Arenans ena kortsida har täckts av ett enormt tygskynke föreställande en historisk avbildning av Hammarby sjö. Över sjön färdas två roddbåtar, som är fästa i ett nät och som manuellt dras framåt av supportrar på läktarens övre etage. Där uppe viftas det också med hundratals gröna och vita flaggor. På nedre etage ansvarar ett annat gäng för en banderoll med budskapet ”Under grönvit flagg sedan 1889”.

En stund senare hissas en målning föreställande en gammal gruppbild med ­roddare. Koreografin pågår i några minut­er. Sedan är allt över och allt tyg läggs i drivor utanför läktaren.

Planeringen har pågått i flera månader.

– Tifot påverkar alla som närvarar på arenan. I viss mån spelarna, men kanske ännu mer publiken. Det skapar ett slags band mellan personer som inte känner varandra, vars enda gemensamma nämnare är att de har köpt biljett till samma match och håller på samma lag.

Skapar bättre stämning

Så säger frilansjournalisten Per Cornell, som i helgen lanserar boken ”Tifo – visionärerna i Hammarby”. Under ett års tid har han följt Hammarbys tifogrupp – den grupp som ideellt och på sin fritid syr, mäter, skissar, målar, torkar, placerar ut färgade pappersark, får upp på läktaren och delar ut flaggor inför lagets matcher.

– Och kanske bidrar koreografierna till att man vill göra sin insats på läktaren? Att få läktaren att sjunga med och visa sitt stöd. Det påverkar stämningen ganska mycket, och det tror jag också är precis vad ultrasgrupp­erna vill, lägger han till.

Tillsammans med tifogrupp­ens innersta krets har Per Cornell suttit med runt bord där tifon skissas och planeras fram, ägnat sena kvällar och nätter i idrottshallar i Stockholms södra förorter med penslar och rollers, och klippt tygremsor i supportergruppernas hemliga möteslokaler.

– Min idé var att släppa reporter- och författarrollen. Att “gå med”, och att inte intervjua allt för mycket. Jag fick känna på livet som tifo-arbetare, säger han.

– Det som har imponerat mest på mig är att de lyckas få ihop alla delar. Logistiken, arbetet och någon form av verkshöjd. Det är en sorts hantverksskicklighet med konstnärlig vision. Det är hårt arbete. Bra arbete. Skickligt arbete, lägger han till.

Fotbollens ultras- och tifogrupper är ökänt slutna och subkulturen är på många sätt omgiven av stort hemlighetsmakeri. Vissa av gruppernas metoder ses som en slags yrkeshemlighet och var tifona målas och förvaras håller grupp­erna helst för sig själva. Delvis för att undvika sabotage från rivaliserande supporterklubbar, men också för att vissa aspekter av ultraskulturen balanserar på gränsen till det olagliga. En gräns som relativt ofta också passeras, som i användandet av till exempel pyroteknik.

En levande kultur

Att få följa med i tifo-arbetet har med andra ord varit långt ifrån självklart. Men så är Per Cornell heller inte vem som helst. Han är själv Hammarbysupporter och arbetar bland annat med supportrarnas eget matchprogram som säljs inför lagets hemmamatcher.

– Jag känner att det är roligt att kunna försöka fördjupa folks förståelse för den här kulturen. I och med att det finns så pass lite skrivet om den. Tifokulturen är på många sätt mer levande än någonsin, säger Per Cornell.

Att se en banderoll eller ett tifo som han själv varit med att skapa beskriver han “som en berusande känsla”. En känsla av att vara en del av något större.

– Men känslan av att saker kan gå fel, den genomsyrar ganska mycket av tifogruppens vardag. Känslan av att saker inte blev precis så som de hade önskat sig. Även om allting är perfekt planerat så finns det ändå saker som kan gå fel. Saker som är helt utanför ens egen kontroll. Det kan börja blåsa eller regna. Människor som inte gör som de förväntas göra, som håller upp sina ark för tidigt eller inte alls.

Tifot, som är en del av ultrasrörelsen – alltså särskilt hängivna supportergrupperingar – har sitt ursprung i den italienska läktarkulturen. Supportrar i Milano, Genoa och Turin började under det sena 60-talet stötta sina respektive lag genom banderoller, konfetti och ball­onger. Inspirationen hämtades från fotbolls-VM och England – och den politiska aktivismen. Många av de tidiga italienska ultrasgrupperna fick namn med vänsterklingande namn som Commandos och Brigader.

Pyroteknik är en stridsfråga

Subkulturen tog sig till Sverige under mitten av 90-talet. Sedan dess har tifot tagit en allt större roll i den svenska elitfotbollen.

– Jag är övertygad om att tifokulturen var en del av vitaliseringen av svensk fotboll under 90-talet. Idag ligger det i allas intressen att ha en bra tifokultur. Den uppskattas av många i Sverige. Det är positivt för klubbarna, Svensk Elitfotboll och för bolagen som TV-sänder matcherna. Tifot har blivit en grej i sig. Fotbollen kanske inte är så märkvärdig. Men den svenska läktarkulturen är världskänd, säger Per Cornell.

Den svenska tifo-kulturen mår bra. Den är både kreativ och vital, säger Per Cornell. Men så finns ju den där underliggande konflikten om livet på läktaren.

– Om ordningsmakten väljer att skruva åt så kan den här kulturformen vara under hot. Det skulle vara lätt att ställa till det för tifokulturen genom att till exempel reducera antalet ståplatser, som har varit en av metoderna som polisen tidigare har använt sig av. Så finns ju frågan om pyroteknik som också är en stridsfråga. Jag har svårt att se att man kan komma överens kring den.

– Det är helt enkelt ganska lätt att klämma åt den här subkulturen genom olika typer av förbud. I förlängningen skulle det kunna bli ett rejält slag mot svensk fotboll, säger Per Cornell.