Han har avslöjat över 100 SD-politiker: ”De ser det som kamp på liv och död”
Bild: Zanna Nordqvist
Dagens ETC
Det löper en ideologisk tråd från 90-talets heilande skinnskallar fram till Sverigedemokraternas riksdagsmotioner om ”nollvision för asylsökande”.
Även vurmandet för oxdans och folkdräkter öser ur samma källa. I grunden finns en glödande nationalism som de är beredda att gå i graven för. Det säger journalisten David Baas som är aktuell med reportageboken ”Segra eller dö”.
– Jag har svårt att se något annat riksdagsparti som är lika ideologiskt drivet som SD är.
Slagorden ekar ut över ett öde industriområdet. De fem sköldbärarna längst fram bildar en mur av plexiglas som fyller hela gatans bredd. Bakom dem tågar 600 nazister med fanor fästa på kraftiga trästavar tänkta som tillhyggen när det blir konfrontation. De är klädda för kravaller med målet inställt på att ta sig fram till bokmässan. Händelserna den här dagen den 30 september 2017 i Göteborg ska bli början på slutet för Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Men här och nu verkar de ostoppbara.
Demonstrationståget kommer in på en smal gata med höga stängsel som blockerar flyktvägen åt sidorna. Ett fåtal fotografer och reportrar hamnar nästan helt ensamma med det skrikande nazisttåget. Ingen polis syns till. Den friska höstluften är tjock av adrenalin.
En person i den laddade scenen sticker ut. Ett fåtal meter framför den kravallklädda massan promenerar en kostymklädd man med en nylonportfölj av märket Prada i ena handen. Inom några sekunder råder det ingen tvekan om vem han är. Tåget skriker hans namn:
David Baas – folkförrädare
David Baas – folkförrädare
David Baas – folkförrädare
Fem år senare ses vi på en uteservering i skuggan av Karl XII:s staty i Kungsträdgården i Stockholm. David Baas medger att det var en pressad situation den där dagen i Göteborg.
– Klart det är en speciell känsla när 600 nazister skriker ens namn. Jag kan inte säga att jag varit rädd någon gång men man ska ha respekt för sådana situationer.
Du verkade helt lugn, var du det?
– Jag har varit på så många demonstrationer och varit med om liknade situationer. Även om det var speciellt där eftersom de var så himla många och allt var så uppskruvat. Jag brukar påminna mig själv att det inte är privatpersonen de skriker på utan Expressenreportern.
Fler än 100 baasade
David Baas är mycket känd i högerextrema kretsar efter att ha bevakat den så kallade ”nationella rörelsen” i mer än 15 år. Han har till och med fått ett eget uttryck: att bli baasad. Det innebär att bli uthängd i tidningen för att man sagt eller skrivit något rasistiskt eller extremt. Och det är många som blivit baasade genom åren. Över 100 SD-politiker har lämnat sina uppdrag efter hans publiceringar, vilket skapat en del fiender. Men David Baas vill inte prata om hoten eller varför han lever med skyddat identitet.
– Jag pratar gärna om mina publiceringar men vem jag är som person är ointressant. Jag vill inte att min person ska stå i vägen för min journalistik.
Trots dina och många andra journalisters återkommande avslöjanden så har Sverigedemokraterna bara vuxit. Kan du ibland tappa hoppet?
– Opinionssiffror är en dålig värdemätare på vad som är god journalistik. Mitt mål är inte att få Sverigedemokraternas siffror att gå upp eller ner. Om jag avslöjar en politiker som säger rasistiska saker och folk röstar på honom eller henne för att de håller med. Det är väl fair enough.
Men på ett sätt har du fungerat som en slags upprensningsrotel för SD:s ledning. Ser du något problem med det?
– Nej, men däremot är det lite märkligt att de sällan själva hittar de här exemplen. Inte sällan är det i partisammanhang som de uttrycker sig så.
Rörelsens bultande hjärta
Nazisttåget kom, som bekant, aldrig fram till bokmässan. Utanför en Ica-butik stoppade Polisen marschvägen och kravaller utbröt. Fiaskot i Göteborg tärde på NMR:s organisation och under valrörelsen följande år försökte det öppet nationalsocialistiska partiet att locka över SD-sympatisörer men fick endast 0,3 procent av rösterna. Nu är organisationen splittrad och svagare än på mycket länge. Så har den nationella rörelsen sett ut. Grupperingarna försvinner och återuppstår i nya former men en sak är konstant: kärleken till kung Karl XII.
– I de kretsarna representerar han den hjältemodiga och ärorika svenskheten. Men det finns en historisk verklighet som de ignorerar. Man kan på god grund beskylla Karl XII för att vara stormaktsväldets baneman. Det är egentligen lite märkligt att han blev en så otrolig idol för nationalister.
I våridyllen vid kafébordet är det svårt att föreställa sig alla bataljer som utspelats sig i gruset runt Sveriges krigarkonung som står avbildad framför oss i tung brons. I sina nya bok ”Segra eller dö” letar David Baas efter den nationella rörelsens bultande hjärta och den här platsen har varit en centralpunkt. Från 80-talet då den öppet rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS, omformades till Sverigedemokraterna, till nutid då skinnskallarna trätt in i medelåldern och partistyrelsen.
På SD-ekonomens Oscar Sjöstedts tidigare rakade skalle växer en vattenkammad frisyr. SD:s partimöten är numera familjetillställningar med korv och ballonger vilket är ljusår från 90-talets ölstinkande våldsorgier.
Men enligt David Baas är det slående hur lite av partiets ideologiska grund som förändrats.
