklusionen är att en liten flicka skjutits ihjäl och det borde inte ha hänt, men man måste komma ihåg att de gängkriminella är inte monster som bor i en mörk borg. De bor bland alla andra, i lägenhet, har kanske fru och barn som går i förskolan, de går och köper tandkräm, går ut på krogen – och själva har anhöriga som är oroliga.
Apropå normaliseringen av gängvåldet berättar Karl Enn om en händelse som inte beskrivs närmare i boken. En skjutning mot en lägenhet med en barnfamilj där ”en massa kulor” hade gått in i vardagsrummet.
– I ett polisförhör läste jag att ett barn i familjen inte hade vågat gå in i vardagsrummet förrän ett år efter händelsen. Det är sånt som inte ens blir en rubrik längre, knappt en notis, att nån skjuter in i en bostad – men det får en enorm effekt för människorna som drabbas.