– Nationalismen sitter djupt, ända in i märgen. Ideologin är en nyckel för att förstå hur de agerar. Många kanske tror att SD bara handlar om att vara emot invandring. Men politiken går mycket djupare än så.
Du har kallat det en rörelse på liv och död?
– De är som sagt nationalister ut i fingerspetsarna. De utgår från en slags enhetstanke. Det goda och harmoniska samhället kräver att vi är lika varandra. Personer som avviker på olika sätt från deras kriterier skadar enhetstanken. Den rena svenskheten måste försvaras. Om mångkulturen breder ut sig kommer svenskheten att gå under. För dem är den nationella identiteten och gemenskapen det absolut viktigaste värdet. Därför ser de det som en kamp på liv och död.
Varför definierar du Sverigedemokraterna som nationalister och inte fascister, till exempel?
– Det finns viktigt skillnader mellan olika grupperingar men också mellan enskilda aktörer i den här miljön. En sådan sak är synen på våld som en politisk metod.
Centralt i SD:s politik finns idén om öppen svenskhet, ska man se det som strategiskt begrepp?
– Jag har tagit del av partiledningens många och långa interna mejldiskussioner. Mitt intryck är att de själva brottas med den idén. Partiet säger idag att de som assimilerar sig in i den svenska kulturen kan bli svenskar. Men samtidigt betonar vissa Sverigedemokrater att faktiska rötter har betydelse för ens identitet. Det finns något problematiskt där.
I det resonemanget är SD inte långt ifrån nazisternas idé om blod och jord?
– Det är det som gör det problematiskt. I den här pålästa och insatta diskussionen som jag hänvisar till i boken kommer chefsideologen Mattias Karlsson fram till att det är problematiskt att hävda öppen svenskhet och ändå tycka att ens faktiska rötter har betydelse.
Karda ull med Karlsson
Att kalla Sverigedemokraterna för ett populistiskt missnöjesparti är att blunda för rörelsens attraktionskraft. Enbart anti-invandring och negativa budskap verkar inte räcka för att bli ett massparti. De måste erbjuda något mer. Med idén om positiv svenskhet vill SD fylla svenskarnas själ och hjärta med känslor av gemenskap och tillhörighet. Likt många andra nationalistiska rörelser gräver de i historien för att hitta ett ursprung till den nationella identitet.
Detta fenomen kallar socialantropologen Benedict Andersson för ”föreställd gemenskap”, som citeras i David Baas bok. För att ha någon som helst trovärdighet måste nationen framstå som uråldrig och nästan naturgiven. Vikingar och krigarkonungar bli viktiga symboler i det ursvenska projektet. Men Mattias Karlsson, som brukar benämnas som partiets chefsideolog, har letat sig ännu längre tillbaka i historien med kulturföreningen Gimle. ”Vi ser en tydlig koppling mellan bevarandet av det svenska kulturarvet och bevarandet av vår svenska identitet”, skriver föreningen på hemsidan.
David Baas menar att när vi ser SD-ideologen dansa oxdans och karda ull på hembygdsgårdar är det inte bara ett uttryck för en udda hobby. Han är ute på en politisk upptäcktsresa. Problemet är att hans partikamrater föredrar elgitarrer framför nyckelharpa.
Alla valde Ultima Thule
Denna interna spänning blev nästan övertydlig i en omtalad scen i SVT-dokumentären ”Mattias Karlsson – året fram till valet”. I filmen är det högsommar i Sölvesborg. Som en del av valrörelsen 2018 anordnar Sverigedemokraterna festival med öltält, Ultima Thule-konsert och kvällens huvudakt: partiledaren själv bakom synthen i rockbandet Bedårande barn.
Vid sidan av bjuder Mattias Karlssons kulturförening Gimle in till en folkmusikkonsert. I en bygdegård ska publiken få njuta av ursvensk skönsång med Louise Wallenblad, partiaktiv men också klassiskt skolad sopran. Men Bedårade barn har precis gått på och hundratals SD-entusiaster vallfärdar till rockscenen. En bekymrad Mattias Karlsson ser horder av folk passera. Muttrandes skickar han ut en ung kvinna med nyckelharpa för att försöka locka in några förbipasserande. Men få stannar.
– Det är en väldigt talande scen. Det har varit krampaktigt svårt för partiledningen att väcka entusiasm för kulturarvsfrågorna. Eller allmogenationalismen, som Mattias Karlsson kallar det. Han är verkligen genuint intresserad av de här frågorna och jag tror att han är bekymrad över det svaga intresset i de egna leden.
Samröre med nazister
Som så ofta i SD-kretsar är steget inte långt från knätofsar till höjda högerarmar. Den av Gimle anlitade sångerskan Louise Wallenblad, tillika SD-lokalpolitiker i Nacka, avslöjades några år senare med att återkommande ha nära samröre med nazister. Först av Dagens ETC och några år senare av Expo. Och även Gimles företrädare verkar ha svårt att hålla rent högerut.
Så sent som den 30 november förra året, tågade NMR-nazister tillsammans Alternativ för Sveriges partiledare till statyn i Kungsträdgården för att fira krigarkonungens födelsedag. Expo avslöjade att med på tillställningen fanns också Gimles distriktsordförande. Men alla skandaler till trots så har SD lyckats med sina maktambitioner. Nu knackar de på dörren till Rosenbad.
– M, KD och till viss del Liberalernas öppning för att samarbeta med SD är verkligen ett jättestort genombrott. Om man ser det historiskt så är det nästan i paritet med riksdagsinträdet. Den här öppningen från vissa borgerliga partier är något av ett paradigmskifte.